Mohamed Omar

Den rekordstora strömmen av asylsökare till Sverige 2015 ledde till en kollaps i systemet som tvingade fram en omläggning av asylpolitiken. Ett redan överbelastat Migrationsverk fick ta emot 163 000 ansökningar. Lågt räknat kommer enligt ekonomen Jan Tullberg kostnaderna för asylinvandringen 2015 att uppgå till 600 miljarder kronor.

Till den dyraste delen av asylinvandringen hör de så kallade ”ensamkommande flyktingbarnen”, en grupp som mestadels består av unga män från Afghanistan och Eritrea. På grund av obefintlig åldersbestämning är flera av de som kallar sig barn egentligen vuxna. Under 2015 ankom 35 400 ”ensamkommande flyktingbarn”.

Mohamed Omar

Förra året tog Sverige emot ett rekordstort antal ensamkommande unga män från Mellanöstern och Nordafrika, framför allt afghaner. De flesta av dessa är så kallade hazarer, afghanska shiamuslimer som talar dari, en persisk dialekt. Men de kommer för det mesta inte direkt från Afghanistan utan från Iran där många är födda och uppvuxna. För Migrationsverket brukar de uppge sin ålder till under 18 år, även om de är äldre, eftersom det ger dem bättre villkor och ökar chansen att få ansökan beviljad. Vi har hittills inte haft någon fungerande åldersbestämning.

I min hemstad Uppsala kan man numera knappast gå på stan utan att se grupper av hazariska unga män. De tycker om att hålla till på Centralstationen, och vissa av dem ”driver omkring och bråkar på stan” enligt Uppsalapolisen som varnar för att fler ensamkommande män riskerar att dras in i kriminalitet.* Men alla som jag träffat har varit trevliga.

Måndag den 25 april tog jag med mig en persisktalande tolk till Centralstationen för att lära känna hazarerna lite bättre. Trots att klockan är elva på förmiddagen ser vi ett dussintal hazariska unga män komma och gå i området under den halvtimme vi är där, alltid i grupper om tre eller fler. Några av dem verkar stökiga, men inte mer än andra tonårskillar. Vi hittar bara en som är villig att tala med oss. De andra blir misstänksamma när vi tar kontakt. Han satt ensam på en bänk och väntade på sina kamrater.

Mohamed Omar

Taxichauffören Ridha kom från krigets Irak till Sverige och sökte asyl som ”ensamkommande flyktingbarn” 2007. Men han var inget barn utan en ung man. Inte heller kom han från Irak utan från Iran. Han hade levt flera år i Iran i trygghet, långt borta från kriget, innan han bestämde sig för att migrera till väst. Valet föll på Sverige eftersom han hade familj här, flera kusiner.

Jag träffar Ridha på ett café i Uppsala för att tala om hans erfarenheter. Ridha kan både arabiska och persiska. Han är shiamuslim och avskyr den antishiitiska terrorgruppen Islamiska staten (IS). Jag frågar om han känner till några IS-sympatisörer bland taxichaufförerna. ”Dom finns här och där”, svarar han. Jag försöker få honom att nämna någon vid namn, men han är hemlighetsfull. Kanske är han rädd för repressalier?

Mohamed Omar

Mustafa möter mig vid Medborgarskolan i Uppsalas entré. Det är tisdag eftermiddag den 5 april och han ska hålla i en kurs för nyanlända, ensamkommande unga män från Eritrea. Mustafa är född i Saudiarabien men har eritreanska föräldrar och talar tigrinja, som är Eritreas officiella språk. Han har bott i Sverige i mer än tjugo år.

Kursen skulle börja klockan fem, men den första deltagaren kommer ungefär kvart i sex. Mustafa berättar att det är si och så med närvaron. De flesta kommer för sent och vissa kommer inte alls. Vad är det de får lära sig på kursen? Det är en grundläggande orientering i det svenska samhället. Det kan till exempel handla om att förstå och fylla i blanketter.