Disciplinering, själens makt över kroppen, är en bärande tanke i västerländska organisationer och inte minst i byråkratiska regelverk. Till disciplineringen hör övervakning av individen, exempelvis av chefer i hierarkin, av fångvaktare i fängelset och av lärare i skolan. Att katedern står längst fram i klassrummet är inte någon slump utan i själva verket dels en symbol för makt, dels ett verktyg för övervakning och disciplinering av eleverna.

På Skolverkets hemsida kan man läsa om varierande forskningsrön avseende skolans arbete. Där återfinns inget som uttalat handlar om disciplinering. Användandet av sajtens sökfunktion ger inte heller någon träff på “disciplinering”. Detta trots att många lärare i dagens svenska skola kan vittna om att de ägnar sig mer åt socialt arbete och uppfostran än undervisning. Disciplinering verkar ha utmönstrats av Skolverket eller så anser myndigheten att skollagen är tillräckligt disciplinerande i sig.

Emellertid, under rubriken “Trygghet och studiero”, återfinns en genomgång av disciplinära åtgärder som exempelvis kvarsittning och avstängning. Det framhålls särskilt att de disciplinära åtgärderna inte får utgöra en bestraffning. I stället ska åtgärderna användas för att skapa en god studiemiljö.

Det låter bra men låt mig berätta lite om verkligheten. Följande förhållanden råder i en existerande kommunal högstadieskola, nedan benämnd Vår Skola, med drygt 400 högstadieelever. Jag har jobbat där.

Det stora flertalet elever förmår sköta skolarbetet. Eleverna kommer från såväl medelklass som utanförskapsområden. Skolan har ett antal specialpedagoger vars åsikter gäller framför ordinarie lärares uppfattningar. Specialpedagoger står högre än lärare i hierarkin.

De ordningsproblem skolan brottas med orsakas framförallt av fyra individer: två afrikanska pojkar, en pojke med arabiskt ursprung och en svensk flicka. Dessa fyra har ett antal följare på ungefär 25 elever som assisterar med att elda i papperskorgar, idka skadegörelse, utpressning, trakasserier med mera.

Hälften av följarna går inte på lektioner men uppehåller sig ändå i skolan.  Ordningsproblemen stjäl undervisningstid och energi från undervisande lärare. Lärarna vill att ledningen ska ta tag i problemen vilket ledningen inte gör.

Vad hindrar då ledningen från att använda disciplinära åtgärder all den stund lärare efterfrågar nolltolerans och skötsamma elever efterfrågar kvarsittning för de alltför stökiga.

Ett svar kan vara den tunna skiljelinjen mellan bestraffning och åtgärd för att skapa en god studiemiljö. Hur säkerställer man i verkligheten att disciplinära åtgärder inte uppfattas som en bestraffning? Kanske är det egentligen bara en lek med ord eftersom varje åtgärd, i likhet med en bestraffning, förmodas leda till en god studiemiljö och varje disciplinär åtgärd för att förbättra studiemiljön de facto utgör en bestraffning, om än lindrig.

Ett annat svar kan vara att rektor är alltför mån om skolpengen eller rädd för Skolinspektionen och för föräldrar eller endast klarar att administrera men ej att leda. För att leda krävs bland annat mod.

En fråga är om den disciplinering skollagen tillåter i själva verket bara disciplinerar skolledning och lärare men inte elever. Ett hinder mot att använda disciplinära åtgärder, oavsett om de i realiteten utgör bestraffning eller inte, är förbudet mot kränkande behandling. Enligt skollagen får ledningen och personalen inte utsätta skolbarnen för kränkande behandling. Anser sig en elev ha blivit blivit kränkt av någon ur personalen ska detta omedelbart anmälas och utredas.

Rimliga och proportionella disciplinära åtgärder anses inte utgöra kränkande behandling. Det är dock lätt att inse att en anmälan om kränkande behandling avseende en disciplinär åtgärd som en lärare använt sig av för att åstadkomma en god studiemiljö kan medföra ett komplicerat efterspel och till och med rättegång. Eleverna är mycket medvetna om att de i detta avseende håller lärarna fångna i ett elakt spel där de, eleverna, har trumf på hand.

De disciplinära åtgärder, benämnd konsekvenstrappa, som används på Vår Skola ser ut såhär:

1. Tillsägelse i klassrummet
2. Tillsägelse i enrum
3. Incidentrapport skrivs. Hemmet kontaktas i samråd med mentor, det vill säga äldre tiders klassföreståndare. Rapporten lämnas till rektor.
4. Förälder kallas till skolan för möte med rektor.
5. Skriftlig varning med information om vad som händer om eleven inte ändrar sitt beteende.

Den skriftliga varningen ska enligt Skolverkets juridiska vägledning föregås av en utredning. Utredningen är givetvis en kritisk punkt där det disciplinerande förfarandet på skolan kan gå i stå. Resurser att utreda alla störningar finns förmodligen inte, det kommer ständigt fler rapporter och alltsammans begränsas, på sätt som redogjorts för ovan, av lagens ord om förbud mot bestraffning och kränkande behandling.

På Vår Skola uppger intendenten till mig att ingenting kommer att hända till det bättre med anledning av den incidentrapport som jag lämnat in. I stället är polisanmälan är det enda raka om man exempelvis som lärare blivit hotad eller trakasserad.

I höstas fick lärarna nog. Ledda av en förstelärare gick de slutligen samman för att under höstterminens tre sista veckor tillämpa nolltolerans mot ordningsstörningar. Rektor medverkade inte. Det kräver sin man (eller kvinna) att orka att rakryggad och trevligt bestämd ta alla konflikter med eleverna. Kanske är det ett tiotal incidenter per lektion, kanske fler, kanske färre.

Försöket stupade vilket delvis berodde på att vissa lärare inte orkade att hålla ut. Lärarnas egna uppfattningar om vad de bör och får göra hindrar ibland den uppryckning som behövs. Exempelvis menar många lärare att utvisning ur ett klassrum innebär att läraren hindrar eleven att fullgöra sin skolplikt. De bortser då ifrån att en god studiemiljö är en förutsättning för att det ska vara någon mening med skolplikten samt att en disciplinär åtgärd som utvisning faktiskt är tillåten om åtgärden står i proportion till ordningsstörningen.

Förmodligen är en fungerande nolltolerans och disciplinering i själva verket en avgörande del i att bryta de ständigt återkommande ordningsstörningarna i svenska skolor.

Gunilla Thorslund är jurist och sociolog. I syfte att bidra till minskad byråkrati och ökad handlingsfrihet i samhället tydliggör hon oönskade effekter av offentligrättslig lagstiftning.