Patrik Engellau

För en erfaren och skicklig politiker finns egentligen inga problem i verkligheten, utan bara i folks oupplysta medvetande. Denna insikt har gjort vissa inbrytningar i svensk politik, men potentialen är sorgligt underutnyttjad.

Det här med antiziganismen är ett utmärkt exempel. Förr i tiden hade vi problem med att svenskarna ogillade zigenare. Då döpte vi om zigenarna till romer, varpå antiziganismen kom av sig. Det där funkar nästan jämt.

Ett annat exempel är att vissa mörkhyade personer tog illa vid sig av att bli kallade n*gr*r. Då tog vi bort ordet n*g*r. Det fick visserligen som följdeffekt att ett populärt bakverk – den så kallade n*g*rbollen – fick döpas om till chokladboll, men det var ett överkomligt besvär med tanke på hur kvickt och lätt problemet i övrigt kunde lösas.

Sedan blev svenskarna sura för att det kom rumänska romer och tiggde utanför ICA-butiker och Systembolag. Det hade kunnat urarta totalt om vi inte lyckats döpa om tiggarna till EU-migranter.

Och tänk vad fula alla kalhyggen var till dess vi förstod att de egentligen var föryngringsytor.

Av detta inser man den djupa sanningen i Beatles-gurun Maharishi Maheshs visdomsord att ”It is all in the mind”. Insikten kan tillämpas på så många fler områden än vad som hittills skett.

Politiker ska till exempel inte behöva plåga sig med bekymmer för arbetslösheten. Det finns ingen arbetslöshet. Att vissa människor väljer att inte arbeta beror på att de vill uppleva en kreativ paus, en självförverkligandeperiod. Det som kallas arbetslöshetsersättning döps om till skaparstipendium som delas ut av Arbetsförmedlingen efter ansökan från den enskilde. Arbetsförmedlingen döps förresten om till Livsstilsverket.

Det här med PISA-undersökningar har vi helt fått om bakfoten eftersom tabellerna genom ett tekniskt misstag visas upp och ned. De måste vändas rätt. Sverige sjunker inte, Sverige stiger! Och PISA-studierna mäter inte alls kunskaper, utan hjärnornas renhet och sinnenas jungfrulighet. Det handlar om hur stor andel av hjärnorna som står till förfogande för ren kreativitet. En hjärna är ungefär som ett förvaringsutrymme som helst inte bör packas fullt med saker man inte längre har någon användning för, i det här fallet alltså gamla, onödiga kunskaper.

Rätt som det är kanske en tågolycka inträffar. Politikerna får då inte förledas att prata om eftersatt underhåll och sådant där. Det hela är en konstnärlig fullskaleinstallation av Anna Odell. Konstnären avbildar det hela på tusen signerade ark varefter staten kan städa upp.

Och så har vi det här med sverigedemokraterna. Det är helt fel att betrakta dem som någon sorts konkurrenter till de seriösa partierna. De är ju bara människor som är ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”. De är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som mediarepresentanter”. De är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”. Om en ansvarskännande politiker väl lyckas förklara detta för medborgarna[1] kan ju vem som helst begripa att sverigedemokraterna inte har i riksdagen att göra. De bör förmås att på statens bekostnad lämna riksdagen och i stället sättas i terapi och genomgå adekvat behandling.

[1] Fredrik Reinfeldt har försökt. Citaten är från hans bok Halvvägs enligt tidningsreferat.