Gästskribent Mark Brolin: Det är hög tid att låta fjällen falla gällande det smygradikala EU-projektet

Väljarkollektivet i välbärgade, demokratiska samhällen accepterar aldrig, på goda grunder, radikal förändring. Sådana samhällen ramlar därför bara in i radikalism genom det ackumulerade resultat av hundratals små – mer eller mindre smygande – expansionssteg. Precis på det viset har det en gång så sunda Europaprojektet gått överstyr.

Varför tenderar byråkratier alltid att expandera medan privata organisationer ibland krymper? Trots allt försöker avdelningschefer överallt, både inom offentlig och privat sektor, att maximera sina budgetar. Svaret är att den privata sektorns budgetäskare, direkt eller indirekt, ansvarar inför ägarna. Det betyder (förstås) att det svider i anslagsfördelarens privata plånbok ifall budgetinvesteringen är dålig. Anslagsfördelarna inom den offentliga sektorn, ytterst regeringsministrarna, spenderar däremot bara andras (skattebetalarnas) pengar. Politiker som manifesterar ”generositet” löper alltså uppenbarligen ingen personlig ekonomisk risk. Om de inte manifesterar sådan generositet riskerar de däremot en irriterad relation, kanske en konfliktsituation, med de budgetsäskande tjänstemän vars uppgift är att implementera regeringsagendan. En omständighet som förklarar varför politiker gärna godkänner precis så stora anslagsökningar som är möjligt utan att väcka ohanterlig irritation hos skattebetalarna (väljarna).

Anslagsbeviljarna slår därmed två flugor i en smäll: tjänstemannasektorn förblir välvilligt inställd samtidigt som det går att undvika att sända radikala förändringssignaler till väljarkåren. Problemet för samhället är att med tiden så kommer ändå det ackumulerade resultatet av många små förändringssteg, oundvikligen, att utmynna i radikalism.

Rakt genom den politiska historien har det alltid varit regel snarare än undantag just att radikalism smyger sig på. Även byråkratier som utvecklas till bysantinska kolosser har initierats i liten skala. Nästan alltid med en från början fullt förståelig motivering. De första monarkerna var ofta krigare som valdes av andra krigare på grund av att dessa uppfattades som samlingsfigurer (och därmed rikets mest effektiva försvarare). Genom de små stegens expansion – som påstods vara “nödvändig” – tillägnade sig hoven ändå så kallat absolut makt. Monarkerna backades upp av en ideologisk berättelse som dröp av abstraktion och moralism (ju blåare blod desto ädlare människa och därför är en aristokratisk maktordning rentav nödvändig). Vilket inte hindrade att berättelsen köptes av många med hull och hår. På så vis kunde hovets apologeter, till och med när den monarkistiska ordningen var som mest radikal, komma undan med att porträttera kritikerna som radikala och hjärtlösa.

Snabbspola nu till den socialistiska makteran. Det är talande att det inte var fullblodsidealisterna som fick mandat att bilda de första socialdemokratiska regeringarna, utan moderata socialister som Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Politiker som lovade väsentligt förbättrade arbetsvillkor men inte att totalförändra samhället. Det är lätt att argumentera att förändringarna under socialdemokratins första årtionden gagnade alla, inklusive den kapitalistiska ärkefienden. Först mot slutet av 1960-talet ramlade grus in i maskineriet. Varför? För att vid det laget hade de ständiga expansionsstegen lett in i radikal terräng. Återigen backades radikalismen upp av en ideologisk berättelse som dröp av abstraktion och moralism (ju mer pengar desto girigare människa och därför bättre för alla att arbetarklassens banerförare håller i styr- och penningspakarna). Idealismen svaldes av många samt användes för att avfärda kritiker som, ja, radikala och hjärtlösa.

Idag dominerar vare sig konservatism eller socialism utan internationalism. När Sverige år 1994 röstade på EU-anslutning fick vi väljare höra att Europaprojektet handlade om handelssamarbete. Någon verklig demokratiproblematik sades inte existera, nationella politiker liksom den så kallade närhetsprincipen skulle garantera att EU inte utvecklades till en politisk makthydra som ställde sig över medlemsstaternas väljare. Ändå har så mycket politisk makt transfererats till EU – en maktkoloss i fjärran land ledd av en ”kommission” utan folkvalda – att det finns all anledning att fundera över om det fortfarande är svenska väljare som ytterst avgör Sveriges färdriktning. Är det Sveriges folkvalda statsminister som utövar störst inflytande över svensk politik? Eller är det EU-kommissionens icke-folkvalda ordförande? Är det kanske Sveriges kommissionär (representant för riksdagens näst minsta – och mest EU-vurmande – parti)? Eller styrkeduon Merkel/Macron (ledarna för EU:s två i särklass mest inflytelserika medlemsstater)? I alla händelser är det solklart att svensk politik nu påverkas väsentligt av aktörer som har minimala eller inga kopplingar alls till Sveriges väljarkår.

Hur blev det då så här? Jo, genom de små stegens politik. Samt genom uppbackning från en ideologisk ramberättelse som, enligt gammalt maktmönster, dryper av abstraktion och moralism (det går bara att ställa sig över ”snäva nationella egenintressen” genom maktanhopning på överstatlig nivå; bland män och kvinnor som är lite klokare än andra på grund av sin särskilda träning i det intressebefriade internationalistiska tankegodset). Även internationalismen har svalts av många eftersom den basuneras ut i parti och minut av etablissemangets tusentals PR-trumpeter. I vanlig ordning bemöts också kritiker med klassisk nidbildstaktik: ”Radikaler”. ”Hjärtlösa”.

När EU-federalisterna proaktivt odlar myten att bara dessa representerar moderation, klokskap och omtanke så har det alltså många maktekon i historien. På så vis framstår det som om trygghet och välstånd står och faller med existerande maktordning. Precis som under den radikala konservativa respektive radikala socialistiska eran så är det precis tvärtom.
Dessbättre har verkligheten en tendens att göra sig påmind. Därför är det bara en tidsfråga innan förändring kommer att tvingas fram. Men när det politiska systemet infekterats av smygradikalism – det vill säga en radikalism som ingen inuti systemet vill eller vågar kännas vid – så går det bara att räkna med förändring utifrån. Det vill säga efter att en kritisk massa väljare släppt tilltron till fablerna som stundens maktetablissemang alltid diktar ihop – och kränger – av egennyttiga skäl.

NOT: Detta är en modifierad version av en artikel som nyligen publicerades i The Telegraph.

Mark Brolin är en svensk-brittisk omvärlds-/förändringsstrateg och författare. Tror på realism och motvikt snarare än på att någon enskild ideologi är överlägsen andra; bland annat på grund av uppfattningen att i den praktiska verkligheten så kommer alla maktgrupperingar som medges fritt manöverutrymme att driva eget tankegods in absurdum. Dessutom med trosivrarens passionerade högfärd. Anser vidare att folkligt sunt förnuft slår alla sorters idealistiska tankekrumbukter – med hästlängder. Aktuell med boken ”Sveriges roll i det nya Europa: 17 skäl till Svexit och internationell nystart” (Realia förlag).

30 reaktioner på ”Gästskribent Mark Brolin: Det är hög tid att låta fjällen falla gällande det smygradikala EU-projektet

    • Jan Molin skriver:

      Detta var också min enda orsak till att jag röstade ja. Men EU har ju utvecklats i helt fel riktning, dvs från en organisation för att utveckla handeln mellan länderna, till en maktfullkomlig tillställning som styr numera nästan allt. Och i helt fel riktning.
      Jag har också en känsla av att många andra EU-länder tar dess beslut med en ”klackspark”, medan våra politiker genomför allt in i minsta detalj. De ska alltid vara bäst i klassen.
      EU är för att avskaffa nationalstaterna, och lägga all makt i Bryssel. De utvecklar en elit av politrucker av ländernas sändebud, främst genom ohemula löner, dvs rent muteri. Detta är ju en medveten politisk handling riktad mot hemländerna, som ska försvagas.
      En ny utur-EU-kampanj borde skapas!

      Liked by 8 people

    • Jaxel skriver:

      Det finns som jag ser det ytterligare ett mycket viktigt skäl för EU. I en allt tuffare värld så behöver Europas folk den makt som EU representerar. EUs ekonomiska makt är redan betydande, man skulle bara önska att den samlade militära makten prioriterades högre (av medlemsländerna).

      Gilla

    • Spiro skriver:

      Nu har Sverige fullföljt det EU-beslut som sade att medlemsstaterna skulle ta emot asylsökande afrikaner och syrier från läger i Grekland och Italien. 3.045 personer har anlänt till Sverige, de flesta det senaste halvåret, uppger Migrationsverket idag. Invandrarna har skickats med direktflyg till Sverige.
      Men Polen och Ungern har inte tagit emot en enda.

      Vem vilka är korkade?

      Liked by 9 people

  1. svenne skriver:

    ”Precis på det viset har det en gång så sunda Europaprojektet gått överstyr”.

    Sir Edward Grey (engelsk utrikesminister under Första Världskriget) yttrade efter det att Tyskland hade förklarat Frankrike krig den 3 augusti år 1914:
    ”Lamporna slocknar över hela Europa; vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid”.

    Byråkraterna i ”det en gång så sunda Europaprojektet” har skapat en situation i det nuvarande Europa där Edward Greys pessimism angående framtiden återigen kan upprepas, men nu på på grund av andra premisser. Frågan är om ett positivt slutresultat av den pågående politiken överhuvudtaget är möjligt eller om skadan är irreparabel? Risken finns att ”ljusen inte kommer att tändas igen” ens efter vår livstid.

    Liked by 2 people

  2. Sture Larsson skriver:

    Det du beskriver finns också inom Sverige. Den kommunala självstyrelsen krymper mer och mer. Staten (riksdag och regering) ålägger kommunerna uppdrag som eg. är ”rikstäckande” och betalar snålt för det om inte alls.
    Det finns myndigheter (RAÄ, Lst) som kan besluta om speciella kostnader vid t ex ombyggnader och upprustning som enskilda bara har att betala. Bidrag kan sökas , men inte utlovas med beslutet måste ändå åtlydas.
    Det är ett otyg att en instans kan besluta och en annan måste betala. Det gäller EU, Sverige och säkert inom stora företag också.

    Liked by 2 people

  3. Eva Danielsson skriver:

    Tack för att du klargör på ett bra sätt hur jag, och många med mig, har kunnat gå från att vara för EU till att vara mot EU. Rentav för en Swexit i stället.
    Jag håller med om vad några fristående personer formulerade i en Parisdeklaration (inte det s k Parisavtalet som handlar om ”klimathotet”) om Europa, som bloggen thewayofreason översatte och publicerade.

    Det försåtliga i de små stegen är vänstermarineringen av vårt land om genom ”den långa marschen genom institutionerna” ett bevis för. Helt enligt en italiensk kommunists recept på trettiotalet.

    Och så ”klimathotet” som används för de små stegen mot en globalisering med toppstyrning.

    Det är dags att ropa ut att kejsaren är naken även i klimatfrågan. Och desarmera de radikala strömningar som ser chansen till en ”grön” planekonomi för jordklotet via det s k klimathotet.

    Medan kineserna och ryssarna och indierna skriver på allt (utan förpliktelser) och därefter skrattar hela vägen till banken, ålägger västvärlden sina folk inskränkningar och sämre välstånd. Och ångest inför framtiden.

    Vi har mycket att vinna på att låta fjällen falla gällande flera projekt som syftar till att fösa folk mot sämre tider och till att bli ännu mer lydiga godtrogna undersåtar.

    Liked by 7 people

  4. Fredrik Östman skriver:

    Artkeln har ett stort förklaringsvärde trots att den brutalt missbrukar terminologin. Hur skall vi kunna tänka klart om vi föreställer oss att det finns en ”radikal konservatism”!? Skall vi också ha levande döda, raka kurvor, torrt vatten och svenska utlänningar? (Visst kan man, som jag här, använda oxymora som stilmedel, men jag fick inte intrycket att detta var avsikten i artikeln.)

    Misslyckandet är emellertid inte artikelförfattarens, utan snarare den akademiska statskunskapens, som trots tillgång till omfattande resurser i tid och pengar helt och hållet har misslyckats att framlägga en adekvat och användbar vokabulär.

    Liked by 6 people

  5. Elisabeth skriver:

    Mycket bra, Mark Brolin. Just det, genom de små stegens politik fjärmades vi från det handelssamarbete vi trodde att vi anslöt oss till. EU har växt till ett monster som hotar att krossa oss. Vem bryr sig om landet Sverige och svenska intressen ? Jag tror fler och fler tänkande européer blir nationalister idag. Pendeln svänger tillbaka.

    Liked by 7 people

  6. Moab skriver:

    Ja, är det någon som minns ett längre sammanhängande argument för EU? Jag minns bara floskler, en var att EU bevarar freden och vilket skämt det är, det är som det varit sen andra världskriget USA som bevarar freden, eller inte, i vilket fall så är EU irrelevant för detta. Det är dock inte så att EU är irrelevant på alla områden, man förstör demokratin, man massimporterar invandrare med annan kultur och säkrar att vi inte kan tävla med Kina och USA eftersom vi har en enorm byråkrati. USA slår oss för att det är friare, och Kina för att det har fokus och långsiktighet, det enda fokus EU har är att säkra välfärden för den styrande eliten. Den låglöne-industri man ändå hade förstördes med Euron. För att kunna bygga vidare på EU så krävs att alla nationella känslor krossas och det är här invandringen och mångkulturen kommer in, alla lojaliteter skall förstöras och ersättas med en ny men denna lojalitet finns inte, eller har alltid funnits, vi är européer TROTS EU.

    Freden i Europa kom av att de allierade insåg sitt misstag efter 1a världskriget och inte gjorde samma misstag igen, man krossade axelmakterna och brandbombade deras städer och placerade stora mängder soldater där, till denna dag.

    Liked by 8 people

    • Palle skriver:

      MOAB: Instämmer i din kritik av vad EU utvecklats till.
      Freden i Europa: en avgörande skillnad låg i hanterandet av de besegrade länderna efter 2:a jämfört med 1:a världskriget. Efter 1918 låg tonvikten på att bestraffa de besegrade, i och för sig förståeligt särskilt från fransk sida, men detta lade grunden till missnöje och mottaglighet av politisk extremism i Tyskland som bäddade för ny konflikt. Efter det andra världskriget erbjöds ekonomiska stimulanser i form av Marshallhjälpen, vilket bidrog till att undvika hyperinflation och depression.
      Konfliktrisken övergick till att bestå i motsättningen mellan det USA-ledda NATO och den Sovjetdominerade Warszawa-pakten där förstås Europa hade hamnat mitt i smeten om det värsta skulle ha inträffat – terrorbalansen hade sin betydelse för undvikande av väpnad konflikt.

      Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Det var faktiskt tvärtom. Efter Första världskriget lämnades Tyskland intakt och ifred. Ett år senare försökte man kompensera medelst skadestånd, ungefär som när man tror att man kan göra grova brott som mord och våldtäkt eller felaktiga fängelsestraff ogjorda med lite skadestånd. Magiskt tänkande. Efter Andra världskriget låg Tyskland och Japan platta, utraderade, nollställda, bestraffade. Inget tjafs med skadestånd, utan kow-tow och be om nåd.

        Gilla

      • Moab skriver:

        Jag har fått en lite annan vinkel på skillnaden. Man straffade inte efter 1a världskriget utan skämde ut, men man förhindrade inte att Tyskland skulle kunna kriga igen, under 2a så knäckte man både möjligheten att kriga och viljan hos folket genom att döda tillräckligt många så att det aldrig skulle glömmas.

        Liked by 1 person

      • Palle skriver:

        Visserligen är det vanligen så i historiska frågor att det sällan råder full samstämmighet i tolkningen, men fakta i fråga om det s.k. Versailles-fredsavtalet efter 1:a världskriget säger helt klart att Tyskland på intet sätt lämnades intakt och ifred. Förvisso innebar utvecklandet av bl.a. flygvapnets förmåga att såväl Japan som Tyskland drabbades betydligt hårdare av krigets verkningar på sina respektive territorier under 2:a världskriget jämfört med 1:a (i fallet Tyskland dessutom av landbaserad invasion från både öster och väster). Men beträffande själva fredsvillkoren innefattade dessa efter 1:a världskriget såväl avträdelser av territorium, tvång att avrusta (och maxsiffror för olika väpnade styrkor, något som Hitler senare lyckades kringgå) samt stora krigsskadestånd (år 1921 uppskattade till över 440 miljarder US Dollar i 2018 års penningvärde).
        Berömd är ju nationalekonomen John Maynard Keynes kritik av de alltför stränga kraven, där han korrekt förutsade att dessa skulle komma att leda till revanschism i Tyskland och därför var kontraproduktiva. Han jämförde det hela t.o.m. med Roms behandling av Kartago efter det andra puniska kriget.
        Jämför detta med hanteringen efter 2:a världskriget där Tyskland i st f inflation och politisk extremism i stället genomgick sitt ”Wirtschafswunder” och blev inlemmat i NATO (ja, inte DDR förstås). Marshall-hjälpen inte att förglömma. Wikipedia: ” Marshallplanen betydde särskilt mycket för Västtyskland. Inom några år efter Marshallplanens införande var de sönderbombade städerna i Västtyskland återigen uppbyggda. Moderniteter som bilar, TV-apparater, allehanda elektriska apparater tillsammans med många andra varor tillverkades i den ånyo rullande tyska industrin.”
        Att av detta dra slutsatsen att det bästa sättet att åstadkomma en långsiktig fred är att förinta en motståndare så grundligt som möjligt och därefter lämna förödelsen, menar jag är att ingenting ha lärt av historien.

        Gilla

  7. Magnus Rosensparr skriver:

    EU-medlemskapet har för Sverige bara betytt utgifter och begränsningar. Vi betalar till EU och vi får en del av EU, men ytterst är vi nettobetalare.

    Medlemskapet medför stora begränsningar för Sverige att självt utforma sin politik och sina regelverk. Många tror att Sverige inte skulle klara sig bra utanför EU, vilket utan tvekan är en ren lögn. Man behöver inte vara en stor nation som exempelvis Japan (127 miljoner inv.) för att klara sig bra, till och med om man inte ens har några naturtillgångar som i just Japans fall.

    Självklart kan små välskötta länder också klara sig bra. Se bara på länder som Norge (5,3 miljoner inv.) och Nya Zeeland (4,7 miljoner inv.), för att inte tala om ett riktigt litet land som Island (334 252 inv.).

    Förhoppningsvis och troligen kommer vi inom ett antal år att få se Storbritannien (65,7 miljoner inv.) utvecklas i positiv riktning under sitt nya politiska oberoende och sin nya ekonomiska frihet, och det trots alla de problem som landet lider under som ett resultat av dess mångåriga EU-medlemskap.

    EU-medlemskapet är ett direkt och starkt hinder för Sverige att lösa sina mycket stora interna problem, och nettoavgiften till EU skulle kunna användas betydligt bättre i Sveriges egen statsbudget. Ett Svexit skulle vara ett steg i rätt riktning, ju förr dess bättre.

    Liked by 9 people

    • Stig Fölhammar skriver:

      Du har fel i nästan allt. Norge är visserligen inte medlem i EU, men har ett handelsavtal som innebär att norrmännen i allt väsentligt måste följa det regelsystem som EU har upprättat. Dessutom måste även Norge betala en avgift till EU. Det samma gäller för Island och Schweitz.
      Ett Svexit skulle slå mycket hårt mot svensk ekonomi. Bertänk att nästan hälften av det som produceras i Sverige exporteras, varav merparten till länder som är antingen medlemmar eller – som Norge – avtalsmäsigt knutna till EU. Dessutom skulle Sverige – precis som Storbritannien – behöva sluta separata handelsavtal inte endast med Kanada utan med många andra länder.
      Detta senare är en av de stora stötestenarna för Storbritannien. Hur det utfallet blir för britterna efter Brexit, vet vi ännu inte. Mycket talar för att det blir negativt om de inte lyckas få till stånd ett avtal av den typ som Norge har, och vad har de då vunnit?
      Att EU-medlemskapet skulle vara ett hinder för Sverige att lösa sina interna problem får mig att skratta, efersom vi skulle ha kvar samma politiker, samma toppstyrda politiska partier, samma ”knapptryckarkompani” i riksdagen och samma politiskt-korrekta medier.

      Gilla

  8. Östrahult skriver:

    Jo detta är väl en rimlig beskrivning, några kommentarer:

    Politiken som spårar ur: I Sverige började mycket av detta med Palme, förenklat kan man kalla det plakatpolitik. Det började som en vänsterrörelse men har nu nått alla partier:

    • Centern:30 miljoner invandrare
    • Miljöpartiet: Fossilfria bilar 2030, har folk fattat att alla måste köpa en ny bil?
    • Moderaterna: Räcker att säga Reinfeldt
    • Osv

    Inneboende växtdrift i byråkratin: Motsvarande är inte mindre i privat sektor. Tänk Raffe, Nyckeln, boo.com, Kalmar verkstad Tjorven. Det som skiljer är att det är marknaden som sätter stopp, byggs inget värde för kunderna så bir det inga pengar.

    EU: Tyvärr har det spårat ur, början var bra med frihandel, harmonisering av marknad och produkter, men när man försöker leka Europas Förenta Stater så har det spårat ur. Jag har inte sett några svenska politiker i Bryssel kritisera detta, snarare ser man en pinsam naivitet hos därvarande liberaler och moderater

    Liked by 1 person

  9. Jaxel skriver:

    Det är möjligt att krönikan på det stora hela ger en rimlig verklighetsbeskrivning. På en punkt skulle jag dock säga att den är direkt felaktig. På tal om budgetäskanden från tjänstemännen säger krönikören följande angående de politiker som har regeringsmakten och styr departementen:

    ”Om de inte manifesterar sådan generositet riskerar de däremot en irriterad relation, kanske en konfliktsituation, med de budgetsäskande tjänstemännen”

    och

    ”tjänstemannasektorn förblir välvilligt inställd ”

    Detta indikerar att de styrande politikerna på något sätt skulle vara ängsliga att stöta sig med tjänstemännen. Att tjänstemännen styr politikerna och inte tvärtom. Utsagan bygger på en missuppfattning om maktrelationen mellan regering/minister/departement och tjänstemännen i de statliga myndigheterna. Det är departementschefen som (i praktiken) tillsätter myndighetschefen och inte tvärtom. Topptjänstemännen i de statliga myndigheterna är först och främst intresserade av sin karriärer. Man befrämjar sin karriär genom att vara följsam mot den som har makten.

    Jag har jobbat i en statlig myndighet med ett mycket markerat politiskt uppdrag. Jag kan försäkra att ledningen uppvisade en mycket tydlig följsamhet mot regeringen och departement även i en situation med kraftiga budgetneddragningar.

    Tjänstemännens påverkan på politiken ser annorlunda ut. Denna påverkan handlar väsentligen om att politikerna inte kan styra i detalj allt vad myndigheten gör. Jag skulle kunna utveckla detta, men kommentaren riskerar att bli för lång då.

    Liked by 2 people

  10. Gösta Johnsson skriver:

    Det EU som jag var med och röstade för 1995 är inte det jag sympatiserar med nu. Från att ha varit ett fredsprojekt ( det var huvudanledningen till mitt ja) så drar det mer och mer mot en federation som till och med talar om att skapa en krigsarme—eller som det uttrycks för att ge bättre klang – en fredsarme! Mer och mer främjar sig EU-tanken från dess ursprungliga betydelse och avsikt. Egen beskattningsrätt förs fram för att testa hur vindarna blåser och den stora fadäsen gäller hur gränsfrågorna skötts. De har inte skötts på ett klokt sätt utan varit i stort sett öppna för vilka som helst att tränga sig in och kinesa på de resurser de ingående staterna skapat genom århundraden. Tack och lov stoppade vi medborgare införandet av EURON. Jag var stark motståndare till att slopa vår egen valuta och skulle en omröstning genomföras idag om att gå ur EU skulle jag – och jag tror en majoritet av svenska folket rösta JA! Swexit tror jag kommer inom ett antal år att på allvar segla upp till omröstning…och då tror jag det blir uttåg i likhet med UK. Droppen blir nog när man börjar ånyo förespråka att Turkiet skall tas in som medlem. Där går definitivt gränsen!

    Gilla

  11. Armageddon skriver:

    EU är nu en superbyråkrati. Målet är en överstatlig institution, bortom nationell bestämmanderätt, med egen arme och obegränsad beskattningsrätt, utan möjlighet för de nationella proxistaternas medborgare att utkräva ansvar. Ett av de värsta små stegens tyranni är Barcelonadeklarationen, som Sverige ivrigt ställt sig bakom. Det är den nu ofrånkomliga agenda, som ligger bakom EUs ledning att kräva ännu mer migration och upplåta territoriet till muslimsk invandring, främjandet av islamistisk kulturell översköljning, anpassning av nationella juridiska regelverk att acceptera sharialagar etc. För den som tror att jag överdriver bör läsa analysen av Barcelonadeklarationen på ‘projekt morpheus’. Sverige är EUs försöksland för genomförandet av en överstatlig agenda. Bort alla globalistpolitiker! Det är nog nu! Swexit och Clexit (säga upp klimatavtalet från Paris) är det som gäller för mig.

    Liked by 3 people

    • olle reimers skriver:

      De – som i motsats till mig (jag var optimist på den tiden) – hade klara ögon, kunde förutse denna superbyråkrati. Som nu dessutom leds av en person som lallar omkring på fyllan under dagarna!

      Gilla

      • Rolf Wasén skriver:

        Jag kunde inte föreställa mig att människorna i en stor organisation skulle bete sig mer ansvarsfullt bara för att de hade mer makt!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.