”Sweden government helps”. Ett möte med ensamkommande unga män från Eritrea

mohamed omar

Mohamed Omar

Mustafa möter mig vid Medborgarskolan i Uppsalas entré. Det är tisdag eftermiddag den 5 april och han ska hålla i en kurs för nyanlända, ensamkommande unga män från Eritrea. Mustafa är född i Saudiarabien men har eritreanska föräldrar och talar tigrinja, som är Eritreas officiella språk. Han har bott i Sverige i mer än tjugo år.

Kursen skulle börja klockan fem, men den första deltagaren kommer ungefär kvart i sex. Mustafa berättar att det är si och så med närvaron. De flesta kommer för sent och vissa kommer inte alls. Vad är det de får lära sig på kursen? Det är en grundläggande orientering i det svenska samhället. Det kan till exempel handla om att förstå och fylla i blanketter.

Kursen som Mustafa håller i anordnas på uppdrag av Folkbildningsrådet och ingår i något som kallas ett ”etableringspaket”. Syftet är att ge asylsökande en meningsfull sysselsättning medan de väntar på besked. I budgeten 2016 har regeringen avsatt 50 miljoner kronor till studieförbunden för detta uppdrag.

När klockan har hunnit bli en bit över sex har det kommit fem unga eritreanska män. Jag tittar på närvarolistan och av deras namn drar jag slutsatsen att alla är kristna. Mustafa bekräftar att så är fallet. Själv är Mustafa en varmt troende, men måttfull muslim. Han är vänlig och skämtsam och det märks att han är omtyckt av kursdeltagarna.

Ingen av de fem har alltså beviljats asyl ännu. De ser ut att vara mellan 17 och 19 år gamla. En av dem verkar dock vara något över tjugo. De två som jag samtalar lite djupare med, Biniam och Philemon, hävdar att de är 17. Efter mötet frågar jag Mustafa vad han tror om deras ålder. Han medger att det har hänt att ensamkommande asylsökare har utgett sig för att vara yngre än de är, men att han är ganska säker på att just dessa talar sanning.

Jag frågar Mustafa hur asylsökarna försörjer sig och han berättar att de får en så kallad dagsersättning från Migrationsverket om 24 kr per dag. Utöver detta får de sitt boende och sin mat betald, samt busskort, gymkort och läkarvård. De kan också ansöka om särskilda bidrag, till exempel om de behöver vinterkläder eller glasögon.

Asylutredningen består vanligtvis av ett enda möte, en intervju med asylsökaren som tar två eller tre timmar. Han eller hon får berätta om sig själv och förklarar varför man upplever att man inte kan bo kvar i hemlandet. Mustafa säger att alla eritreaner får asyl. Han har åtminstone inte hört talas om något avslag.

Varför söker de asyl, undrar jag. Alla fem säger att det beror på värnplikten i Eritrea. Den varar vanligtvis i 18 månader men kan förlängas till flera år. ”Long time military”, säger Biniam. Värnplikten är så fruktansvärd menar de, att de hellre lämnar sitt land. Som soldat får man också en mycket liten ersättning. ”Very little money”, säger Philemon.

När jag så försiktigt jag kan frågar om de inte anser att Eritrea behöver försvaras, det finns ju fortfarande en gränskonflikt med Etiopien och det var inte länge sedan kriget slutade, blir de märkbart irriterade. Jag märker att inställningen till mig förändras. Några av dem ser misstänksamma ut. Jag säger då att det är begripligt att de hellre arbetar och studerar istället för att tillbringa flera av sina unga år i militären, och stämningen blir åter trevlig.

De berättar om den farofyllda och svåra resan till Sverige. Från Eritrea tar de sig till Etiopien och sedan Sudan. Därefter reser de med lastbil genom Saharaöknen till Libyen. När de talar om Libyen blir de upprörda, men det är en dämpad och sorgsen upprördhet. De menar att Libyen är det värsta landet på jorden. ”Libyan people very cruel”, säger Philemon. De berättar vidare att man som kristen riskerar att bli torterad och dödad. Flickor kan bli bortrövade och sålda som sexslavar. Det är därför så få flickor företar denna resa från Eritrea. Det finns ett starkt hat mot svarta människor i Libyen, säger de.

I Libyen betalar de smugglare som sätter dem på båtar i Medelhavet. Det första EU-land de kommer till är Italien. Jag undrar varför de inte sökte asyl i Italien. Där skulle de ju slippa göra värnplikt och där var de trygga. ”No money, no house”, förklarar Biniam på bruten engelska. Jag får ibland vända mig till Mustafa och be honom tolka. Mustafa förklarar att i Italien får man inte ekonomiskt stöd av staten, därför föredrar migranterna att resa vidare. ”Four, five, six people, one house”, tillägger Biniam. ”Just problem, Italy”.

Philemon berättar att han tillbringade en tid i Rom, men var missnöjd med levnadsstandarden. ”Not very good house”, säger han och skakar på huvudet. ”Like camp.” Han tyckte inte heller att Rom var tillräckligt rent: ”There is no clean.” Han menar också att den italienska staten inte gav honom den hjälp han behövde: ”Sweden government helps, in Italy no.”

En av dem använder ordet ”gaagaa” för att beskriva Italien och alla skrattar, även kursledaren Mustafa. Han förklarar att det är ett ord på tigrinja som betyder ungefär ”äckligt” eller ”smutsigt”. Det är tydligt att de ogillar Italien. Men det förklarar inte varför de valde Sverige. De kunde ha sökt asyl i Tyskland eller Danmark. Philemon svarar att när han var i Eritrea var det Sverige man pratade om som det bästa landet att söka asyl i. Så han hade bestämt sig redan i hemlandet.

Mustafa säger att när ungdomarna väl har fått asyl kan de, eftersom de är under 18 år, även hämta hit sina föräldrar. Jag frågar Biniam om han tänker stanna här hela sitt liv eller om han vill återvända när han inte längre behöver göra värnplikt. ”Jag ska stanna här hela mitt liv”, svarar han.

Den besvärliga och långvariga värnplikten förklarar varför många unga eritreanska män lämnar sitt hemland, men den förklarar inte varför de tar sig hela vägen till det nordliga Sverige. För att förstå det bör man nog hellre titta på EU-ländernas olika villkor för asylsökare, vissa erbjuder mer stöd än andra, eller som Philemon så kärnfullt uttrycker saken: ”Sweden government helps, in Italy no.”

NOT: Mustafa heter egentligen något annat.