Brytningstid

Birro, bild 2

Marcus Birro

Jag lever mitt i en brytningstid.

Inte nog med det. Jag ÄR i högsta grad i mitt yrke en livs levande brytningstid. Min bakgrund är autodidakt. Självlärd. Jag har inte gått någon utbildning i skrivande. Jag har aldrig tillhört etablissemanget eller eliten. Jag har ibland blivit inbjuden dit och fått betalt av dem, men jag var aldrig en av dem. I början accepterades en sådan som jag. Det jag skrev var unikt på ett lite pikant sätt. Jag vann priser (alltid sådana priser som läsarna fick rösta fram, aldrig sådana som etablissemanget själva utsåg) och jag uppskattades eftersom jag var en sorts felande länk mellan Nisse i Hökarängen (som du som läsare tilltalas av mediekåren själv) och den skrivande eliten (som mediekåren ofta ser sig själv).

När jag låtsades att jag rättade mig i det sylvassa ledet som är det här landets inbillade demokratiska mediedramaturgi gullade makten med mig. Men när det visade sig att gullungen hade ett eget hjärta, en egen begåvning och när det visade sig att jag faktiskt tänkte utnyttja min position åt att skriva sanningen så som sanningen faktiskt ser ut, drog alla skyndsamt in sina händer och sitt stöd.

Under flera år retade jag gallfeber på chefer, så kallade kollegor och medarbetare. Mina krönikor stoppades, RFSU ryckte ut och jagade mina chefer och krävde att jag skulle få sparken, alla ateistiska korsfarare på tidningen hetsade mot mig på sociala medier, och chefer skällde ut mig för att jag inte rättade mig i ledet.

Till sist fick jag sparken. Dagen efter var allt jag gjort på tidningen totalt utraderat. Mitt nya, eller ska vi säga mitt gamla liv, hade börjat. Jag var tillbaka i den sumpmark där jag en gång, i början av nittiotalet, startade mitt skrivande. Då stod min kamp mot den kulturella eliten, den inavlade, fasansfulla kulturella elit som då (och nu) med en bödels brist på empati bestämde vilka som fick betyda något (de själva) och vilka som inte fick det (alla andra). Jag började skriva dikter för att bevisa för de jävlarna att dikter var något de aldrig kunde kidnappa. Det var en ständig kamp. Både mot eliten, men också mot alla de skitnödiga kulturonanister som utgjorde “den alternativa” kulturen, som ordnade poesikvällar dit ingen kom, som skrev obegripligt med vilje, som rullade in en kokosnöt i ett tomt rum och kallade det “ensamhet” och som överhuvudtaget inte förstod att kultur aldrig tar en enda omväg via hjärnan utan allt går direkt, med skoningslös perfektion, på hjärtat. Jag var i krig mot alla.

Jag upptäckte dock strax något jag hade glömt, att det ingalunda var en sumpmark jag stod på. Mina år i etablissemanget hade förvridit huvudet på mig. För det är ett varsamt och uppriktigt stampat jordgolv jag känner under mina fötter. Samma golv som de i särklass flesta människor känner dagligen under sina skor. Där stod jag då, där står jag nu.

Jag ber er ha överseende med att mina texter handlar så mycket om mig själv. Jag är medveten om det och jag jobbar med det. Men jag är också ett livs levande exempel på hur den nya ordningen ser ut, Jag älskar den här platsen. Den betalar inte hyran för mig längre, och allt som har hänt har totalt undergrävt min ekonomi, men min själ strålar emot mig, jag skriver bättre än någonsin, och här kommer själva kärnan i brytningstiden: jag blir mer läst än någonsin.

I den här mediala gerillarörelsen som jag är en del av ryms de verkligt politiskt neutrala. Jag tillhör inget parti. Jag tillhör ingen organisation. Jag rör mig fritt. Jag är inte vänster och jag är inte höger. Jag röstar inte ens i riksdagsvalet. Jag står fri. De i eliten som skriker högst om hur fria de är, hur neutrala och sakliga de är, liknar i mångt och mycket dem som skriker högst om hur förtvivlat toleranta och fördomsfria de är. Det är alltid där du finner det bittraste hatet. De begagnar sig av det berömda, men fruktansvärda, goda hatet…

I den världen kan en sådan som Gina Dirawi jämföra Israel med Hitler (som hon gjorde 2011) och året efter rekommendera en bok av en välkänd antisemit och ändå få behålla jobbet på SVT. I den världen kan kulturministern träffa en jihadist och inte få några reaktioner på det, och därför kan kända vänsterdebattörer mana till uppvigling, håna, hata, skända, trakassera och förfölja folk på sociala medier. I den världen startas kampanjer för Alexandra Pascalidou och där talar till och med statsministern om Zara Larsson.

Men det är också i den världen det tar hus i helvete om en sådan som jag äter lunch med folkvalda. När jag åt min lunch med SD gjorde jag det i ett demokratiprojekt. Det är så det fungerar i en demokrati, tänkte jag, man äter lunch med folk, man samtalar, man bjuder in till samtal, man talar och man lyssnar. Men jag är utsatt för det goda hatet. Det betyder i rena ordalag att jag förtjänar att få sparken, bli baktalad, hotad, hatad och få vykort från grannar som hotar mig, min flickvän och med att ringa det sociala om de får se mig med mina barn. Ingen kampanj kommer någonsin lyfta ett finger för att på allvar ifrågasätta allt det jag varit utsatt för. Varför? Eftersom delar av makten, stora delar av den, tycker jag förtjänar hatet. Jag är värd hatet helt enkelt…

Och kanske är jag det? Jag är ju, som ni säkert förstår, part i målet. Jag har svårt att se mitt brott. Kanske borde jag förstått att man kan få sparken från ett ungdomsförlag och ifrån en sida om italiensk fotboll för att jag åt lunch med representanter för SD… Kanske… Jag vet inte… Jag vet bara att det är väldigt påfrestande att vara misstänkliggjord, och så hatad att du får kattskit dumpad utanför ytterdörren. Det gör ont helt enkelt. Det gör ont när folk spottar bakom din rygg på gatan. Och därför undrar jag hur sådant känns för alla de som själva anser sig vara “goda” att utföra allt detta? Vem fan gav er rätten att hata en medmänniska för att han eller hon begagnar sig av sin demokratiska rättighet att skriva utifrån sitt hjärta? Det är detta som gör mig förbannad.

Jag blev ledsen tills helt nyligen. Nu är jag arg istället. Vem ger er rätten, alla ni rätt-tänkare, alla ni rara proggare i gummistövlar och hucklen, alla ni låtsas-kommunister i era bostadsrätter på Söder, vem ger er rätten att skicka hotfulla vykort till mig och mina barn? Vem ger er den rätten? Vem ger rätten att nu håna, hata och hånskratta åt en kvinna för att hon har en allergi, bara för att ni inte håller med henne? Vem ger rätten att fylla era hjärtan med ett sådant svidande, vinande, mörker? Man kan tycka vad man vill om det Julia Caesar skrivit men den hetsjakt som nu (givetvis sanktionerad uppifrån av en tyst men hånflinande mediaelit) utspelar sig är särdeles osmaklig. Naturligtvis riktas rena mordhot mot henne från sociala medier och givetvis tycker ingen i det goda hatets riddarborg att det ens är något att reagera över. Samma människor som säger sig värna de utsatta och de svaga pissar de svaga i ansiktet. Samma människor som säger sig stå för en solidarisk syn på omvärlden ställer sig i kö att svinga några slag mot en kvinna som fått sin identitet och sina sjukdomar släpande i offentligheten och som bara begagnat sig av sina demokratiska rättigheter att uttrycka sig.

Jag håller inte med henne men det är inte det saken rör. Saken rör hennes möjligheter att få uttrycka det hon gör. Det finns nämligen en anledning till att hon varit anonym tror jag. Hon är rädd. Och vad värre är, hon har rätt som är rädd. Jag vet. Jag har alltid stått med mitt ansikte och med mitt namn i mitt skrivande och se vad det har givit mig. Se vad det har kostat mig.

Ni som älskar att älska olika. Ni som skryter om demokratins stora och viktiga spelrum. Var är ni? Domen kommer bli hård mot alla er som skryter om ert rättspatos men beter er som blinda bestialiska gangsters i ert hat och ert förakt. Det finns två sidor av det som sker… Dels har vi den tjocka, gamla svarta skogen som stått där så länge folk kan minnas. Den ser ljus och fridfull ut på dagen, den ser närmast solidarisk och välkomnande ut, men så fort skymningen faller så tätnar buskagen, trollen hittar ut ur sina hålor och det dryper av fukt överallt. I den där svarta djupa skogen sitter de korrupta, de inavlade, de som ljuger om hur de älskar olika men hatar dem som verkligen tycker och tänker olika, de självutnämnda påvarna, eliten och makten. Där sitter de sanktionerade hatarna. I den skogen rivs och frodas det goda hatet.

Jag har varit där, i den skogen. Jag var en vit giftig flugsvamp tills de ryckte upp mig och kastade ut mig. Men jag är ju inte ensam… Det är det vackra i kråksången… Trots att trollen och de andra försöker minera skogsbrynen, riva upp de små broarna över vattendragen, trots att de har sina mäktiga grindväktare vid varje vändkors, vid varje ingång till den där skogen, och trots att de gör allt de kan för att få vara ifred ifrån allt och alla så sjuder de av liv och ljus strax bakom…

För se där borta! Vilka är det där? Som kommer gåendes längs den snirkliga stigen i skymningen. Som ett väldigt vattenfall reser sig en varsam våg av människor och de kommer åt mitt håll, de kommer åt rätt håll… Tusentals vanliga människor med demokratins facklor kommer traskande längs vägen. Ett långt led av alla sorters människor med eldar i händerna… Tålmodiga, ärliga och varsamma steg, tätt, tätt, tillsammans kommer de upp för slänten och snart står de på elitens dörrmatta och knackar på. Vilken befrielse det ska bli att sätta eld på den här förljugna skogen och se den brinna. Så att vi kan skapa något nytt sedan, något ljust, gott, andligt, värdigt och sanningsenligt.