Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm. I försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högerns favoritord, ”understödstagarandan”.
Gemensamt för dessa tre farbröder var att de debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att de alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.
Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia som, menar jag, huvudsakligen är skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.