Samhället präglas idag av en social oro med återkommande utbrott av våld som bara verkar bli värre och värre. ”Vart är samhället på väg”, utbrister vilken person som helst som blir intervjuad i TV-rutan. Vad är hönan och vad är ägget? Är det individens eget fel att hon agerar som hon gör eller är det ett systemfel som får människan att spåra ur?

”Freedom is just another word for nothing left to lose”, sjöng Janis Joplin 1971 för att strax därefter dö. Låten ”Me and Bobby McGee” är idag en av standardsångerna inom den moderna musikhistorien och framförs fortfarande utan att kännas det minsta tidsdaterad. Hur kommer det sig? Den bet sig fast i oss som var unga på den tiden och framstår fortfarande som något mystisk, dold och lite skrämmande. Som om något skulle komma till sitt obönhörliga slut genom att bejaka friheten från normer. Men vi var unga och rebelliska, vi tänkte inte så noga på konsekvenserna. Det kunde väl bara vara något positivt med att spränga gränser, normer! Vilken frihet att känna att man inte hade något att förlora på att ta steget ut i egots värld.

Kanske var raderna i själva verket en varning inför det samhälle som var satt i rullning under 1900-talet; ett samhälle som sakta men säkert förändrades från tydliga normer (1920-talet) till blandade normer (1970-talet) till inga gemensamma normer alls (2000-talet). Sida vid sida lever vi nu våra liv i egoismens hemland.

I spåren av det anomiska (normlösa) samhället har alltmer förvirrade liv följt; liv som inte hittar balansen i tillvaron, liv som drogar sin ensamma otrygghet på olika sätt; liv som slutar i kriminalitet och självmord, liv som flyr in i totalitära sekter, både politiska och religiösa, bara för att få ett entydig, tryggt svar på tillvaron. För det anomiska samhället innebär den individuella frihetens tyngd på ett par ensamma axlar, du bär själv din värld vart du går. Det finns ingen norm som håller dig tillbaka på din egoistiska väg längre; är du gift är du otrogen, tröttnar du på din partner byter du bara, har du för lite pengar fifflar du lite, känner du dig deprimerad tar du lite piller. De ungas psykiska hälsa överlag har försämrats markant de sista 20 åren i denna ständiga valfrihet.

Hur ska man kunna förstå och hantera allt negativt som händer runt oss idag? Enligt den franske sociologen Emile Durkheim är svaret solklart:

”Ett samhälles tillstånd överförs på individen”, enligt honom. Innehåller samhället för många motstridiga normer blir individen apatisk, nedstämd, känner sig ”utanför”, isolerad, anomisk. Det är inte du som är ”sjuk”, det är samhället som är det, enligt Durkheim. Hans idéer togs upp av Robert Menton på 1930-talet, som hävdade att ett samhälle som ställer upp mål, som bara få kan lyckas med, skapar sin egen kriminalitet, sitt eget våld, sitt eget drogmissbruk. Mentons idéer finns idag i Polisens handbok för att ”förstå” sin samtid och utanförskapet i förorten.

Allt detta står att läsa i Karin Johannisson utmärkta artikel ”När samhället glider isär, glider också individen isär” i tidskriften Axess. Hon var lärare i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och har skrivit flera böcker om vår mänskliga utsatthet genom tiderna.

Glappet mellan idealen och förhoppningarna om ett bra liv grusas av isolering, arbetslöshet, fattigdom. Enligt detta sätt att se är det inte fattigdomen i sig som gör tjuven, utan bristen på medel att lyckas nå samhälleligt uppställda ideal.

På individnivå gör frånvaron av gruppnormer att jaget driver på sina personliga önskningar in i absurdum. Individen försöker rastlöst tillgodose sina omättliga behov av förströelse, genom shopping, genom kickar av olika slag. Individen pendlar mellan eufori och apati: dagar av febril aktivitet avlöses av dagar av apati i sängen. Men nej, du är inte bipolär, du är bara anomisk! Du är inte deprimerad, du lider av social ensamhet. Det är din sociala sårbarhet som pressar dig. Du är gjord för att tillhöra en flock, du är ett gruppdjur, du mår bra att följa flockens normer, inte dina egna.

Durkheim beskriver det hela ganska fint: ”det sociala jaget bildar ett skal som omsluter det fysiska jaget”. Om samhället glider isär, glider också individen isär och blir splittrad. I det anomiska samhället, skriver Durkheim, kan splittringskänsla, nedstämdhet och depression uppstå som inte härrör från individen, utan är ett uttryck för upplösningen av sociala band, menar han. Durkheim menar också att detta tillstånd bara finns i det moderna samhället; det är en smitta från en okontrollerad marknadsekonomi i snabb förändring främst i storstaden. Där syns det extra tydligt vilka som har lyckats enligt rådande ideal, och vilka som inte lyckats, sida vid sida.

Så hur lyckas man vända ett samhälle som hamnat i ett anomiskt tillstånd? Enligt Durkheim är det samhället som måste behandlas, inte individen. Individens mentala hälsa är beroende av att samhället lyckas genomföra en normativ integration det vill säga att individen återgår in i en gruppnorm. Enligt honom måste grupper med positiva normer åter bildas där individen kan finna balans, sociala band och trygghet. Själv tänker jag att exempelvis en boxningsförening kan fylla en sådan funktion för unga, sökande män fulla av hormoner, men det behövs mer av annat slag.

Du kan ju själv börja så smått; nästa gång du vill byta partner, byta bil, byta arbete för att må bättre, hitta i stället en positiv grupp att tillhöra där du känner dig ”hemma”. Du är i grund och botten ett flockdjur som letar efter flockens beskydd och igenkännande. Då får du lugn i din ensamma själ.

Ingvor Sabina Le John är f.d. högstadielärare med historia/etnologi som ett av sina intressen. Hon har just avslutat ett arbete om sin mormors mors liv under 1800-talet som ska publiceras i Vissefjärdas hembygdsbok till jul. Hon översätter böcker åt Bruno Grönings Vänkrets samt driver ett projekt i sin stadsdel Kirseberg i Malmö där hon bor. Hon startade sidan Kirseberg News 2014 (www.kirsebergnews.hemsida.net ) som ett försök att skapa en känsla av kontinuitet mellan områdets historia och ett modernt Malmö som håller på att växa fram, allt för att ge nyinflyttade en känsla av en ” mental hembygd” i en tid av uppluckrad gemenskap.