När Murtaza kom till Sverige sa han att han var 16 år, trots att han var 22. Människosmugglaren hade förklarat för honom att det var bäst att vara omyndig, eftersom det skulle göra honom berättigad till förmåner. När han sedan placerats på ett boende tillsammans med åtta andra afghanska ynglingar hade det gått upp för honom att verkligheten inte var fullt så enkel. Han hade trott att han skulle bli behandlad som en kung, att uppehållstillståndet skulle vara en snabbt avklarad formalitet och att Sverige skulle skicka flygbiljetter till hans föräldrar. De mer luttrade ungdomarna på boendet, de som hade väntat i över ett år på att få besked på sin asylansökan, tog raskt ur honom dessa villfarelser.

Medier och journalister påstår ofta och klagar över att de som söker sin information på alternativa medier inte bryr sig om fakta, att de är faktaresistenta. Min erfarenhet är att faktaresistensen inte är mindre på de stora redaktionerna. Här ett exempel som handlar om hoten mot den svenska kulturen.

Skrönor om den hotade kulturen har fått ny näring när Akademibokhandeln inställde mötet med författaren Gellert Tamas om hans bok Det svenska hatet. Bokhandeln har inte fått några hot och Tamas är förvånad och förargad över deras agerande.

På senare tid träder den ena framträdande politikern efter den andra fram med en önskan om ett sundare debattklimat. Hanif Bali (M) och Veronica Palm (S) erkänner självkritiskt att de tillämpat en ibland alltför hård debattstil där de använt sig av negativa epitet om politiska meningsmotståndare. Andra verkar inte ha förmåga till självrannsakan.

Det väcker dock frågor om varför politikers omsvängning sker just nu.

Jag tillhör den lilla svenska skaran som trodde att Trump skulle vinna valet. Tror mig samtidigt också ha följt den politiska utvecklingen i USA betydligt mer ingående än vad våra svenska journalister gjort.

Under presidentvalstriden mars 2008 avslöjade ABC News att den sällsynt kontroversielle pastorn Jeremiah Wright som i sin kyrka ihärdigt marknadsförde extremt USA-fientliga politiska åsikter sedan 20 år tillbaka var Barack Obamas nära gode vän, personlige handledare, präst och mentor, det vill säga under Barack Obamas hela vuxna liv. På söndagarna satt alltså Barack Obama tillsammans med hustrun Michelle och bad till pastor Wrights extremradikala och direkt samhällsfientliga politiska budskap. Videoinspelningar visar att Wrights predikningar var rasistiska och så hatiska. Pastor Wright vigde paret Obama till man och hustru.

För att rekapitulera: Ett klipp har spritts på nätet där Delmon Haffo (M) säger ”hora” i ett utfall riktat mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Det var ett misstag att oförskämdheten spreds på nätet. Det hela verkar ha varit tänkt som ett internspex. Men det hindrar inte att Haffo avskedats och tagits avstånd ifrån under förnedrande former.

Ingen har ännu vågat säga att han straffats nog. Man läser in tre tusen år av kvinnoförtryck i hans snedsteg. Den som försvarade honom skulle bli tvungen att ta personligt ansvar för vart och ett av dessa, och det är lite mer än en svensk i tyckarbranschen klarar av.

TV-programmet Uppdrag granskning handlade nyligen om att rektorer ibland påverkar betygsättningen på ett korrumperat sätt. De kräver att lärarna höjer betygen för vissa elever i vissa ämnen. Skälet är att de vill behålla och dra till sig elever för att skolan ska få skolpengen.

Det liknar ICA, LIDL och HEMKÖP som lockar med låga priser. Här lockas det med höga betyg. Konsekvensen är betygsinflation i svenska skolor som konkurrerar med varandra om elevernas skolpeng.

Lösningen är att sluta använda betyg för intagning till gymnasiet och högskolan och införa inträdesprov istället.

Mönstret upprepar sig på gatorna när nazister och Sverigedemokrater demonstrerar och håller möten. Alltid dyker då ett stort antal ”motdemonstranter” upp som på ett givet klockslag och med syftet att störa och sabotera arrangemangen. Så skedde också vid den senaste nazistdemonstrationen i Stockholm (12/11), där det i vanlig ordning blev sammanstötningar med polisen och där några personer omhändertogs.

Men vilka var de omhändertagna egentligen? Det berättade inte medierna. Inte heller kunde vi höra något om vilka ”motdemonstranterna” var. Ty så kallas de nästan alltid. Och ”antirasister”. Ungefär som om inte alla vi andra, som bekänner oss till den äkta demokratin är antirasister!

I ett tal i det brittiska parlamentet 1826 myntade politikern John Hobhouse frasen His Majesty’s Loyal Opposition. Lojal opposition har sedan dess förklarat demokratins innersta väsen: oppositionspartiers rätt att hätskt motsätta sig en sittande regerings handlingar samtidigt som man accepterar den sittande regeringens rätt till makt.

Utan denna princip skulle våra demokratiska system helt haverera och våra samhällen backa till tider när politiska meningsskiljaktigheter ledde till revolutioner och maktskiften verkställdes genom lönnmord.

I efterdyningarna av Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet tycks den progressiva vänster som fortsätter att protestera mot Trumps legitimitet ha glömt bort att efter valdagen så ska kampanjerna omvandlas till en lojal opposition.

Den senaste tiden har det talats mycket om det politiskt korrekta PK-ismen (PK). Många beskyller media och etablissemanget för att vara politiskt korrekta. Samtidigt finns det personer som hyllar den politiska korrektheten.

Följer vi debatten så anser många att det är vänstern som står för den politiska korrektheten. Visst, så kan det vara men att tro att bara vänstern står för PK är fel. PK finns inom alla partier och har funnits historiskt sett under alla tider oavsett vem som har haft makten. PK fanns i Sovjet under kommunisttiden, inom Nazityskland och det senaste i kriget mot terrorn i Irak och Afghanistan. Bush den yngre sa efter den 11 september att antingen är du med oss eller emot oss, också det PK.

Nu har det hänt igen. Världens samlade expertis står med ögonbrynen uppdragna av förvåning och tvingas leverera krystade förklaringar till sina felbedömningar. Varken opinionsinstitut eller politiska analytiker tycks kunna förutsäga vad folk tycker när de går till valurnorna. I Sverige fick vi se den första glimten av detta fenomen vid valet 2014, då samtliga större opinionsinstitut undervärderade SD:s väljarsympatier. I de tyska delstatsvalen i våras blev AfD:s framgångar en sådan chock att landets största tidning kallade 13 mars för ”vansinnets valdag” (1). Sedan slog Brexit ner som en bomb. Nu har Donald Trump vunnit en otippad seger i det amerikanska presidentvalet och tidningarna fylls av försök att förstå vad som hände. Var det ett strategiskt misstag av Clinton att lyfta fram Tim Kaine som vicepresident? Skulle utgången ha blivit en annan om FBI inte uttalat sig om hennes e-posthantering veckan före valet? Tja, vem vet? Frågan är dock om opinionsmätningarnas upprepade missräkningar inte bör ses som en del av ett större mönster, där opinionsbildarnas eget agerande spelar en avgörande roll.

För att bli brandman krävs en tvåårig eftergymnasial utbildning, som leder till examen i säkerhets- och räddningsarbete. Denna utbildning kan tyckas kort i förhållande till arbetets ansvarstyngda innehåll. Brandmän måste kunna släcka bränder, ge första hjälpen vid trafikolyckor, få loss människor ur bilvrak och hantera läckage av farliga kemikalier. Vid räddningsinsatser ska de samarbeta med ambulanssjukvårdare, läkare och poliser under omständigheter som kräver snabba beslut och god organisation. Deras insatser är ofta avgörande för att rädda både människoliv och egendom.

Mitten på en gungbräda ligger där avståndet är lika långt till båda ändarna. Om de som sitter i varsin ända av brädan är lika tunga behöver man inte mäta för att hitta mitten. Den ligger på den punkt där det väger jämnt. Balanspunkten. Om däremot den ena gungaren är tyngre än den andra måste man flytta brädan för att det ska väga jämnt. Balanspunkten hamnar inte på mitten utan närmare den person som väger tyngst.

Att avgöra var mitten ligger i politiken är inte fullt lika lätt. Men man kan också här utgå från ytterändarna och de som befinner sig där. I politikens ytterändar finner vi populisterna. Högerpopulister (SD) och vänsterpopulister (V, MP och FI). De extremer som befinner sig bortom populisterna – nazister och stalinister – bortser vi från i det här sammanhanget. De befinner sig inte på gungbrädan, de saknar relevans i dagens politiska landskap i Sverige.

Många experter eller av media utvalda experter borde nog hålla tyst just nu.

De flesta bedömare har haft fel om Donald Trump. Först hade han inte en chans att bli republikanernas kandidat, sedan hade han inte en chans att bli vald till president.

Det var inte bara fel, utan käpprätt åt skogen fel under väldigt lång tid!

Jag har nu följt olika skribenters artiklar och kommentarer på artiklarna avseende migrationspolitiken på den här sajten. Kvalitén är blandad. En del skribenter är mycket främlingsrädda, andra mindre rädda. Jag använder ogärna ord som ”främlingsfientlig” och nästan aldrig ordet ”rasist” eller ”rasism”. Skälet är att ordet ”rasism” har urholkats till den grad att det i dag inte är skamligt att kallas ”rasist”.

Doktoranderna i nationalekonomi Gustav Karreskog och Isak Trygg Kupersmidt har på Timbro nyligen publicerat rapporten ”Kommunalråd utan ansvar”. Rapporten visar hur den nya skatteutjämningen från 1996 har skruvats om till ett system med mycket tillväxthämmande ekonomiska incitament för kommunerna.

I artikeln ”Framtiden i kommunerna, välfärdens verkstadsgolv” har jag belyst kommunernas situation: ”Det är en missuppfattning att kommuner har egna kommunala skattebaser som speglar invånarnas inkomster. Alla kommunala beskattningsbara inkomster samlas i en bidragspåse i riksdagen och delas ut till kommunerna per invånare. Så per invånare räknat är alla kommuner lika fattiga eller rika. Det är skattesatserna och förmågan att driva verksamhet kostnadseffektivt som skiljer kommunerna åt.”

På ledarsidan i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad den 9 september var rubriken Ingen thriller, men kuslig verklighet. Författare var ledarskribenten Ingrid Runsten. Hon hade sett en thriller på TV och därefter debattprogrammet Agenda som handlade om att arbetslösheten är drygt fyra procent bland inrikes födda och nästan 22 procent bland utrikes födda.

Det som skrämde författaren var att om integrationen misslyckas, står de främlingsfientliga politikerna beredda, de som enligt Runsten ”är fiender till ett öppet Europa och som inte är intresserade av integration”. Sådana som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. ”SD vill självfallet få igenom stora delar av sin invandrarfientliga och nationalistiska politik”, var hennes slutsats.

Ingen har varit oberörd av dagens asylinvandring. Ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag på de dilemman som uppstår.

Det första dilemmat uppenbarar sig när jag frågar mig ”Vad skall vi göra?”. Vem är jag? Ingår jag i ”vi” eller är jag en av ”dem”?

Jag kom hit på åttiotalet och har  jobbat och levt som om jag vore svensk. Anledningen till att jag kom just hit var en blandning av ödet och en vilja att leva i ett fritt land där man kunde säga sitt, tycka och uttrycka sig själv. Jag kan högtidligt lova att jag sket fullständigt, och gör det fortfarande, i de bidrag som finns (på den tiden fanns mångdubbelt fler). När jag tänker tillbaka kan jag bli lite stolt över att min integreringsperiod med socialbidrag var ungefär två månader – på deltid. De månaderna var hemska.

Jag var ju traditionellt uppfostrad i gammal prästgårdsanda, men det politiska året 1968 förändrade mig. Vi var en hel generation där tron blev mer politisk och internationell, för oss blev det något av en test för att se om kyrkan tålde oss som tänkte så här. Det var väl lite si och så i början och många av oss åkte utomlands några år men sen kom vi hem och så småningom satt vi som biskopar allihop.

Orden är K G Hammars från en intervju 18 september i år. Han har helt rätt; Svenska kyrkan blev allmänt en vänsterideologisk taburett under hans styre som ärkebiskop 1997-2006. De ”medvetna” 40-talisterna har lämnat avgrundsdjupa spår efter sig nu när de har gått i pension, men den nya generationen präster och biskopar trampar i samma spår.

De senaste åren har jag blivit allt mer skeptisk till den massmediala verklighetsbeskrivningen. Jag har därför tagit för vana att jämföra svenska mediers nyhetsbevakning med utländsk press. Istället för att ryckas med av journalistikens emotionella utspel har jag börjat samla statistik. Jag har vinnlagt mig om att granska både det som sägs och det som inte sägs. Inte sällan har jag hittat en annan sanning i domstolsprotokoll än i tidningarnas rapportering. Dessutom har jag ofta upptäckt en diskrepans mellan SCB:s siffror och uttalanden som gjorts av ledande politiker.

Något som verkligen behöver diskuteras är hederskulturen. Jag hoppas att diskussioner och öppenhet kan leda till att vi får en förändring, så att alla svenskar får leva det liv de vill och inte vara kontrollerade av någon eller något.

Alla verkar inte vilja erkänna att förtryck och våld mot kvinnor faktiskt existerar och att detta är tragiskt. Men det existerar och vi måste ta det på allvar. Allt måste upp på bordet och synas i sömmarna, så att en stor förändring kan ske.

Det finns väldigt mycket elände i världen. Det vet jag eftersom jag har varit där, mitt i eländet, med uppgiften att bekämpa just detta. Hur väl jag lyckats är svårt att säga. Eländet är helt enkelt alldeles för omfattande för att resultatet ska vara synligt, åtminstone från andra sidan jordklotet. Men om mina insatser har varit obetydliga på global nivå, så har de varit desto mer utvecklande på det personliga planet. Att arbeta med elände är nämligen oerhört lärorikt. Exempelvis lär man sig snabbt att hushålla med de tillgångar man har. Man lär sig också att nöden kräver prioriteringar. Finns det fler sjuka än mediciner, så måste man välja. Visst kan man stampa med foten, vifta med armarna och skrika uppåt i kedjan att det råder katastrof, men likt förbaskat står man där, just den dagen, med alldeles för lite av något man verkligen behöver.

Under senare tid har det blossat upp en diskussion om regeringsbildningen efter valet 2018.  Partiledarna uttalar sig om vad de är för och emot utan att någon gång reflektera över hur situationen kan se ut efter valet.

När tidningarna publicerar nya siffror från de olika opinionsmätningarna går alla kommen­tarer ut på att knyta både signifikanta och icke signifikanta ändringar för enskilda partier till händelser i närtid. Detta trots att erfarenheten visar att processen att välja parti är långsam och mer baserad på känsla än på logik.

Idag den 13 oktober tillkännagav Svenska Akademien att 2016 års Nobelpris i litteratur går till Bob Dylan. De allra flesta vet förstås vem den nordamerikanske musikern Bob Dylan är, men få känner honom som författare. Och det är inte så konstigt, för i själva verket har han inte skrivit några böcker, mer än en självbiografi vars första del kom ut 2004. Få motsäger nog faktumet att Dylan är en stor, både nyskapande och traditionsbärande musiker och låtskrivare inom den genre av  amerikansk folkrock som han hör hemma i. För dessa sina insatser som musiker förlänades han år 2000 det svenska Polarpriset. Varför väljer Akademien att nu också ge honom Nobelpriset?

Partiernas inre debatt tenderar att upphöra när en överenskommelse med andra partier i en viss fråga väl slutits. Saken har klubbats och kompromissen visar den egna styrkan eller svagheten. Ju sämre kompromiss desto mer energi får partiledningen lägga på att framhäva även de mest obetydliga vinster. I miljöpartiets har som bekant så mycket kompromissats bort att även partiledningen efterfrågat en omstart.

Vår grundlag fastställer att all offentlig makt utgår från folket. Det sker genom att folket vart fjärde år väljer representanter till riksdag, kommuner och landsting. I tidigare krönikor har jag lyft fram att Sverige nu befinner sig i en svår situation, där välfärdsstaten riskerar att kollapsa under det ökande trycket. Detta, har jag menat, är resultatet av en osedvanligt inkompetent och världsfrånvänd politik. Men är det verkligen rättvist att lägga skulden på ledande politiker, när de har fått sitt mandat av väljarkåren? Får inte svenskarna helt enkelt skylla sig själva, när de har utsett dessa individer till sina företrädare?

Jag tror inte att det är så enkelt.

I november 2005 mördades 19-årige Abbas Rezai på det mest brutala sätt. Jag lyssnade på dokumentären Hedersmordet på Abbas Rezai . Sveriges Radio den 2 oktober om det groteska mordet som begicks några år innan jag själv kom till Sverige från samma land som den unge Abbas: Afghanistan. Hans ”brott” var att han blev förälskad i en flicka som tillhörde en annan religiös klan än han själv.

Det chockerande och skrämmande är att hedersmordet inte begicks i Afghanistan utan här, i Sverige. Socialmyndigheterna kände till att det fanns motiv till och risk för att både Abbas och hans flickvän kunde komma att mördas, men gjorde inget för att förhindra det. Det kan mycket väl ha bidragit till att Abbas miste sitt liv.

I Sverige präglas samhällslivet och det politiska beslutsfattandet för närvarande av migrationen. De senaste årens kraftiga inflöde av asylsökande har skapat kaos i mottagningssystemet. Människor trängs nu i överfulla asylboenden, vilket leder till frustration och konflikter (1, 2, 3). Ofta riktas missnöje även mot det svenska samhället, vilket resulterar i busstrejker, matprotester och skadegörelse (4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12).

Många i den senaste invandringsvågen har låg utbildningsnivå, vilket gör det svårt för dem att komma in på den svenska arbetsmarknaden (13). Bland dem som har med sig en högre utbildning från hemlandet finns ofta problem med bristande kompatibilitet i förhållande till den svenska motsvarigheten. Få utomeuropeiska läkare klarar Socialstyrelsens kunskapsprov (14). Undersökningar visar att de som avslutar sin SFI-utbildning klarar sig bäst på arbetsmarknaden. Dessa individer utgör dock en minoritet. Av de som invandrade 2007 har endast en tredjedel fullgjort sina SFI-studier nio år senare (15). Efter 15 år i Sverige står bara 34 procent av flyktinginvandrarna för sin egen försörjning (16). Sannolikt talar dessa siffror för att en stor andel blir livslångt bidragsberoende.

Det finns två låneord i svenska språket som i grunden betyder samma sak: demokrati och populism. Det ena är så heligt att den som dristar sig att diskutera det lätt bränner tassarna. Det andra så belastat att det enbart används som invektiv.

Det finns också en allmän föreställning att folkmakt leder till bättre resultat för flertalet än exempelvis despoti – om än upplyst. Det är inte helt säkert att det alltid stämmer, men det är en bra utgångspunkt för en diskussion om problem och möjligheter, det begreppspar som managementkonsulter gärna använder för att vrida tiden rätt igen.

Merete Hodne blev nyligen straffad i Norge för att hon vägrade färga håret på Malika Bayan, en hijab-bärande muslimsk kvinna som önskade få detta gjort i Meretes salong. Det brott Merete fälldes för var diskriminering enligt paragraf 186 i norska straffeloven. Hon fick 10 000 nkr i böter samt dömdes att betala 5 000 nkr i rättegångskostnader.

Är detta hela sanningen bakom denna händelse, är det så enkelt? Faktiskt inte. Jag har lite mer information. Jag känner Merete. Hon lever som öppet lesbisk. Inom islam anses homosexualitet vara en stor synd och bestraffas med döden i flera islamska länder. På grund av sin homosexualitet är Merete mycket kritisk mot islam på socialmedier och i andra sammanhang som inte vill tillåta henne leva sitt liv som det passar henne bäst. Kritik mot islam är också ett brott inom islam i islamska länder.

Raset bland väljarna vill visst aldrig ta slut trots byte av kvinnligt språkrör och trots Fridolins gröna omstart. Grön ungdom lämnade förra veckan i ett massavhopp nätverket ”grön omstart” och de fyra oppositionella riksdagsledamöterna med Carl Schlyter i spetsen mobbas nu öppet. Miljöpartister är skakade och rädda.

Partiledningen anser att de gröna frågorna borde dominera diskussionen. Kompromisserna gör man bäst i att bara glömma. Men det kanske inte är så enkelt att gå vidare till nya utmaningar när den gröna själen känns bortkompromissad.