1985 var den muslimska invandringen till västvärlden relativt ny. Det fanns inga islamiskt präglade förorter; balkongflickor och tvångsäktenskap var okända begrepp. Jihad likaså. När svenska skolbarn fick lära sig om heliga krig nämndes korstågen, och som exempel på moderna religionskrig Nordirland.

Islam var för de flesta svenskar något exotiskt och lite lustigt. Tusen och en natt, Ture Sventon och hans betjänt herr Omar och den flygande mattan. Olof Palme levde fortfarande och Sverige betraktade sig som en trygg och fungerande nation.

Men den muslimska invandringen hade börjat väcka debatt. Det året gav Statens historiska museum ut antologin ”Islam: religion, kultur, samhälle”, där diplomaten Dag Sebastian Ahlander manar till att ta de möjliga konsekvenserna av ökad islamisk invandring i akt:

Den islamiska invandringen till Sverige kan också komma att leda till nya konflikter inom det svenska samhället. Enligt svensk uppfattning råder religionsfrihet i Sverige, men den uppfattningen bygger på en privat syn på religionen. För en muslim är en stor del av vardagens levnadsregler baserad på Islam; samundervisning av pojkar och flickor, sexualundervisning, synen på kvinnans ställning, kravet på att slakt ska utföras ritualenligt, kravet på fredagen som helgdag – är alla potentiella konfliktkällor för muslimska invandrare i det svenska samhället, och som ytterst är religiöst grundade.

Kriminalvårdsstyrelsen har exempelvis redan fått mottaga klagomål från en fängslad muslim som vägrat äta vad han uppfattat som oren föda. Fängelsemyndigheternas försök att tillgodose hans begäran genom att servera fisk, har inte godtagits eftersom svaranden hävdat att hela köket med grytor och slevar var förorenat genom kontakten med griskött.

 Muslimer har vidare en annan uppfattning om giftasålder, månggifte, skilsmässa, arv och vårdnaden om barn som ställer Koranen i direkt konflikt med svensk lag. Det kan på sikt leda till krav på särskild lagstiftning för muslimska invandrare. Sådana krav har framförts i andra icke-muslimska länder och ofta understötts av oljerika islamiska stater genom deras ambassader.

Det är synsätt och påtryckningar som är främmande för svensk opinion och grundläggande svenska värderingar.

… Vi måste hela tiden hålla drömmen om den stora generalkompromissen mellan olika länder och kulturer levande, utan att tappa bort de grundläggande värderingar om frihet och mänskliga rättigheter som vi upplever oförytterliga och som utgör västerlandets bidrag till mänskligheten.

Så här mer än 30 år senare kan vi konstatera att Ahlander fick rätt: Inom de islamiska miljöerna ifrågasätts idag kvinnans ställning på ett sätt som var otänkbart i Sverige en generation tillbaka.

Problemen har också blivit större än Ahlander kunnat ana: den muslimske fängelsekunden ter sig idag harmlös i jämförelse med hedersmord och kvinnoförtryck. För att inte tala om de hundratals svenska muslimer som anslutit sig till en islamisk terroriststat jämförbar med nazisterna i ondska.

Ahlander härledde de problem han anade till skillnaderna mellan den västerländska och den islamiska världens värderingar. Sverige skulle ha gynnats av att tidigt tagit hans farhågor på allvar.

Det gjorde vi inte. Men som man säger: bättre sent än aldrig. Det är nu hög tid att väcka debatten om dessa skillnader till liv igen. Gör vi inte det, gör vi ytterligare en generation en stor otjänst.

Ronie Berggren driver bloggen/podcasten Amerikanska nyhetsanalyser, där han bland annat publicerat en 10-timmars serie om Västvärldens möte med militant islam.