Brytningstid

Birro, bild 2

Marcus Birro

Jag lever mitt i en brytningstid.

Inte nog med det. Jag ÄR i högsta grad i mitt yrke en livs levande brytningstid. Min bakgrund är autodidakt. Självlärd. Jag har inte gått någon utbildning i skrivande. Jag har aldrig tillhört etablissemanget eller eliten. Jag har ibland blivit inbjuden dit och fått betalt av dem, men jag var aldrig en av dem. I början accepterades en sådan som jag. Det jag skrev var unikt på ett lite pikant sätt. Jag vann priser (alltid sådana priser som läsarna fick rösta fram, aldrig sådana som etablissemanget själva utsåg) och jag uppskattades eftersom jag var en sorts felande länk mellan Nisse i Hökarängen (som du som läsare tilltalas av mediekåren själv) och den skrivande eliten (som mediekåren ofta ser sig själv).

När jag låtsades att jag rättade mig i det sylvassa ledet som är det här landets inbillade demokratiska mediedramaturgi gullade makten med mig. Men när det visade sig att gullungen hade ett eget hjärta, en egen begåvning och när det visade sig att jag faktiskt tänkte utnyttja min position åt att skriva sanningen så som sanningen faktiskt ser ut, drog alla skyndsamt in sina händer och sitt stöd.

Under flera år retade jag gallfeber på chefer, så kallade kollegor och medarbetare. Mina krönikor stoppades, RFSU ryckte ut och jagade mina chefer och krävde att jag skulle få sparken, alla ateistiska korsfarare på tidningen hetsade mot mig på sociala medier, och chefer skällde ut mig för att jag inte rättade mig i ledet.

Till sist fick jag sparken. Dagen efter var allt jag gjort på tidningen totalt utraderat. Mitt nya, eller ska vi säga mitt gamla liv, hade börjat. Jag var tillbaka i den sumpmark där jag en gång, i början av nittiotalet, startade mitt skrivande. Då stod min kamp mot den kulturella eliten, den inavlade, fasansfulla kulturella elit som då (och nu) med en bödels brist på empati bestämde vilka som fick betyda något (de själva) och vilka som inte fick det (alla andra). Jag började skriva dikter för att bevisa för de jävlarna att dikter var något de aldrig kunde kidnappa. Det var en ständig kamp. Både mot eliten, men också mot alla de skitnödiga kulturonanister som utgjorde “den alternativa” kulturen, som ordnade poesikvällar dit ingen kom, som skrev obegripligt med vilje, som rullade in en kokosnöt i ett tomt rum och kallade det “ensamhet” och som överhuvudtaget inte förstod att kultur aldrig tar en enda omväg via hjärnan utan allt går direkt, med skoningslös perfektion, på hjärtat. Jag var i krig mot alla.

Jag upptäckte dock strax något jag hade glömt, att det ingalunda var en sumpmark jag stod på. Mina år i etablissemanget hade förvridit huvudet på mig. För det är ett varsamt och uppriktigt stampat jordgolv jag känner under mina fötter. Samma golv som de i särklass flesta människor känner dagligen under sina skor. Där stod jag då, där står jag nu.

Jag ber er ha överseende med att mina texter handlar så mycket om mig själv. Jag är medveten om det och jag jobbar med det. Men jag är också ett livs levande exempel på hur den nya ordningen ser ut, Jag älskar den här platsen. Den betalar inte hyran för mig längre, och allt som har hänt har totalt undergrävt min ekonomi, men min själ strålar emot mig, jag skriver bättre än någonsin, och här kommer själva kärnan i brytningstiden: jag blir mer läst än någonsin.

I den här mediala gerillarörelsen som jag är en del av ryms de verkligt politiskt neutrala. Jag tillhör inget parti. Jag tillhör ingen organisation. Jag rör mig fritt. Jag är inte vänster och jag är inte höger. Jag röstar inte ens i riksdagsvalet. Jag står fri. De i eliten som skriker högst om hur fria de är, hur neutrala och sakliga de är, liknar i mångt och mycket dem som skriker högst om hur förtvivlat toleranta och fördomsfria de är. Det är alltid där du finner det bittraste hatet. De begagnar sig av det berömda, men fruktansvärda, goda hatet…

I den världen kan en sådan som Gina Dirawi jämföra Israel med Hitler (som hon gjorde 2011) och året efter rekommendera en bok av en välkänd antisemit och ändå få behålla jobbet på SVT. I den världen kan kulturministern träffa en jihadist och inte få några reaktioner på det, och därför kan kända vänsterdebattörer mana till uppvigling, håna, hata, skända, trakassera och förfölja folk på sociala medier. I den världen startas kampanjer för Alexandra Pascalidou och där talar till och med statsministern om Zara Larsson.

Men det är också i den världen det tar hus i helvete om en sådan som jag äter lunch med folkvalda. När jag åt min lunch med SD gjorde jag det i ett demokratiprojekt. Det är så det fungerar i en demokrati, tänkte jag, man äter lunch med folk, man samtalar, man bjuder in till samtal, man talar och man lyssnar. Men jag är utsatt för det goda hatet. Det betyder i rena ordalag att jag förtjänar att få sparken, bli baktalad, hotad, hatad och få vykort från grannar som hotar mig, min flickvän och med att ringa det sociala om de får se mig med mina barn. Ingen kampanj kommer någonsin lyfta ett finger för att på allvar ifrågasätta allt det jag varit utsatt för. Varför? Eftersom delar av makten, stora delar av den, tycker jag förtjänar hatet. Jag är värd hatet helt enkelt…

Och kanske är jag det? Jag är ju, som ni säkert förstår, part i målet. Jag har svårt att se mitt brott. Kanske borde jag förstått att man kan få sparken från ett ungdomsförlag och ifrån en sida om italiensk fotboll för att jag åt lunch med representanter för SD… Kanske… Jag vet inte… Jag vet bara att det är väldigt påfrestande att vara misstänkliggjord, och så hatad att du får kattskit dumpad utanför ytterdörren. Det gör ont helt enkelt. Det gör ont när folk spottar bakom din rygg på gatan. Och därför undrar jag hur sådant känns för alla de som själva anser sig vara “goda” att utföra allt detta? Vem fan gav er rätten att hata en medmänniska för att han eller hon begagnar sig av sin demokratiska rättighet att skriva utifrån sitt hjärta? Det är detta som gör mig förbannad.

Jag blev ledsen tills helt nyligen. Nu är jag arg istället. Vem ger er rätten, alla ni rätt-tänkare, alla ni rara proggare i gummistövlar och hucklen, alla ni låtsas-kommunister i era bostadsrätter på Söder, vem ger er rätten att skicka hotfulla vykort till mig och mina barn? Vem ger er den rätten? Vem ger rätten att nu håna, hata och hånskratta åt en kvinna för att hon har en allergi, bara för att ni inte håller med henne? Vem ger rätten att fylla era hjärtan med ett sådant svidande, vinande, mörker? Man kan tycka vad man vill om det Julia Caesar skrivit men den hetsjakt som nu (givetvis sanktionerad uppifrån av en tyst men hånflinande mediaelit) utspelar sig är särdeles osmaklig. Naturligtvis riktas rena mordhot mot henne från sociala medier och givetvis tycker ingen i det goda hatets riddarborg att det ens är något att reagera över. Samma människor som säger sig värna de utsatta och de svaga pissar de svaga i ansiktet. Samma människor som säger sig stå för en solidarisk syn på omvärlden ställer sig i kö att svinga några slag mot en kvinna som fått sin identitet och sina sjukdomar släpande i offentligheten och som bara begagnat sig av sina demokratiska rättigheter att uttrycka sig.

Jag håller inte med henne men det är inte det saken rör. Saken rör hennes möjligheter att få uttrycka det hon gör. Det finns nämligen en anledning till att hon varit anonym tror jag. Hon är rädd. Och vad värre är, hon har rätt som är rädd. Jag vet. Jag har alltid stått med mitt ansikte och med mitt namn i mitt skrivande och se vad det har givit mig. Se vad det har kostat mig.

Ni som älskar att älska olika. Ni som skryter om demokratins stora och viktiga spelrum. Var är ni? Domen kommer bli hård mot alla er som skryter om ert rättspatos men beter er som blinda bestialiska gangsters i ert hat och ert förakt. Det finns två sidor av det som sker… Dels har vi den tjocka, gamla svarta skogen som stått där så länge folk kan minnas. Den ser ljus och fridfull ut på dagen, den ser närmast solidarisk och välkomnande ut, men så fort skymningen faller så tätnar buskagen, trollen hittar ut ur sina hålor och det dryper av fukt överallt. I den där svarta djupa skogen sitter de korrupta, de inavlade, de som ljuger om hur de älskar olika men hatar dem som verkligen tycker och tänker olika, de självutnämnda påvarna, eliten och makten. Där sitter de sanktionerade hatarna. I den skogen rivs och frodas det goda hatet.

Jag har varit där, i den skogen. Jag var en vit giftig flugsvamp tills de ryckte upp mig och kastade ut mig. Men jag är ju inte ensam… Det är det vackra i kråksången… Trots att trollen och de andra försöker minera skogsbrynen, riva upp de små broarna över vattendragen, trots att de har sina mäktiga grindväktare vid varje vändkors, vid varje ingång till den där skogen, och trots att de gör allt de kan för att få vara ifred ifrån allt och alla så sjuder de av liv och ljus strax bakom…

För se där borta! Vilka är det där? Som kommer gåendes längs den snirkliga stigen i skymningen. Som ett väldigt vattenfall reser sig en varsam våg av människor och de kommer åt mitt håll, de kommer åt rätt håll… Tusentals vanliga människor med demokratins facklor kommer traskande längs vägen. Ett långt led av alla sorters människor med eldar i händerna… Tålmodiga, ärliga och varsamma steg, tätt, tätt, tillsammans kommer de upp för slänten och snart står de på elitens dörrmatta och knackar på. Vilken befrielse det ska bli att sätta eld på den här förljugna skogen och se den brinna. Så att vi kan skapa något nytt sedan, något ljust, gott, andligt, värdigt och sanningsenligt.

33 thoughts on “Brytningstid

  1. Peter Lindstrom skriver:

    Ondskan kan inte brannas eller utrotas, den kan bara minimeras och jagas ut i morkret.
    Upplysning, arlighet och mansklig empati kan halla ondskan gomd i morkret for langa tider, men.
    I manniskans sjal finns alltid ett storre eller mindre matt av ondska.
    Vi lever nu i en tid da de ”goda” kan leva ut och bejaka sin ondska, de har makten pa sin sida.
    Denna ondska foder en motreaktion som kommer oppna dorren for andra manniskors ondska i ett aldrig avslutat vaxelspel.
    Vart ansvar som individer ar att minimera overslagen i dessa standiga vaxlingar mellan olika manniskors ondska, den totala exponerade ondskan kan begransas.
    Detta kraver empatiska, humanistiska och toleranta ledare av samhallet, nagot vi lider brist pa. Vi har gjort sa sedan Palmes dagar.
    Kanske behover vi manniskor krig lite da och da for att bli paminda om hur ofattbart hemsk ondskan blir da den far sin yttersta konsekvens?
    Jag hoppas Sverige kan overleva den vag av ondska som idag skoljer over landet, om inte vantar oss en tid av totalitar diktatur och manskligt forfall, sakert i niva med vad Europa upplevde under WW2.

    Gilla

    • Eric Brand skriver:

      Tack för en sensibel text. Håller med om i princip vartenda ord. Utom kanske slutklämmen. Jag tror nog inte alls att gemene svensk kommer sluta upp i ett fackeltåg och röka ut nyvänstern från Söders höjder. Snarare tror jag att gemene svensk kommer hålla med dig men hålla tyst och knyta sin fega näve i byxfickan. Eller som jag, önska dig lycka till från en exil i (som i mitt fall) London.

      Gilla

    • Dennis Lundqvist skriver:

      Håller med dig men har bara en synpunkt att göra angående det där om ondskan. Ondskan får aldrig osynliggöras genom att drivas ut nånstans dit där den inte syns. Den skall ut i ljuset och fjättras med kunskap på bytorget så att vi människor alltid ser den och med syftet att vi skall bära med oss i vårt medvetande om vad vi faktiskt är kapabla till när vår okunskap och våra fördomar tillåts frodas. 😉

      Gilla

  2. Tomas B skriver:

    Bra skrivet Markus. Som medborgare i Sverige idag är det nödvändigt att ta mark på det uppstampade jordgolv som du nämner och se saker för vad de verkligen är och sedan dra slutsatserna av det. Alla de som av förlitar sig på amsagorna från de som har makten kommer snart att bittert få erfara att de misstog sig.

    Gilla

  3. Göran Andreasson skriver:

    Alla håren plus själva hårsäckarna reser sig och gör salut och vågen för Birros helt enkelt lysande insiktsfulla analys av den mediala verklighetsankdamm där några få domptörer sitter på dammkanten och styr enligt sin egna skrivna agenda. Men det finns hopp. Birros texter är nu bland de mest lästa nyheterna just nu. Det är som maskrosen som nertryckt under asfalten ändå trycker sin gula skönhet huvud genom hårdaste sten och visar hela världen att inget kan stoppa det som kommer från sanningens hjärta. Människor kan bli lurade och trampade på av översittare ock maktelitens svarta riddare men tiden samlar långsamt samman godhetens ärliga försvarare. Likt Robin Hood och hans stridsmän lät de sig inte underkuvas av den girige Prins John. Det finns hopp om en nutida kung Lejonhjärta som kommer att göra processen kort med hela etablissemanget och införa en regering som kommer ur folkdjupet och där vanliga människor kan känna sig trygga och säkra. Ett samhälle där rättvisa och jämlikhet är den värdegrund som landet Sverige skall byggas på.

    Liked by 3 people

  4. AndersB skriver:

    Väl skrivna och fängslande ord. Jag är en av dem som nästan gråtit av besvikelse över hur utstuderat fegt etablissimanget har behandlat dig. Hur uselt som helst! Därför är det skönt att ha dig tillbaks som välskrivande poetisk samtidstolkare.
    Jag är tyvärr betydligt mer pessimistisk om framtiden, det är redan kört för oss ”normala” människor. Vad har har vi att komma med? Våra ord räcker inte längre. Vi har ingen makt att förändra. Vi kommer att låta oss köras över fastän vi inte vill det. Demokratin som den en gång var tänkt är körd. Spelreglerna kommer inte att förändras. Vi har 1000 mörka år framför oss.
    Låt gärna min pessimism mana någon annat beskriva en ljusare framtidsbild. För mig är det dock nattsvart.

    Liked by 1 person

  5. lensof skriver:

    Och människorna som går där med demokratins facklor de håller varandra i händerna och ger varandra stöd. För de vet att ingenting ger livet mening mer än en hand att hålla i när man som bäst behöver det. Så ta min hand Marcus så går vi mot den utsatta kvinnan och andra hatade. Ta min hand och känn värmen. Så orkar vi ta oss mot ljuset.

    Gilla

  6. Engelbrekt skriver:

    En utmärkt text, men kan tyvärr inte dela den avslutande förhoppningen. Sverige börjar alltmer likna 30-talets Tyskland. Och något större civilt motstånd mot den alltmer brutala maktutövning som överheten ägnar sig åt är inte att vänta. Svensken i gemen är konflikträtt och osäker, och söker alltid bekräftelse hos andra. I en av kommentarerna på Snaphanen.dk till en text om uthängningen av den som skriver under pseudonymen Julia Caesar finns en länk till en twitterkommentar, där en person som säger sig vara barnbarn till JC inte bara tar avstånd från henne, utan tom avhumaniserar henne (”inte ens vill kalla människa”). Så långt är man alltså beredd att gå för att bli accepterad av andra! I Sverige är det de som motsätter sig massinvandringen som är nutidens judar. Ännu så länge drabbas man bara av yrkesförbud, uthängning i pressen, och kanske besök av AFA, men det lär nog komma mera. Och den stora massan kommer inte att göra något, utan bara titta på.

    Gilla

  7. vuxna skriver:

    Jävligt bra skrivet! Önskar dig all lycka och hoppas på att få fortsätta läsa din personliga texter i framtiden. Efter att du ”annekterat” från populärmedia så har du blivit en fantastisk ventilation mellan de röda och de bruna. Forza!

    Gilla

  8. Mia ljung skriver:

    Tänk om fler vågade vara som du, Marcus!

    Tänk om du hade varit partiledare!

    Tänk på hur många som sympatiserar med dig!

    Tänk om vi alla som är kloka på riktigt och inte ställer oss i de led samhället vill vi skall stå i skulle orka engagera oss som du!

    Tänk ett så fantastiskt samhälle vi skulle kunna leva i!

    Tänk att jag som är dubbelt så gammal som du tycker, kämpar och överlevt mängder av motgångar och svek älskar att läsa varje ord du skriver!

    Tänk att just du ger mig hopp om framtiden och vägra tro att de skall kunna ta ifrån mig allt som jag, liksom du har kämpat för i motgångar och snålblåst!

    Tänk att dina ord gör mig glad att du finns fast jag inte känner dig!

    Tänk att jag ligger här nyopererad i en sjukhussäng med smärta – snudd på olidlig – och finner tröst och hopp när jag läser vad du skriver!

    Tänk att jag, som helt saknar religiös tro, tror på dig och din förmåga att på sikt förändra vårt samhälle!

    Tänk, Marcus Birro, att vi är många som håller med dig, hejar på dig och är övertygade om att du en dag är tillbaks i hetluften. Inte rumsren, men tillbaks som en inspirerande kraft att räkna med!

    Ge dig aldrig!

    Det finns bara en av dig, och det är du!

    Gilla

  9. Gösta Walin skriver:

    Du skriver:
    ”Jag håller inte med henne men det är inte det saken rör.”
    Vad menar du? Ogillar du allt Julia Caesar skrivit?

    Gilla

  10. Lisa skriver:

    Vem vet hur många gånger Herren omärkligt beskyddar, omdirigerar och leder på säkrare vägar?
    (Psa 23)
    Guds frid till dig Birro och dina barn.
    Du är älskad.

    Gilla

  11. BjörnS skriver:

    Jag kan verkligen instämma i det Birro skriver. Man behöver inte hålla med om vad andra tycker men om det faller inom yttrandefriheten har man rätt att uttrycka det. Utan att bli hotad.

    Jag skriver inte ut mitt hela namn. Det finns skäl för detta. När mina barn blir äldre och jag själv är mer ekonomisk oberoende, då kan jag göra det. Inte innan. Så fungerar det i Sverige…

    Gilla

  12. Margareta Torssell skriver:

    Ja, fast så blir det ju aldrig,,ljust, gott andligt, värdigt och sanningsenligt, för det skulle ju i så fall vara himmelriket. Jag håller med dig om det mesta du säger men så’n är människan. Söker sig någon slags gemenskap och då måste några vara utanför för annars blir det inte någon grupptillhörighet. Självklart är det helt oacceptabelt det du berättar.

    Det är ju inte bara så i politiken utan i princip alla sammanhang, man söker markörer som visar vilken grupp man tillhör eller vill tillhöra. En del blir fanatiska.

    Nu är du full av hat och bitterhet och det är självklart, men för din egen skull tagga ner lite så det inte tippar över och att du gör oöverlagda saker. Jag känner igen situationen.

    Gilla

  13. Anna skriver:

    Ja den där hemska floskeln ” vi gillar olika”. Jag blir vansinnig när jag ser den för den är så genomfalsk! De menar bara ” rätt” olika. De vämjer mig, sådana där enkla, urkorkade fraser och idioterna som säger dem!

    Liked by 1 person

  14. Apg17 skriver:

    Saxat från riksdagens hemsida:

    ”Yttrandefrihetsgrundlagen från 1991 är vår yngsta grundlag och har stora likheter med tryckfrihetsförordningen. Förbudet mot censur, meddelarfriheten, rätten till fri informationsspridning och anonymitet samt förbudet att forska efter källor gäller även här.”

    Fallet med Julia Ceasar borde vara intressant att driva i en rättsprocess. Anonymitet är en grundlagsskyddad rättighet. Har Expressen verkligen laglig rätt att efterforska källor och röja anonymiteter?

    Gilla

    • robrock27 skriver:

      Jag funderar också på det. I morse satt en jurist i TV4-soffan och sa, efter någon tiondels sekunds tvekan, att det finns ingen lag som skyddar anonymitet på internet. Lät som en halvsanning. Säkerligen kommer detta att tas upp rättsligt på något sätt. Då får vi se om Expressen har rådgjort med rätt expertis. Måtte de ha fel!

      Gilla

      • Apg17 skriver:

        Antagligen tolkas tryckfrihetsförordningens 3:e kapitel med titeln ”Om rätt till anonymitet” inte som en positiv rättighet. Med andra ord är det inte förbjudet att röja anonyma skribenters identitet. Julia har alltså bara rätt att publicera skrifter med alias men inget skydd mot efterforskning. Dock står det i samma kapitel paragraf 4 följande:

        ”En myndighet eller ett annat allmänt organ får inte
        efterforska författaren till framställning som införts eller
        varit avsedd att införas i tryckt skrift, ”

        Kanske bör grundlagens anonymitetsskydd stärkas så att anonym skriftframställan ges tydligare rättsligt stöd. Särskilt viktigt i tider som denna när rikstäckande tidningar allt mer börjar granska folkets åsikter ibland med STASI-liknande metoder.

        Gilla

  15. tomas skriver:

    MSM och makteliten är i symbios. Antingen är man med eller är man förrädare.
    Följa ”Början på ett mediakrig om mångkulturen?” är ett måste för mig.

    Gilla

  16. Thomas skriver:

    Nån författare skrev i ett förord till en bok ungefär att ‘allt redan är skrivet’ och att ‘allt som skrivs nu bara är upprepningar av sådant som redan har skrivits’. Det hindrar ju inte att det finns en poäng i att skriva det igen. Jag vet inte var ursprunget till det du skriver Birro, står att finna – det kanske inte ens går att finna ett sådant -, men åtminstone känner jag igen glöden och stilen. Mest kanske från Tjänstekvinnans son. Strindberg kände sig uppenbarligen personligt förorättad av det som var politiskt, gjorde litteratur av det. Han skrev annat också men en del av honom var just det. En som bl.a. berörde samma ämne med skrev på ett helt annat sätt, var HC Andersen: Kejsarens nya kläder; den fula ankungen. På litteraturinstitutionerna isolerar man litteraturen från samhället och människorna. Kissnödigt diskuterar man den och den litteraturen på nåt seminarium, för att sen gå därifrån och hysa samma slags pöbelmentalitet som man just uttryckte sin beundran för att författaren till texten på seminariet, hade anmält. Hur som helst finns det nåt hos denne M Birro som jag finner oerhört sympatiskt, nämligen det att han tar det skrivna ordet på allvar. Det är hos honom inte bara nåt man lägger åt sidan. Eftersom litteraturen för mig har betytt oerhört mycket, även på det rent personliga planet, så blir jag alldeles upprymd av Birros idiosynkrasi. Kunde han formulera den litterärt skulle det bli riktigt betydelsefullt, tror i varje fall jag

    Gilla

  17. Sixten Johansson skriver:

    Marcus Birros text är inspirerande. Jag känner samma ursinne och avsky inför förljugenheten, men vill uttrycka de känslorna bara i små portioner. Vi skulle behöva hitta och förstärka många ljuskällor och glädjeämnen som motvikt.

    Vad gäller dagens mediaklimat rekommenderar jag Dolfs blogginlägg ovan i genusdebatten.se (som annars är både satirisk och rolig). Den kanske bästa analysen av gammelmedias våldsamma attacker när deras monopol på opinionsbildningen hotas görs nog av Lars Bern i antropocene.se (där kommentarerna ofta är lika många och läsvärda som här på Det Goda Samhället).

    Gilla

  18. Lennart Göranson skriver:

    En mycket vacker text. Det genuint upplevda kan inte ifrågasättas.

    Det finns många pyramider i vårt samhälle, var och en med sin karriärstege, sina normer, sitt gäng. Gemensamt är att ju närmare toppen man kommer, desto kallare blåser vinden, desto tunnare blir luften. Med tillgång till makten att påverka följer också risken att falla. Så kan det gå, som Vonnegut skriver.

    Bilden av det goda folket som med facklor i händerna tågar mot maktens konspiratörer känns bekant för oss som var med -68. Men det blev inte bra, när det kom till kritan. Det som är kulturetablissemanget i dag har säkert en del av sina rötter i det som var ”folkets spjutspets” -68. Så kan det gå.

    Gilla

  19. Kim skriver:

    Ja, vi befinner oss nog i en brytningstid, men jag befarar att brytningen kommer att bli långdragen och plågsam. Jag är heller inte särskilt övertygad om att det som växer upp efter skogsbranden kommer att vara friskt, vackert och livsdugligt. Tyvärr har nog stora delar av landskapet redan blivit förgiftat och sargat. Människor kan inte snabbt och enkelt enas efter den misstro som nu vuxit fram och fortsätter växa. Sverige har aldrig varit mer splittrat och jag tror inte att vårt samhälle någon gång i modern tid har varit så fyllt av rädsla. Marcus Birro, du skriver fantastiskt och jag är imponerad av det mod du visar när du sätter fingret på samtidens ömmaste punkter, men jag tror att du har underskattat de svårigheter vi har framför oss innan vi når fram till det ljusa, goda, värdiga och sanningsenliga samhälle du pekar på.

    Gilla

  20. Åsa skriver:

    Tack! Marcus Birro för det ljus du tänt med dina texter. Du ger mig hopp för framtiden.
    Tack för att du kan hålla två tankar i luften samtidigt, för det är sällsynt i dagens media. Det vanligaste är att det som skrivs antingen tar etablissemangets sida okritiskt med hull och hår eller att det som skrivs är tydligt rasistiskt. Att någon kan hitta en väg där man kan både vara kritisk och samtidigt vara en empatisk människa värmer mitt hjärta. Måtte din penna aldrig sluta glöda!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s