Sverige står inför stora politiska problem. Under många år har en rad viktiga svenska problemområden nonchalerats av landet politiker. Samhällets reglering av bostäder, arbete, skolor, sjukvård, invandring, polis och försvar funkar uppenbart dåligt (eller i något fall långt ifrån optimalt med hänsyn till kostnaderna). Till detta kommer att samverkan inom EU haltar påtagligt.

Detta vet alla. Alla vet också att de svenska skatterna är skyhöga och motverkar intresset för extrajobb. Och nästan alla vet dessutom att det utan hejd slösas med offentliga medel, exempelvis bidrag som gör att mottagarna får möjligheter att jobba mindre eller inte alls. Väljarnas röster i riksdagsvalet tyder på att svenska folket ser dessa problem. Men landets politiker vill inte se. Nästan två tredjedelar av de röster som avgavs i riksdagsvalet gick därför mot regeringen Löfven. Folket har alltså sagt sitt.

Men inget tyder på att majoriteten av nationens politiker förstår vad folket vill ha. Eller så går önskvärda reformer tvärs mot krav från partiernas olika påtryckargrupper. Detta är förstås tydligast för de tre partier som brukar kallas de rödgröna. Här finns uppenbara bindningar mot nödvändiga reformer. S-partiet lever med en dröm om fortsatt styrning av landet via sina stödorganisationer inom fackföreningsrörelsen, hyresgäströrelsen, kvinnorörelsen, kulturvänstern och så vidare. S-partiet saknar helt klart insikt i möjligheterna att fördela om intäkter och kostnader, närmare bestämt att spara på flera statsutgifter för att sänka skatterna rejält. Därför upprepar partiet gång efter annan mantrat att ”det inte går att sänka skatterna”. Partiet har helt enkelt kört fast i bilden av sig själv som representant för Sverige. Deras kodnamn är ”Den svenska modellen”. Och den funkar alltså så dåligt att nästan 66 procent av folket röstar mot.

Valet är över, och resultatet ungefär det förväntade. Alla utnämner sig till vinnare, just därför att det inte går att objektivt peka ut en vinnare. Och som följd blev regeringsfrågan inte självklar. Inget parti eller block har majoritet.

Då krävs ett stunds sans och eftertanke hos de politiska partierna, låt oss kalla det demokratiskt sinnelag. En vilja att åstadkomma lösningar som kan fungera. Så vilket skådespel visas upp? Jo, jag vill inte prata med X, och vi vill inte prata med y-blocket, och så finns det andra också som vi inte heller vill veta av. Sandlådenivå.

Så vad har hänt? Här följer några axplock.

Moderaterna i Stockholm hade som vallöfte att inskränka på tiggeriet. Att väljarna uppskattar det, det visste man redan före valet. Detta var ett löfte som ställdes ut i en allmän yra, eller förvillelse, eller i en orealistisk förhoppning på valresultat.

Valet gav nu inte Moderaterna möjlighet att bestämma på egen hand, utan de är ett parti bland andra. Och därtill usla förhandlare, som M gång efter annan visar sig vara (minns någon NKS till exempel?), så skrotar M vallöftet om tiggeriet redan innan partiet ens sätter sig vid förhandlingsbordet – för annars får M inte fika med de gröna khmererna.

Vi i Alliansen har utifrån röstsiffrorna i valet sonderat möjligheterna och förutsättningarna för att bilda regering. Vi har talat med många kloka och kunniga personer, bland andra representanter för statsrådsberedningen, riksdagens utredningstjänst, finansdepartementet, Sveriges kommuner och landsting samt olika medborgarorganisationer. Sammantaget har vi insett att den politik vi – alliansens fyra partier – har gått till val på inte kommer att kunna lösa de stora problem som vi står inför. Vi varit naiva, som en före detta statsminister också har sagt. Det behövs mycket mer kraftfulla och radikala åtgärder för att undvika att samhällsekonomin kollapsar på grund av skenande offentliga utgifter i kombination med ett vikande skatteunderlag.

I korta drag har Sveriges kommuner och landsting under många år lånat pengar för att betala löpande välfärdsutgifter, och skulden ökade från 300 till 576 miljarder kronor från 2003 till 2017 (Kommuninvest, 2018). Samtidigt är välfärds- och rättssystemen pressade till det yttersta på grund av ständigt ökande behov. Befolkningens hälsa blir sämre, framförallt den psykiska hälsan hos våra unga. Dem vi har talat med vittnar om att systemen inom sjukvården, socialtjänsten, polisen, rättsväsendet och många myndigheter är ineffektiva och överbelastade och är på gränsen till sammanbrott. Men vad som är värre är att medarbetarna själva upplever att de inte vill och orkar mer, och att många har givit upp hoppet om att situationen ska bli bättre. Samtidigt har vi förstått att väldigt många människor – inte bara SD:s väljare – tappat framtidstron och är frustrerade och arga ty de upplever att samhället sviker dem och att situationen blir värre för varje år.

Det finns nog inget fält som är så utskällt av alla som står till höger i politiken som genusvetenskapen. Termen har blivit synonym med radikalfeminism och flum. Jag har dock noterat att det är väldigt få tyckare som faktiskt formulerat någon saklig kritik mot genusvetenskapen – att säga att genusvetarnas teorier låter knäppa är ju inget argument egentligen. Som doktorand i samhällsvetenskap (närmare bestämt beteendeekonomi) tänker jag därför bidra med svaret på frågan: Vad är egentligen problemet med genusvetenskap?

Det största problemet är bristen på empirisk och experimentell forskning. Andra samhällsvetare börjar med att formulera en hypotes, exempelvis ”människor spenderar mer pengar när de lyssnar på popmusik”. Sedan gör man ett experiment där en grupp människor får gå runt i ett köpcentrum och shoppa med popmusik i hörlurarna, medan en annan grupp får gå runt i samma köpcentrum och shoppa utan att lyssna på musik (åtminstone inte pop), och sedan jämför man vilka som spenderade mest. Givetvis måste man även inkludera demografiska kontrollvariabler i den statistiska analysen; bäst är det om test- och kontrollgruppen är hyfsat lika varandra (lika många män/kvinnor, samma åldersfördelning etc.) så att man kan isolera effekten av i det här fallet popmusiken.

Genusvetare är väldigt duktiga på att formulera teorier, och göra logiska resonemang (om än från tveksamma premisser) för att komma till slutsatser. En genusvetare menade exempelvis att föräldrar bör fråga sina spädbarn om tillstånd innan de byter blöjor på dem, trots att barnen såklart inte kan uttrycka något medgivande. Att inte göra det lär barnen från tidigaste ålder att deras kroppar får röras av vuxna utan deras tillstånd, vilket gör dem mer benägna att acceptera och hålla tyst om eventuella sexuella övergrepp som de utsätts för senare. En intressant hypotes! Den skulle kunna testas genom att man följde en grupp barn från födseln till säg 16 års ålder – halva gruppen har föräldrar som bett om tillstånd innan blöjbyten, andra halvan har det inte, och det är helt slumpmässigt vilken grupp man hamnar i (föräldrarna har anmält sig frivilligt till studien). Efter 16 år kan man intervjua alla barn och få reda på hur många som utsatts för övergrepp, och hur de reagerade (teg de eller berättade de omedelbart för någon). Visst kommer det finnas ett mörkertal, men det kommer det finnas i båda grupper och påverkar därför inte jämförelsen mellan dem. Om forskaren har rätt i sin hypotes, så borde det vara fler barn i ”tillstånds”-gruppen som gick direkt och berättade när de utsattes för övergrep än som led i det tysta.

I ett av världens politiskt stabilaste länder – USA – kan nu ett av de två huvudpartierna inte acceptera valutslag gällande presidentposten. Enligt vad som hittills framkommit, har ledande personer i det demokratiska partiet – och bestämmande personer i bland annat FBI och amerikanska justitiedepartementet – sedan våren 2016 försökt skada Trumps valkampanj och senare hans möjligheter att fungera som president.

Inledningsvis var syftet att hindra honom från att vinna presidentvalet genom att skapa och läcka ofördelaktiga nyheter om honom (främst genom påståenden om ett samröre med ryska regeringen). Senare blev syftet att genom fortsatt läckande och genom Muellers federala utredning om samverkan med ryska myndigheter tvinga honom att avgå frivilligt eller genom kongressbeslut. Även om man inte kunde bevisa någon samverkan skulle läckor av olika slag bland annat från utredningen och den oavlåtliga negativa trumelden från åtminstone 90 procent av media medföra att amerikanarnas gillande av Trump pressades ned så lågt, att han förlorade stödet i kongressen. Därmed skulle han varit tvungen att avgå, trots att anklagelserna mot honom inte kunde bevisas. Men man har ännu inte lyckats göra honom impopulär.

Huvudmålet var och är alltså att eliminera resultatet av 2016 års presidentval. En politik driven av en president Pence och republikanerna i kongressen, vilket skulle bli effekten, fruktar demokraterna – och etablissemanget – inte. Efter nederlaget i presidentvalet har den radikala falangen i det demokratiska partiet vuxit ytterligare.

Även den radikalaste delen av denna – de demokratiska socialisterna – har i en del områden lyckats att i primärvalen få sina kandidater valda. Dessa kan dock knappast – förutom i för vänstern säkra valkretsar – vinna i de allmänna valen. Om demokraterna misslyckas i november kan man förvänta sig en fortsatt rörelse åt vänster. Man kommer då att ytterligare förstärka partiets profil skapad av identitetspolitik, kulturmarxistiska policies, globalism och anti-amerikanism.

Jag minns min ungdoms morgontidningar och radio. Allvarliga män analyserade träaktiga fakta på rad. Alltså något torrt och segt, men förtroendeingivande. På ledar- och kultursidor var (tidningarna) öppet värderande, men i något återhållsam stil. Och slutligen kunde kåsörer av olika slag helt släppa loss sina känslor. Medierna höll påtagligt konsekvent på åtskillnaden mellan redovisning och värdering av fakta.

Jag tror man kan kalla denna åtskillnad mellan fakta och åsikt klassisk journalistik. I praktiken är skiljelinjen många gånger svår att dra mellan verklighet och dikt. Och självklart inträffade emellanåt även förr övertramp. Men själva ambitionen är ändå eftersträvansvärd. Läsaren får på så vis enklare att själv ta ställning till innehållet i journalistens ord. Han eller hon kan snabbare bedöma om det rör sig om en berättelse som avser att presentera en objektiv verklighet eller enbart personliga åsikter hos berättaren.

Förr lärde sig de flesta unga journalister jobbet via tuffa instruktioner från äldre kollegor på redaktioner av olika slag. I den mån teoretisk skolning behövdes inhämtades den genom studier av samhällsvetenskap vid landets få (men högkvalitativa) universitet. Jag har under en god del av mitt liv varit naiv och trott att det är denna grundläggande distinktion mellan fakta och värdering som blivande journalister idag tränas i på de många utbildningar som finns på folkhögskolor, högskolor och liknande landet runt.

Den som hanterar andras pengar utsätts ofta för frestelsen att själv dra nytta av tillgångarna ifråga. Detta är mänskligt, men ändå något som måste motverkas för att ett samhälle ska hållas samman. Att stoppa andras pengar i egen ficka kallas som alla vet ”stöld”. Eller ”förskingring” beroende på om pengarna initialt lämnats att förvaltas av snyltaren. Sedan urminnes tider anses det alltså som brottsligt att förfoga över andras egendom. Det tror jag (nästan) alla tycker är mycket bra.

Inte heller det offentliga ska alltså tilltvinga sig medborgarnas förmögenhet. Historiskt sett har furstar notoriskt dåligt rykte vad gäller tvång av detta slag. Därför var det en viktig fråga för Sveriges första folkförsamlingar att skaffa sig en ovillkorlig rätt att delta i kungens beslut om skatter och avgifter. Nuförtiden regleras beskattningsmakten i grundlag. Beslut om skatter tas av Sveriges riksdag (eller av kommunen ifråga). Den noga regleringen och högtidliga beslutsprocessen pekar självfallet på att tvångstillgrepp från det offentligas sida inte ska ske hur som helst. Det ligger nära till hands att anta att uttag av skatt bara ska ske i angelägna fall.

Man kan säga att byggandet av ett välfärdssamhälle förutsätter att medborgarnas plånböcker öppnas för beskattning genom stat och kommun. Skolor, vård, pensioner och andra för samhällslivet nödvändiga behov måste (i rimlig omfattning) betalas av medborgarna gemensamt. De socialdemokrater som förr var pådrivande för en ny svensk stat insåg dock dilemmat med det offentligas beskattning av medborgarna. Man erinrade sig kungamaktens framfart i äldre tider. Därför kan man säga att de första socialisterna vårdade riksdagens befogenhet att med tvång beskatta folket. Gustav Möller, socialminister under 1920-talet, yttrade därför de bevingade orden: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Tanken var alltså att noga hushålla med människornas pengar och endast ta ut skatt för angelägna ändamål.

Få amerikanska presidenter, kanske med undantag av Abraham Lincoln som ”orsakade” ett inbördeskrig, har polariserat USA så mycket som Donald Trump. Arbetskollegor har blivit ovänner, familjer splittrats och äktenskap upplösts. Mainstream media i Sverige, och även USA (förutom Fox Channel), älskar att hata honom. Få svenskar, ej heller jag, har träffat Trump så omdömen får bildas av det vi ser på TV och läser i olika media. Man bör dock försöka hålla isär sak och person.

Personligen anser jag Trump osmaklig och vulgär. Hans gestikulerande och fattiga språk (fantastic, great, big) anstår inte en ledare av världens mäktigaste nation. Trump skryter, hävdar att han är värd tio miljarder dollar (tidningen Fortune hävdar högst fyra miljarder), kan allt och anser sig bäst (storhetsvansinne), är oberäknelig (vilket han ser som en fördel), använder svordomar och vulgärt språk (”shithole countries”), har svårt att ta kritik, ljuger troligtvis om sina ”rysslandsaffärer”, nedvärderar sina motståndare (”crooked Hillary”) och lär ha varit otrogen (där ligger han dock i lä jämfört med John Kennedy). Han har dock varit duktig med att marknadsföra sig själv och sitt varumärke, typ Trump Tower, hans stora och påkostade hotellkomplex i New York.

Detta sagt om Trump som person. Hans förda politik är en annan sak. Oavsett vad man anser om de frågor han tar upp på bordet, och det minst sagt odiplomatiska sätt han gör detta, är de värda att i alla fall diskuteras. Jag tänker här framförallt på fyra frågeställningar: NATO, illegal immigration, tullar och globalisering som jag nu ska behandla i tur och ordning (kärnvapenproblematiken hoppar jag över).

I politikernas och medias bild av Sverige återkommer allt oftare ledorden: ett föregångsland, en förebild för andra, ett världssamvete, en humanitär stormakt, en nation i klimatfronten och så vidare. Den svenska nationen beskrivs inte längre som rikast, mest välutbildad, forskningsmässigt i topp, kulturellt framgångsrik, utan just som politiskt ledande. Nu har denna ranking inte vuxit fram genom något slags officiellt VM i samhällsledning. Positionen är nämligen självvald. Och den sammanhänger förstås med att Sverige inte längre toppar rörande mätbara data avseende ekonomi, teknik, utbildning, forskning eller kultur. Därför måste politikerna försöka slå sig för bröstet och framhålla fenomen som är svårgripbara, ja rentav omöjliga att mäta eller jämföra nationer emellan. Därför framhåller de en svensk guldmedalj i politik.

För ett land som annars har så liten förståelse för nationalism är denna självhävdelse anmärkningsvärd. Den framstår kanske som ett utslag av naivitet eller till och med dumhet. Den som agerar lite korkat brukar ju inte själv inse detta. Vi märker inte att våra nordiska grannar skrattar åt oss. Och om politikerna noterar grannarnas ironi beror det just på att de anser att danskar, norrmän och finnar inte har gjort upp med en framväxande populism eller nationalism. De nordiska kritikerna anses inskränkta och provinsiella. Vi svenskar är däremot den nya tidens fredsapostlar. Den svenska statsskutan styrs alltså i en skön plattläns ut på storpolitikens världshav, med en multinationell besättning, iklädd helgröna uniformer och anförd av en skock fredsälskande sköldmör. De vet nämligen hur jordklotet ska frälsas.

Vad säger SÄPO, eller för den delen media eller de politiska partierna, om utländsk valpåverkan? Jag avser närmast den påverkan som kommer från Turkiet och Saudiarabien.
I förra årets tyska förbundsdagsval hade mer än en miljon väljare av turkiskt ursprung rösträtt. Dessa fick rekommendationen av Erdogan att inte rösta på Merkels parti CDU/CSU. Så jag undrar förstås vad som sägs i de turkiska församlingarna och moskéerna inför det svenska valet. Det bekymrar naturligtvis inte de vänsterliberaler vars ideal är ett multikulturellt islamistiskt svenskt samhälle som ingår i något slags globalistiskt spindelnät.

Jag gillar förstås också spännande mat och exotisk musik men ”mångkultur” i Sverige är i praktiken endera turkisk sunni-islamism eller iransk shia-islamism eller salafistisk arabisk islamism. Alla dessa åsiktsriktningar anser att sharialagarna inklusive barnagifte och könssegregation är viktigare än de demokratiskt beslutade svenska lagarna. Inte ens FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna kan de acceptera. Och dessa medeltida värderingar går svenska vänsterliberaler med på!

Arabisk påverkan, ja. En viktig del i de arabiska salafisternas organisationsutveckling i Sverige har varit att finansiera moskébyggen. Detta sker snart nog över hela landet. Därifrån har massiva påverkansoperation genomförts för att radikalisera särskilt den andra och tredje generationens invandrare och tyvärr, har jag märkt, med stor framgång.  Dessa ”svenska” ungdomar får lära sig att islam är en helt överlägsen religion och att Allah vill att de ska medverka till att göra Sverige till ett islamiskt land.

Sju riksdagspartiers kanonad mot det åttonde har blivit resultatlös. Det proportionerligt likartade medieuppbådet mot samma mål likaså. Sverigedemokraterna blir en av valets stora segrare. Det vågar man konstatera redan nu. Dags alltså för parti- och medietaktisk självrannsakan.

Operation ”Stoppa SD” blev ett fiasko. Väljarna tog uppenbarligen, som de uppfattade saken, den mobbades parti. SD:s ordförande behövde knappast ha varit i farten de senaste valveckorna utan bara lugnt kunnat luta sig tillbaka: opinionen har nämligen länge gått hans väg.

År och månader med ibland dagliga avslöjanden av skandaler i Jimmie Åkessons parti, kandidater som varit nazister och/eller kriminella, ett stort antal interna partistrider, uteslutningar en masse och andra motbjudande interiörer har medierna grävt fram, inte minst de båda kvällstidningarna. Ledarsidornas kritik mot SD har varit kompakt, samtidigt som enskilda, profilerade krönikörer i sina kolumner inte sparat på krutet mot Åkessons parti.

De övriga riksdagspartiernas ledare har haft samma måltavla, kanske i den fåfänga förhoppningen att beskjutningen till slut skulle pressa tillbaka SD i opinionen.

När detta skrivs är det bara några få dagar kvar tills valet den nionde september. Valkampanjen har varit både intensiv och inte minst smutsig, med sedvanlig förstörelse och trakasserier från vänsterextremister främst riktat mot Sverigedemokraterna. Det som inte är sedvanligt är att det nu finns god anledning att förvänta sig en valfusk-debatt efter den nionde september, en debatt som nästan oavsett vad den mynnar ut i kan försvaga svensk demokrati en lång tid framöver. Vilka kommer att vara drivande i denna debatt och anklaga den andra sidan för valfusk? Det beror på. Som jag ser det finns det två scenarier:

Många Sverigedemokrater har extremt höga förväntningar. Alternativmedia har blivit en egen åsiktskorridor där människor stänger in sig på kommentarsfält med likasinnade. Precis som i den ursprungliga åsiktskorridoren så hörs inga oliktänkande, och de som befinner sig i korridoren inbillar sig att de är fler än de är. När helst en opinionsundersökning med mindre goda siffror för Sverigedemokraterna postas så hävdar tusentals människor att undersökningarna är ”riggade”, en del av den ”djupa staten” eller på annat sätt en konspiration av gammelmedia. Självklart finns det legitim kritik mot vissa opinionsundersökningsföretag som SIFO som brukar ge SD låga siffror, men den kritiken rör undersökningarnas metodik och kräver inga konspirationsteorier.

Vad händer då om SD skulle få låt oss säga 20 procent? Detta vore egentligen ett imponerande resultat, en klar ökning med sju procent sedan förra valet och en ny milstolpe i partiets historia. Men de (sannolikt) hundratusentals anhängare som haft huvuden bland molnen och som förväntar sig minst 30 procent kommer att undra hur detta katastrofresultat kunde ske. En del kanske kräver att huvuden ska rulla inom partiet, några kanske pekar finger på de ”bortkastade röster” som Alternativ för Sverige fått, men många lär misstänka någon form av fult spel och valfusk.

Yttrandefrihet är inskriven i svensk grundlag och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och hyllad i allsköns högstämd retorik. På senare tid har den dock börjat utsättas för attacker från samma etablissemang som hyllar den. Naturligtvis med goda föresatser – ”demokratin är i fara” – så därför måste yttrandefriheten begränsas.

De säger förstås inte att yttrandefriheten ska begränsas. De vill bara få bort ”hat”, ”hot”, ”fake news” och ”lögner”. Problemet är att definitionerna av dessa ord används systematiskt för att luras. Även om riktigt hat och hot naturligtvis förekommer används orden ofta som medvetet missvisande etiketter på åsikter som inte faller etablissemanget på läppen. Och när det gäller ”lögner”, inklusive ”fake news”, kan man verkligen lita på maktelitens åsikt om vad som är sanning?

Jag minns själv hur alla stora medier under 1970-talets så kallade energikris basunerade ut att ”år 2000 är all råolja i världen slut”. Det var den tidens ”sanning”. Och för bara några år sedan var den politiska och mediala makteliten bedövande enig om att asylinvandring förbättrar den svenska samhällsekonomin och rentav är nödvändig för att ”rädda pensionerna och välfärden”. Den ”sanningen” gäller inte heller längre.

Vad är sanning, vad är fake news, och vem ska få det enorma förtroendet att avgöra det över huvudet på folket? Exemplen visar att det är farligt att låta etablissemanget ha ensamrätt på att definiera sanningen – vilket är precis vad de nu vill skaffa sig.

Sommarens exceptionellt varma väder, med skogsbränder och 35+ temperaturer, har framförallt gett draghjälp till MP, som alltid hävdat att jorden är på väg att gå under. Jorden kommer naturligtvis inte att gå under, däremot blir kanske människans villkor, beroende på olika omständigheter, på planeten försämrade eller helt enkelt omöjlig. Som vanlig medborgare är det minst sagt svårt att bilda sig en egen uppfattning, forskarrapport står mot forskarrapport.

Men det finns även tecken som pekar på att jordens temperatur inte stiger. I somras, till exempel, gjorde den svenska isbrytaren Oden ett försök att nå Nordpolen, och misslyckades nästan.

Kaptenen på isbrytaren beskrev isförhållandena med väldigt tjock och besvärlig is, som de svåraste under de senaste femton åren. I den kraftiga isen fanns det knappast några områden med öppet vatten för att Oden skulle ta sig fram. Aldrig sedan 2005 hade han sett sådana förhållanden.

En av mina f d besättningsmedlemmar skulle i somras segla nordvästpassagen. Men i augusti fick man ge upp, isläget gjorde det omöjligt att komma igenom det tjocka isbältet. Under flera år har det dock varit mer eller mindre öppet vatten genom passagen. Jag googlade på isförhållandena i nordvästpassagen, och mycket riktigt stämmer det: ”Much of the Northwest Passage through Canada remains choked with ice”.

Forskare ska i arbetet sträva efter att frigöra sig från egna värderingar. Det är svårt. När ett faktamaterial står och väger – eller är svårtolkat – är det ofta lockande att läsa in egna åsikter i de data som insamlats. Och så glider forskaren på orden. Någon gång händer detta nästan alla som forskar i samhällsvetenskapliga ämnen. Det är en naturlig risk. Ibland är en sådan glidning mänsklig.

En annan sak är medveten styrning av det vetenskapliga arbetet. Jag anser att det är vad vi upplevt under lång tid beträffande kriminologen Jerzy Sarnecki. Han har i åratal hävdat att höga brottslighetstal för invandrare inte sammanhänger med deras inflyttning i en ny kultur, utan har sin bas i personernas socioekonomiska situation. Han har nog rätt att det stora flertalet våldsbrottslingar har en besvärlig social bakgrund. Men han vränger fakta när han inte vill tillstå att gruppen invandrare är mycket tydligt överrepresenterad när det gäller exempelvis våldtäkter.

Varför agerar Sarnecki systematiskt på ett vis som en forskare inte ska? Klart är att han måste förstå existensen av de fakta han förnekar. Blåljuger han alltså? Nja, den rimligaste förklaringen är att han vill upprätthålla en politisk åsikt, nämligen att man inte ska släppa loss invandringsfientliga värderingar hos folk i allmänhet genom att tala klarspråk. Och hans bredare förklaring rörande socioekonomiska förhållanden är för övrigt också riktig. Men Sarnecki lyfter en bredare förklaring i stället för den mer spetsiga och relevanta.

Den 26 juni i år skrev jag artikeln ”Klarsyn” här på DGS. Den handlade om en viktig kulturell skillnad mellan klan och nationalstat. Människor i nationalstater har utvecklat ett långt drivet rumsligt tänkesätt medan man i klanstater ser sin värld i nätverk av platser. Artikeln diskuterar vad det får för allvarliga konsekvenser, speciellt i ett land som Sverige med svag äganderätt till mark och en fri invandring av invasiva kulturer som etablerar sina platser.

Vad göra? Sverige har gjort det förut, alltså bekämpat klankultur och den brottslighet den innehåller. I Njals saga berättas hur man knäckte gårdarnas klanvälden här i Norden för mer än tusen år sedan. Det fanns inga fängelser på den tiden så som det fortfarande är i invasiva klaner som etablerar sig på olika platser i olika länder. Fängelser kom senare när nationella rättsstater upprättats och det var just det som lagman Njal sysslade med på Island för mer än tusen år sedan. Nu har vi i PK-humanistisk anda döpt om fängelser till kriminalvård. Sverige vänder ”andra kinden till” mot en kultur som sedan 600-talet rituellt huggit huvudet av ”otrogna” med ”kroksabel”. Stympning, som straff, fanns på Njals tid och i värsta fall dömdes man fredlös, så som skedde i Njals saga med ”Gunnar på Lidarende”. Sagor på den tiden var historia. Gunnar fanns! Den sagan är ingen saga.

Nu finns en artikel från en expert att referera till (SVT Nyheter, 14 augusti 2018). Jan Kallberg är en disputerad statsvetare och säkerhetsforskare verksam i USA. Han anger adekvata åtgärder för att framgångsrikt hantera de problem Sverige har idag i och kring våra klanplatser i nio, för nationalekonomer, välkända tuffa punkter.

Många anser att politikerna, särskilt på riksplanet, distanserat sig ordentligt från sina väljare och gräsrötter. Det finns givetvis inte en enskild orsak till detta men frågan är om inte införandet av partistöd haft en avgörande betydelse.

Partistödet infördes på 60-talet, initialt riktat till riksdagspartier, senare tillkom motsvarande stöd även på kommunal- och landstingsnivå. Totalt uppgår idag detta stöd till minst 1,2 miljarder kronor årligen och har ökat cirka fem gånger i fast penningvärde sedan starten. Nästan alla kommuner och landsting betalar ut partistöd. Nivån på bidragen beslutas av de politiska partierna och har blivit en bekväm finansieringskälla för dessa.

Redan själva förfarandet kring partistöd får anses vara oetiskt eftersom den enda granskning som görs av hur partistödet använts sker genom att partierna själva utser sina granskare.

Allvarligast är dock de negativa politiska effekterna av partistödet, där nog flertalet, om de visste, skulle anse att partistödet har motsatt effekt mot angivna mål. Partistödet försvagar i själva verket demokratin. Den mest uppenbara negativa konsekvensen är att partierna har gjort sig oberoende av medlemmarna, vilket självklart innebär minskade incitament att vara lyhörda för medlemmarnas intressen.

Visst är idrott härligt och prestationerna av våra hjältar kan lyfta självkänslan hos ett helt folk. Det jag undrar ibland är dock hur mycket sådan nationell självkänsla vi bör anamma innan vi blir helt löjliga och utskrattade.

Sverige är en liten nation med per definition begränsade humana resurser. Med en ganska klok politik parad med en rejäl plånbok har vi lyckats skapa oss en mycket bra position i idrottsvärlden. Den svenska föreningskulturen understödd av kommunala och nationella subventioner har lyft svenska idrottares prestationer långt över alla förväntningar som landets storlek skulle kunna motivera i relation till den övriga världen.

Jag lyfter på hatten och medger att Sverige är en toppennation i idrott och folkhälsa, precis som flera nordiska länder är föredömen på området.

Varför då stoltsera med lånta fjädrar?

Jag själv är en utböling som beundrar de framgångar Sverige har åstadkommit på egen hand. Samtidigt tycker jag att det bara är löjligt och pinsamt att kalla inköpta talangers prestationer för ”svenska”.

Stavhopp och friidrott är bara ett par aktuella exempel där Sverige konsekvent har köpt in ”medaljkandidater” och ”rekordhållare” som inte talar svenska, inte känner något för Finnkampen och skattar utomlands.

Val har många funktioner och konsekvenser. Till de minst betydelsefulla hör förverkligandet av de program och proklamationer som partier saluför i parti och minut, mest i syfte att nå ut via medierna. Partiledningar vill uppfylla vallöften, men verkligheten efter ett val blir regelmässigt helt annorlunda än vad som antogs före val. Konkreta förhandsplaner behöver ofta förskjutas eller förverkas. Viktigast för bilden av en regering fyra år senare är för det mesta sådant som få hade en aaaaning om när den kom till. Vem förstod i augusti 2014 hur dramatiskt flyktingvågen 2015 skulle komma att påverka allt: bostadssituationen, skolan, vården, utgifterna, polisen, gängbildningen?

Tre funktioner av val som är viktigare än valprogram är:

-Att utkräva ansvar för skötseln av landet.
-Att ge en idériktning för vadhelst som kan dyka upp av problem framöver.
-Att sätta gränser för vad troende aktivister i partierna kan tänkas hitta på.

På det här finns åtskilliga exempel i svensk politisk historia.

Många som röstar på Sverigedemokraterna i årets riksdagsval torde göra det för att det är enda sättet att utkräva ansvar för den huvudlösa invandringspolitik som började med överenskommelsen Alliansen/Miljöpartiet 2011 och fortsatte med den rödgröna regeringen 2014. Detta är en rationell valhandling, givet att sju partier delar ansvaret.

Politikerna representerar inte längre sina väljare utan har konstituerat sig som ett eget intresse. De klarar inte att styra de samhälleliga basfunktionerna såsom brandskydd, skydd mot främmande makt eller skydd mot kriminalitet. Medborgare kan enbart försöka rösta bort partier och deras politiker. Detta räcker inte.

Den enskilde medborgaren borde ha möjlighet att föra fram sin kritik mot politiker och få kritiken bedömd av en särskild domstol. Domstolen skall pröva om politikerna uppfyller det de enligt grundlagen är tillsatta att sköta. Vi måste göra Sverige till en konstitutionell demokrati och det kräver ändringar i grundlagen.

Den av våra grundlagar som lägger grunden för statens maktutövning, Regeringsformen, ses huvudsakligen som en arbetsordning för regering och riksdag. Här hittar man regler om hur riksdag och regering bildas, hur lagstiftning går till och hur internationella överenskommelser ingås. Men letar man efter vad det är som regering och riksdag faktiskt skall göra när det gäller den konkreta verksamheten som de skall sköta, finns inte förpliktelser för staten och dess företrädare angivna. Det står inget om statens ansvar att skydda medborgarna och deras egendom mot bränder eller att staten har ett ansvar för att skydda oss mot angrepp från främmande makt. Inte heller att staten ska ansvara för att brott blir utredda och skyldiga blir fällda. Sedan stater bildades har detta varit staternas basfunktioner. I Regeringsformen nämns inte dessa basfunktioner. Istället är det upp till riksdag och regering att, via lag, förordning och budget, utöva sin makt.

I ljuset av den senaste klimatdebatten är det flera journalister som ojar sig över vetenskapsfientliga, outbildade och expertföraktande svenskar som inte accepterar idén att vår planet står på ruinens brant och att elcykeln är mänsklighetens frälsning. Oavsett hur mycket sanning som ligger i denna idé, så är det dock ett faktum att det är media själva som odlat föraktet och skepticismen mot vetenskap.

Hur har man gjort detta? Först och främst genom att profitera på enskilda studier vars resultat man förvridit till oigenkännlighet. I princip varje vecka har kvällstidningarna en löpsedel i stil med ”Forskare varnar: Din huvudvärk kan vara dödlig sjukdom”. I den mån det nu ligger en studie till grund för löpsedeln, så är det uteslutande en studie som visar något i stil med att i ett på hundratusen fall så är huvudvärk ett symptom på en annan sjukdom som i ett på tiotusen fall slutar med döden. Men varför låta såna detaljer stå i vägen för en väldigt lönsam löpsedel?

Media undergräver också vetenskapen genom att publicera forskning utan att förtydliga vem som ligger bakom den. Har ni någonsin läst en artikel om hur nykterister lever farligt och ett glas vin om dagen faktiskt är bra för hälsan? I princip alla studier som påvisar positiva effekter av alkoholkonsumtion är sponsrade av alkoholindustrin. Om man endast tittar på oberoende studier så står det klart att det inte finns någon nyttig alkoholkonsumtion. Den strategi alkoholindustrin använder idag är så gott som identiskt med den som tobaksindustrin hade för 40 – 50 år sedan: Sponsra forskare, anställa effektiva PR-agenter som sprider forskningsresultaten och rekommendera ”måttlig” konsumtion som ett alternativ till ”extrema” lösningar som att helt sluta röka.

Termen yrkesförbud associeras mest av allt med Östtyskland, där regimkritiker kunde beläggas med förbud att arbeta. Yrkesförbud förekommer dock även i västvärlden inom yrken som kräver en licens för att utövas, exempelvis läkare och advokater som vid grov misskötsel kan få sin licens indragen och därmed i praktiken beläggas med yrkesförbud inom det yrke där de är utbildade.

Detta är givetvis positivt – ingen vill riskera att en läkare som avsiktligt felbehandlat en patient får fortsätta i yrket någon annanstans. Faktum är att yrkesförbud, så länge de är någorlunda specifika, inte alls är något totalitärt påfund utan något som borde vara möjligt att utfärda även i yrken där ingen licens krävs.

För att ta ett uppenbart exempel: Dan Eliasson. Förutsatt att Socialdemokraterna förlorar makten i valet nästa månad så kommer Eliasson nästan helt säkert att tappa sitt jobb som chef för MSB, och han kommer inte heller att utses till någon annan position av regeringen. Detta hindrar dock inte Eliasson från att fortsätta sin karriär i den offentliga sektorn då de allra flesta positioner, även chefspositioner, ju inte tillsätts direkt av regeringen. Alla som följt Eliassons karriär har förstått att han har många vänner inom byråkratin, och en borgerlig/sverigedemokratisk regering har idag inga lagliga för att stoppa honom från att anställas igen. Personer som Eliasson borde helt enkelt kunna få yrkesförbud från den offentliga sektorn.

Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev 1866 den berömda boken Brott och straff. Huvudpersonen är den fattige ex-studenten Raskolnikov som anser sig vara en extraordinärt begåvad person (läs politiskt korrekt). Han anser sig ha rätt att mörda en hatad pantlånerska som han ser som en ond värdelös parasit (läs brunråtta) för att uppnå ett högre syfte (läs rätt värdegrund). Raskolnikov (som dagens politiker) existerar utanför de moraliska gränser som gäller ”vanliga” människor, med rätt att stå över lagen. Han bygger sin moral på allmännyttan och mordet på pantlånerskan har egentligen en ideologisk grund (att utrota brunråttor).

Efter mordet blir han dock sjuk och besväras av minnena från sitt brott och rädslan för att bli upptäckt. Han blir kär i en prostituerad kvinna, Sonja, som tillsammans med hans syster – som han vill rädda från att gifta sig med en ”äldre vit man”- blir hans enda förtrogna. Han inser så småningom att hans övermänniskofilosofi i själva verket inte stämmer med verkligheten och detta leder till att hans uppfattning förändras (som att M, S, KD och L insett att deras motstånd mot SD:s politik inte håller). Slutligen anger han sig själv och döms till långvarigt straffarbete i Sibirien, dit Sonja följer honom.

Hade Dostojevskij levt i Sverige idag hade han kunnat skriva boken ”Brott utan straff”. Risken för upptäckt vad gäller de s k vardagsbrotten – bostadsinbrott, bil- och båtstölder och rån – är beklämmande liten och eventuella straff löjeväckande låga, dessutom i relativt bekväma fängelser. Den svenska tullen vid t ex Finlandsfärjorna har vid flera tillfällen upptäckt stulna bilar och båtmotorer men har inte haft befogenhet att ingripa (polis måste tillkallas, men de har ofta inte tid).

Det råder idag en tämligen bred vetenskaplig konsensus om att utsläpp av koldioxid från fossila bränslen är på väg att orsaka en global uppvärmning. Fossila bränslen är också en ändlig naturresurs som inte kan förväntas räcka i all evighet. De flesta politiker, både i Sverige, och i andra länder, är överens om att användningen av fossila bränslen bör minskas och på sikt helst upphöra.

Alternativen till fossila bränslen som energikälla är kärnkraft och förnybara energikällor så som vattenkraft, vindkraft, vågkraft, solkraft, geotermisk energi, och biobränslen. Kärnkraften är behäftad med en hel del risker och problem, och det anses därför vara önskvärt att på sikt fasa ut denna. Förnybara energikällor har de stora nackdelarna att deras kapacitet är begränsad, och att de inte alltid är tillgängliga vid behov.

Ett lands utsläpp av koldioxid är en produkt av utsläppen per capita, och befolkningens storlek. Utsläppen per capita beror i sin tur av faktorer som teknik, tillgång till förnybar energi, levnadsstandard, och livsstil. I Sverige förväntas vi nu sänka vår levnadsstandard och lägga om vår livsstil för att minska utsläppen per capita. Vi ska åka mindre bil, flyga mindre, och äta mindre kött. Politikerna försöker medelst lagar, regler, skatter, och avgifter tvinga fram dessa förändringar.

”Vem vann?”

Formuleringen känns igen antar jag. Vi läser den på löpsedlar och i tidningsrubriker. Efter debatter i TV och i samband med ”politikerveckor” av olika slag. Förmodligen är målet mer att sälja lösnummer eller att lyfta fram en specifik kandidat än att förmedla en objektiv analys. En analys som dessutom – oavsett hur bra eller dålig den är – saknar egentlig betydelse.

Den saknar betydelse eftersom debatter och tal i praktiken saknar väsentlig betydelse. I normalfallet har omkring 50 procent av väljarna inte bestämt sig för vilket parti de ska rösta på i kommande val fyra veckor före valdagen och av dem brukar hälften bestämma sig i samband med valhelgen. Och när medborgarna tillfrågas ett par år efter valet brukar cirka 25 procent uppge att de inte längre minns vad de röstade på i det senaste riksdagsvalet. Det ligger nära till hands att travestera August Blanche’s kända replik från pjäsen Ett resande teatersällskap: ”Det ska fan vara politiker!” (…och för dig som inte känner igen repliken så byter du ut ordet ”politiker” mot ”teaterdirektör” för att få originalrepliken…).

Dessutom är antalet ”hästväljare” fortfarande stort i vårt land (…och med ”hästväljare” menas väljare som skulle rösta på ett visst parti även om partiledaren var en häst…). Min egen farmor var en sådan (…även 45 år efter första världskriget hänvisade hon gärna till att den borgerliga regeringen 1917 hade hällt ut mjölken istället för att se till att människor fick dricka den … fake news fungerade även då…) och även mina föräldrar fram till början av 1970-talet. Omkring 18 % av svenskarna är med hyggligt stor sannolikhet S-hästväljare och cirka 12 % är M-hästväljare (…och här kan noteras att såväl Håkan Juholt som Anna Kinberg-Batra i opinionsundersökningarna var på väg mot sitt partis ”häst”-nivå innan de byttes ut…).

För allt flera har det blivit tydligt att den svenska politiken mest handlar om spel för galleriet, eftersom den svenska vänstern och den svenska så kallade högern har samsyn på alla viktiga samhällsfrågor även om de gärna vill ge sken av att de är varandras motpoler, och de samarbetar öppet eller i tyst samförstånd för att stänga ut det enda partiet SD som erbjuder något mer. För att vanliga svenskar ska känna att de har demokrati kommer de med påhittade ”heta” stridsfrågor i samma superlättviktklass som maxtaxan, fördelning av föräldraledighet, betyg från åk 4 eller 6 och språktest för invandrare. Jag blir hela tiden påmind om fabeln som jag fick lära mig i Kina: I en kycklinggård gav bonden kycklingarna ”demokrati”, och de fick bestämma den ena och den andra. Men de fick inte bestämma om de skulle bli slaktade eller inte. De styrande ville genom den lära oss hur falsk den västerländska demokratin är.

Men jag hade betydligt högre förväntningar om demokratin i västvärlden. Därför var jag mycket besviken även om inte riktigt överraskad när jag till slut insåg att den svenska verkligheten faktiskt bekräftade det som den kinesiska staten hade varnat oss för.

Jag började intressera mig om vilka krafter i det svenska samhället som har sett till att demokratin inte fungerar som den ska. Jag insåg att dessa antidemokrater, förutom ett fåtal undantag, oftast inte hade avsikt att vara antidemokrater, utan att de blir så när de yttre förhållandena är som de är och de som människor har bara gjort det som Milton Friedman påpekat: Att värna sina egenintressen framför andras, i detta fall allmänhetens.

Då och då dyker frågan om huruvida rösträttsåldern bör sänkas till 16 (eller till och med lägre) upp i media. Frågan har inte seriöst diskuterats i Riksdagen såvitt jag vet, möjligen på grund av att bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet stöder en sänkning (och de senare bara på prov). Faktum är att vad vi behöver är en seriös diskussion om att höja rösträttsåldern, förslagsvis till 25. Varför? För att, precis som 40 är det nya 30, så är 25 det nya 18.

När Sverige först införde allmän rösträtt så var rösträttsåldern 23 år. En 23-åring för 100 år sedan hade oftast varit ute i arbetslivet minst 5 – 10 år. Under dessa år hade ynglingen antagligen gift sig, flyttat hemifrån, skaffat barn och skött en egen budget (ofta en väldigt stram sådan) under flera års tid. Det är sådana livshändelser och upplevelser som gör att man mognar som individ och lär sig ta ansvar – att bara bli äldre gör egentligen väldigt lite på den fronten. I princip alla känner vi någon människa som trots att de sedan länge passerat 30 år ändå beter sig som barnungar för att de växte upp med föräldrar som skyddade dem från alla former av konsekvenser (ofta även efter att de fyllt 18). Det är miljö som avgör hur snabbt en individ går från barn till vuxen, och den miljö som de allra flesta barn växer upp i idag gör dem inte vuxna lika snabbt som för ett sekel sedan. Ändå är rösträttsåldern lägre idag än då.

Nu är allt såklart inte föräldrarnas eller ens skolans fel: Den moderna ekonomin kräver allt längre utbildning vilket innebär att inträdet på arbetsmarknaden – och det vi kan kalla den verkliga världen – sker allt senare.

Sverige har under senaste åren genomgått en kraftig demografisk förändring. Valsystemet har dock inte tagit hänsyn till detta och en förändring måste ske.

Vid valet 2022 kommer troligen mer än av 50 procent av Sveriges befolkning att bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö med förorter. Detta motsvarar cirka 1,5 procent av Sveriges yta. Oavsett vilket parti man röstar på, så blir det alltså dessa 1,5 procent av ytan som bestämmer över resterande 98,5 procent. Möjligen kan de som bor i dessa storstäder anse systemet demokratiskt på samma sätt som de folkrika EU-länderna anser det demokratiskt att just de ska bestämma över de två procent av EUs befolkning som Sveriges befolkning utgör. Men systemet är direkt förödande om man vill uppnå målet att hela Sverige skall leva.

I slutet av 2017 bestod 18 procent av Sveriges befolkning av människor som var utrikesfödda. Lägger man till dem som är inrikes födda men har båda föräldrarna utrikesfödda stiger siffran till 24 procent (www.migrationsinfo.se). I Malmö angavs siffran 32,4 procent, i Södertälje 38,9 procent som exempel (www.scb.se). Andelen har ökat sedan dess. Enligt en två år gammal statistiknyhet från SCB förväntas migrationen på fem års sikt ge ett tillskott till befolkningen på 570 000 personer.

Vad har nu detta med valsystemet att göra? Jo, en stor grupp av dessa har kommit till Sverige sedan Syrienkrisen började och många kommer att ha kommunal rösträtt redan i höstens val. Vallagen säger att man har rösträtt i val till landstings- och kommunfullmäktige om man bott tre år i Sverige och är folkbokförd i kommunen. Det ställs inga krav på att man skall vara svensk medborgare (www.val.se). I Malmö har till exempel människor från 182 länder denna rösträtt.

För några dagar sedan publicerade Sverigedemokraterna en dokumentär om Socialdemokraternas historia. Dokumentären hann ligga uppe mindre än ett och ett halvt dygn innan YouTube tog ner videon då den ansågs bryta mot sajtens regler. Om jag vore Sverigedemokratisk strateg så hade jag inte kunnat önska mig ett bättre händelseförlopp:

Hundratusentals människor hann se dokumentären innan den togs ner, ännu fler kommer att se den nu när censuren skapar publicitet (för dokumentären har redan laddats upp på många andra ställen), och Sverigedemokraternas image som de nedtystade sanningssägarna stärks. Men censur av detta slag borde inte vara tillåtet i en demokrati, och för att kunna säkerställa demokratins överlevnad måste vi nu lagstifta om yttrandefrihet på sociala media.

Idag är internet, och social media i synnerhet, en oersättlig del av politiken. Via social media kommunicerar partier med väljare på ett sätt de aldrig gjort tidigare. Helt ärligt misstänker jag att detta val kan bli ett av de allra sista med valstugor, för vem vill traska ner till en valstuga när man kan ställa politikerna mot väggen på Facebook?

Men detta innebär också att sociala media-plattformar får ett otroligt inflytande över vilka som får höras och inte. YouTubes radering av denna dokumentär är bara det senaste i en lång rad påverkansoperationer (och ja, jag tycker den termen är lämplig) från internetjättar.

Sverige har en ångestfylld relation till sina minoritetsgrupper. De få människor relativt sett som är hbtq, kommer från annat land, är samer, har funktionshinder med mera ges en uppmärksamhet som saknar gränser. Lagstiftningen sväller av regler. Bidragen flödar. Och media dignar av rapporter om vilket elände som minoritetsgrupperna lever under. Inte minst i SR och SVT, det vill säga de kanaler som staten själv styr med en stiftelse som bulvanägare (och svenska folket som betalare). I tider av Pride stockar sig hyllande program i bjärta färger.

Nu ska inte läsaren tro att jag ogillar minoriteter av skilda slag. Tvärtom tillhör det juristens basutbildning att försöka förstå hur olika gruppers intressen måste balanseras för att ett samhälle ska vara harmoniskt. Minoritetsmedlemmarnas bekymmer måste tas på allvar och luftas för att en utveckling ska kunna ske utan större konflikter. Dessutom är det en välfärdsfråga att en mindre grupp av människor, i utsatt ställning, ges drägliga levnadsförhållanden. Jag som jobbar med bolagsjuridik vet att ett gott företag måste vårda sina småägare. Om de tillåts nedtrampas – och skyddsregler saknas i aktiebolagslagen – blir företagandet i Sverige mindre attraktivt. Dessutom är det i grunden en fråga om yttrandefrihet. Den lilla människan ska ha rätt att höja rösten. Och den starke måste alltid respektfullt lyssna och samtala. Men han eller hon behöver inte alltid hålla med.