Regeringen har nu presenterat sin vårbudget, men Alliansen gör ingenting för att stoppa eller ens mildra effekterna av den. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson beskriver väl den frustration och besvikelse som många Allians-väljare känner, SVT Opinion 13 april . Patrik Engellau ställer här på DGS 16 april frågan varför Alliansen är så passiv. De bara ”spelar luftgitarr”, för att använda Bengtssons ord.

Bengtsson/Nilsson hävdar att Alliansen vill låta regeringen med stöd av Vänsterpartiet köra Sverige i botten. Då kommer väljarna att rösta bort regeringen 2018 och istället föredra en Allians-regering. Något de kallar en skadlig strategi.

Den strategin låg möjligen bakom Decemberöverenskommelsen (DÖ). Då kunde Alliansen motivera sin passivitet med att avtal skall hållas. De rödgröna skulle få köra på till 2018 – i förhoppning om att de skulle köra i diket.

Efter DÖs fall är läget annorlunda. Passivitet uppfattas nu av de flesta borgerliga väljare som väldigt ansvarslöst. Det verkar idag alltmer obegripligt att inte Alliansen försöker påverka och förändra politiken, när de faktiskt kan.

Denna starka kritik kan omöjligen ha undgått Alliansens partistrateger. Ändå fortsätter passiviteten.

Skälet måste därför sökas i något annat än nämnda strategi.

Den svenska grundlagen är lite speciell på det sättet att vi inte har en renodlad parlamentarism. Regeringen har mer makt i Sverige än i de flesta andra länder – ett arv från tiden då Kungen styrde riket. Detta manifesteras i att regeringen när som helst kan besluta om extraval, RF 3:11,vilket i praktiken betyder upplösa parlamentet. Vid konflikt mellan riksdag och regering är det i vårt land inte riksdagen som avsätter regeringen, utan regeringen som avsätter riksdagen. Regeringen ska alltid kunna vända sig till folket för att få stöd ifall riksdagen bråkar. Så säger vår grundlag.

Bra eller dåligt kan diskuteras, men det är den ordning vi har. När Stefan Löfven överraskande kastade fram hotet om extraval, efter att regeringens budgetförslag föll i december 2014, var det således helt enligt grundlagens intentioner. En majoritet i riksdagen kan inte fälla regeringen utan att först acceptera att ställa de egna platserna till förfogande i ett extraval.

Den enskilde riksdagsledamoten har dessutom inget att vinna på ett extraval – och samtidigt mycket att förlora. Om ledamoten lyckas bli vald igen får denne inte ens en ny mandatperiod, utan samma period löper vidare. För ett par av Allians-partierna finns även en risk att hamna under fyraprocentspärren och helt åka ur riksdagen, vilket skulle leda till stora ekonomiska och opinionsmässiga konsekvenser för dem.

Följden blir att Alliansens ledamöter undviker allvarliga politiska konflikter, som exempelvis den om budgeten. Det ligger både i deras eget och i partiernas intresse att hålla Löfven på så gott humör att han inte utlyser extraval.

Alliansens agerande handlar alltså inte om valstrategi. Istället är det värnandet om de egna riksdagsplatserna som fäller avgörandet. De platser som måste sättas på spel om de skulle börja agera opposition på riktigt.

Frågan är dock om partier som inte är villiga att möta väljarna idag kommer att ha större chans om två år. Politiken pågår varje dag med nya problem, uppgifter och beslut som ska tas. Att som Alliansen välja passivitet istället för att utmana är sällan en väg till framgång. Tvärtom minskar skärpan och formen sjunker. Så även i väljarnas ögon.

Daniel Claesson är Senior konsult Andreasson Public Relations, tidigare pressekreterare (M).