Stefan Löfven upprepar gång på gång att det bara är han och socialdemokraterna som kan garantera välfärdens försatta existens i Sverige. Oppositionen i Sverige påstår att den står bakom den svenska modellen i lika hög grad. Det kan behövas små justeringar men aldrig att oppositionen skulle avskaffa välfärden.

De polska kommunistledarna upprepade gång på gång att det bara var de själva och kommunistpartiet som kunde garantera fred och välstånd för polackerna. Den underjordiska oppositionen hävdade att kommunisterna lurade medborgarna och att något välstånd skulle aldrig skapas så länge kommunisterna hade makten.

Maktens retorik i båda fallen är identisk: ”om ni inte ställer er bakom oss så väntar er bara elände, fattigdom, krig och fascism”.

Oppositionens retorik är däremot hel annorlunda. I Sverige ifrågasätter knappast någon välfärden. I Polen bekämpade oppositionen socialism.

Den uppmärksamme läsaren kan nu opponera sig mot jämförelsen: ”välfärd i Sverige är väl inte samma sak som socialism i Polen”. Både jag och nej!

I ett beslut från den 18 februari fäller Granskningsnämnden för radio och TV SVT för det avståndstagande mot ett uttalande av SD:s partiledare Jimmie Åkesson som gjordes i slutdebatten inför valet i september 2018. Yttrandet rörde hans syn på svårigheterna för invandrare att få jobb och integreras i Sverige. Senare i programmet tog SVT i ett svepande uttalande avstånd från Åkessons inlägg och menade att det var ”grovt generaliserande och att SVT tar avstånd från det”. Enligt Granskningsnämndens beslut fälls programmet då det strider mot kravet på opartiskhet. Nämnden menar även att SVT:s fördömande av Åkessons inlägg riskerade att framstå som ett politiskt ställningstagande.

Vad var det då för upprörande påstående som Åkesson hade gjort enligt SVT? Jo i den del av debatten som rörde integrationen av invandrare hade han bland annat sagt följande:
”Varför är det så svårt för de här människorna att få jobb? Jo, det är för att de inte är svenskar. För att de inte passar in i Sverige. Och det är klart, att då är det svårt att få jobb”. Innan han hunnit avsluta sitt resonemang avbröts han av Annie Lööf som protesterade mot det sätt på vilket han uttryckt sig. Och senare kom som nämnts också SVT att ta avstånd från vad Åkesson sagt.

I det informationsblad som Uppsalas klimatstrejkare delar ut framgår det bland annat att

Vår uppgift är att påverka politiker, beslutsfattare och företag, så att de bemöter klimatfrågan med reella krafttag och tar den kris som vi står inför på allvar.

Det råder som synes inget fel på engagemanget. Oron är verklig. Det man kan undra över är bland annat ”reella krafttag”. Vad innebär det? Lite längre fram i bladet får vi svaret:

För att den här enorma omställningen ska kunna göras krävs det att man utlyser ett globalt undantagstillstånd. Klimatkrisen måste behandlas som en sådan för att lagar, sanktioner, regleringar och ransoneringar ska kunna träda i kraft så snart som möjligt.

Här har man verkligen bränt av det tunga artilleriet: ”globalt undantagstillstånd”. Tydligen är det önskvärt med något slags diktatur för att lösa ”klimatkrisen”. Logiken tycks vara att politiker kan styra jordens klimat. Hur skulle det i så fall gå till?

Kommunismen försökte forma en ny människa. Den nya människan skulle aldrig tänka på sig själv utan på kollektivet. Hon skulle entusiastiskt och idealistiskt arbeta för statens bästa, vara helt ointresserad av personlig vinst, vara solidarisk, jämställd, patriotisk, internationalistisk och framförallt lojal mot Partiet.

Makten satte in massiva ideologiska tvångsinsatser på dagis, i skolan, på arbetsplatser, man använde propaganda i böcker, filmer, tidskrifter och TV. De som var tröga att forma skickades till uppfostringsanstalter och omskolningsläger. De som inte gick att forma alls förintades i Stalins, Maos och PolPots massavrättningar.

Resultatet av experimentet blev ett Frankensteins monster: homo sovieticus. Denna patetiska människa var helt ointresserad av eget arbete och saknade personligt ansvar för eget liv. Hon var likgiltig inför det gemensamt ägda. Hon accepterade blint makten. Hon tog sig fram i livet med hjälp av medlöperi, konformism, cynism och inte minst stora mängder vodka. Alla vi som levde under kommunismen blev utsatta för detta experiment. Vi bär än i dag på detta monsters sjuka drag.

Kära vänner och självplågare,

Året som gått har inte varit det bästa för vi haft ett medlemstapp i senaste valet. Dock ser framtiden mycket ljus ut. Men låt mig först uppdatera er på föreningens syfte, mål och verksamhet. Föreningen är direkt underställd den så kallade sjuklövern. Som väljare hos sjuklövern är du automatiskt medlem. Föreningens syfte är att främja och understödja folkets legitima rätt och vilja att bli plågad av staten. Det egna personliga plågandet ser vi som den enskildes privata angelägenhet.

Med plågande menar vi allt som kan göra det egna livet sämre. Det kan handla om allt från till exempel högre skatter, försvårande regler från myndigheter, utebliven sjukvård, försämrad skola eller brottslighet. Om din dotter blir överfallen och våldtagen vet du att din förening förmodligen är att tacka. Likaså när inbrotten driver upp kostnaden för din hem-försäkring. Inget område är för stort, eller för litet, för vårt engagemang.

Föreningen står upp för friheten och det liberala samhället. Vår värdegrund bygger på allas lika värde. Att få bosätta sig i Sverige är frihet. Att undanhållas bostad och försörjning är ofrihet. Islam, hederskultur, migranter och romer på våra gator är alla praktiska uttryck för den frihet vi lovordar. Att inskränka friheten är diktatur.

Hur mycket kostar invandringen till Sverige? Jag har funderat mycket på det. Tyvärr är det svårt att få ett klar och tydlig information om den saken. Ämnet verkar tabubelagt. Politiker ger anmärkningsvärt lite om ens någon information till oss väljare, vare sig före eller efter riksdagsvalen. Massmedia, som kan lägga ner mycket tid och spaltkilometer på att utreda alla turer omkring kostnaderna för Nya Karolinska, ägnar förstrött eller inget intresse åt att klara ut för oss läsare vad invandringen kostar. Med risk för felaktigheter och missförstånd tvingas den enskilde väljaren på egen hand försöka bilda sig en uppfattning. Det som följer är några av mina trevande försök att orientera mig om saken:

Kostnaderna för invandringen till Sverige består av två delar. Dels kostnaderna för mottagandet, dvs kostnader för migrationsverket under utgiftsområde (uo) 8, integration under uo 13 och nystartjobb under uo14.

I min förra krönika (7/2) berättade jag om likheter mellan Polens kommuniststyrda TV och radio och Sveriges TV och radio i dag. I den här krönikan berättar jag om hur vi i det kommunistiska Polen fick fram undanhållen information, vilket kan vara till hjälp med att få tag i information utanför det statliga nyhetsmonopolet i Sverige i dag. Tänk att i Sverige av i dag, finns inte något seriöst alternativ till nyheter från SVT och SR! De andra som sänder nyheter, dvs. TV4, Aftonbladet och Expressen TV och Radio har så gott som samma narrativ som SVT och SR.

Trots det kommunistiska nyhetsmonopolet, kunde vi i Polen ändå få fram information om vad som egentligen hände i landet och världen.

När vi tittade och lyssnade på nyheter så gjorde vi det med ”plocka-fram-det-väsentliga” ögon. En för makten obekväm nyhet förvreds till maktens fördel. Så här kunde det låta i polska media 1980: ”kriminella element, inspirerade av amerikanska agenter ställer till med upplopp i Gdansk”. Det här betydde att ”varvsarbetare i Gdansk strejkar!”. Likheten med dagens Sverige: SVT visar Donald Trumps säga det numera berömda ”last night i Sweden” och sen förlöjligas uttalandet med ”Fake news! Inget hände väl i Sverige igår”. Strunta i SVTs vinkling och ställ frågan: varför nämner Trump Sverige öht?

Populism och populist är ord som kommit att användas som slagträ. När argumenten tryter går det alltid att drämma till motståndaren med ”du är ju populist” för att få slut på eller helt slippa en diskussion. Tanken är givetvis att den som får sig tillmälet kastat i ansiktet skamset ska dra sig tillbaka och på så sätt vika ner sig. Ungefär som ”nazist”, ”fascist”, ”rasist” och ”brunråtta” traditionellt har använts som demoniserande, marginaliserande och utmobbande hatepitet när bristen på sakargument är skriande eller när inget annat återstår.

SVT Text låter berätta att: ”S, MP, C och L säger sig samarbeta för att stoppa extremism och populism.”

Vad innebär det? Kanske går tankarna så här:

”De som inte tycker som vi – De goda och fina och moraliskt högtstående – är extrema och står för populism. Vi måste således stoppa dem. Populisterna måste tystas. Och alla som inte tycker som vi hatar oss. Att ha en annan åsikt än den rätta är givetvis ett tecken på hat. Rent av populistiskt hat. Det måste brännmärkas. Det är ett beteende som kännetecknas av extremism.”

Läkare jobbar med medicinska nyckeltal och nationalekonomer med ekonomiska. Det är hårda fakta och professionen tror på dem. Benhårt. Läkare möter med få undantag förståelse och acceptans. Det gör inte Sveriges nationalekonomer vare sig bland politiker eller folk.

John Hassler är en av de nationalekonomer som ofta är tidigt ute och påpekar bekymren med Sveriges låga BNP-tillväxt och numera nästan obefintliga ökning av arbetsproduktiviteten. Men BNP-bekymmer biter inte. Att den offentliga sektorn har lika mycket resurser nu för tio miljoner invånare som Sverige hade 1990 för drygt åtta miljoner imponerar inte. Att landet pressar in nya volymer service i befintlig offentlig verksamhet bekymrar inte.

Undertecknad har försökt bryta mönstret genom diskussioner med utgångspunkt från andra ekonomiska nyckeltal. Ett sådant nyckeltal är förvärvsfrekvensens utveckling från 1985 till nu. Det nyckeltalet visar samma sak som BNP-utvecklingen, BNP ökar för sakta och förvärvsfrekvensen sjunker över åren.

Ytterligare ett nyckeltal är försörjningskvoten. Media har i åratal pressat politikerna framför sig med budskapet att massinvandring behövs för att förbättra befolkningens sammansättning så att de som är i årsklasserna mellan 20 och 64 år växer snabbare än dem som ska försörjas i åldersklasserna 0 till 19 år och 65 till 100 +. Om hela befolkningen divideras med antalet i åldrarna 20 – 64 år fås försörjningskvoten, ett tal, som är 1,75 för Sverige och 1,68 för Norge år 2017, se diagramkommentar.

Annie Lööf säger sig vara utsatt för hat, till och med hatkampanjer. Är det så? Möjligen finns det någon överreaktion, men jag är övertygad om att det rör sig om folks fullt berättigande reaktion på hennes löftesbrott, halvsanningar och rena lögner. ”Kristersson är min statsminister” lät det före valet, varpå hon och C ser till att Löfvén II tillträder. Begreppet väljarförakt har fått en ny innebörd i och med Lööfs (och, givetvis, Björklunds) agerande.

Jag undrar om C-väljarna är nöjda med vad de ser och den regering vi har fått. Jag misstänker att många av dem måste känna sig grundlurade, de som trodde att C är ett borgerligt parti. När en röst på C de facto blev en röst på Löfvén/Sjöstedt, när C blev Sosseriets röstombud.

En annan förmodan är att åtminstone en del av dem som röstar på C är allmänborgerliga väljare och som sådana lika gärna kan tänka sig att rösta på exempelvis KD eller M, i vart fall betydligt hellre på ett annat borgerligt parti än på ett parti på vänsterkanten.

Därför är det rimligen ett farligt spel som Lööf spelar – partiets fortsatta existens blir de facto underordnad målet att hålla SD utanför allt inflytande. De C-sympatisörer som anser att C är ett borgerligt parti – vad ska de göra? Låter de sig bevekas/luras av 73-punktsprogrammet och stannar lydigt kvar? Eller är de så förbannade att de lämnar C?

”Vem blir utsatt för övervåld för en ihopskrynklad bot?” var rubriken på Bilan Osmans krönika i Svenska Dagbladet den 4 februari. Hon tog sin utgångspunkt i den incident där vakterna i tunnelbanan agerade med övervåld (så långt man kan döma av rapporteringen) mot en höggravid kvinna. Mot den bakgrunden diskuterar Bilan Osman den svenska självbild där rasprofilering och övervåld inte anses förekomma i vårt land, och hon avslutar med att skriva:

du ska kunna skrynkla ihop en bot i tunnelbanan utan att riskera våld mot dig och ditt ofödda barn. Du ska kunna vara 12 år och vara högljudd i biblioteket utan att riskera våld från vuxenvärlden… Övervåldet måste upphöra.

Visst bör det vara så i vårt samhälle att varken våld eller övervåld ska förekomma. Men för att åstadkomma detta så är det viktigt att se förhållandena från mer än ett perspektiv, annars kan vi aldrig lösa de problem som gör att människor tar sin tillflykt till våld. För i vad som bör vara ingår ju också att poliser, ordningsvakter och blåljuspersonal ska respekteras, inte attackeras. Deras instruktioner ska åtlydas, inte ifrågasättas. I varje fall inte på platsen och just där det händer; vill man ifrågasätta en polismans eller ordningsvakts beteende ska man göra det efteråt och under lugnare förhållanden. Omkringstående ska hålla sig åt sidan, inte göra fritagningsförsök.

I en tidigare krönika har jag berättat att jag 1976 flydde till Sverige från det kommunistiska Polen och att jag nu ser likheter mellan dagens Sverige och dåtidens Polen. I den här krönikan kommer jag att beskriva likheter när det gäller massmedier, särskilt radio och TV. I det kommunistiska Polen ägdes alla media av staten. Staten i sin tur styrdes av kommunistpartiet, som hade monopol på vad som fick visas, tryckas och diskuteras i media. Alla publikationer granskades av den mäktiga censurbyrån innan de nådde befolkningen. Allt som inte stämde med dåtidens kommunistiska värdegrund ströks och blockerades omedelbart från publicering.

I Sverige ägs media av både staten och privata aktörer. Public service, som bekostas av samhället (ägs av staten), ska enligt stadgarna vara oberoende från den politiska makten, men många ser en tydlig slagsida åt vänster. Det finns ingen censurmyndighet i Sverige, men det verkar i dag finnas något slags självcensur – både bland statliga och privata aktörer – när problem som är i konflikt med den ”svenska värdegrunden” ska tas upp. Det är därför ytterst sällan som frågor rörande migrationen, mångkulturen, feminismen och välfärden behandlas oberoende och kritiskt. Det görs nästan uteslutande positiv rapportering om dessa ämnen.

Det sägs ofta att Sverige och svenskarna är lagom i meningen att vi hyllar någon form av konsensusdriven medelväg, mittemellan. Lagom definieras av Wikipedia som ”varken för mycket eller för litet”, ”utan överdrift”, ”för ändamålet ‘lämplig’ storlek, mängd”. Definitionen i Svensk Ordbok (SO) är ”i lämplig omfattning varken för mycket eller för litet.”

Jag har aldrig riktigt känt mig komfortabel varken med uttrycket lagom eller uppfattningen att Sverige är landet lagom. Det förefaller mest en uppfattning som torgförs i enklare journalistik. Jag har heller aldrig uppfattat mig som lagom. Tvärtom har jag alltid värjt mig emot att uppfattas som lagom.

Hur är det då med Sverige som landet lagom? Några exempel från den politiska sfären belyser.

Massmigrationen i Sverige är i absolut världsklass med avseende på antalet flyktingar och välfärdsmigranter vi tagit emot de senaste fem åren. Sett till antal emottagna muslimska välfärdsmigranter som andel av befolkningen är vi värst i Europa. Det har medfört problem socialt, ekonomiskt, budgetmässigt och politiskt som kommit att ställa Sverige i ett internationellt negativt ljus. Ja faktiskt gjort Sverige till ett exempel som nämns i internationella debatter som ett exempel på hur illa det kan gå: Framväxten av en muslimsk diaspora i våra större städer, konsekvenser i form av moskéer som predikar islamism, minareter och böneutrop, våldtäkter, gängkrig, dödskjutningar, antisemitism, månggifte, barnäktenskap, tvångsgifte etc. Detta är utförligt beskrivet till och med i mainstreammedia. Den muslimska massmigrationen är inte lagom utan extrem i jämförelse med de flesta andra länder.

År 1976, då jag var 20 år, flydde jag från det kommunistiska Polen till Sverige. När jag idag tänker tillbaka på min tid i Polen finner jag tyvärr likheter med dagens Sverige. Kommunismen i Polen kännetecknades av något man skulle kunna kalla för gigantisk falsk marknadsföring. Regimen hävdade en sak i sin propaganda men verkligheten var helt annan. Man lovade till exempel gratis utbildning och sjukvård till alla samt avskaffande av arbetslöshet och analfabetism. Men det kommunisterna faktiskt kunde erbjuda var inte mycket jämfört med det som kapitalismen levererade i andra europeiska länder under samma tid. Arbetslösheten avskaffades med hjälp av arbetstvång med svältlöner, analfabetismen avskaffades men folk fick inte läsa och skriva vad de ville, skolan var gratis men genomsyrad av röd propaganda och sjukvården var en mardröm av köer för alla utom partimedlemmar.

Sverige i dag ligger långt ifrån denna katastrof men jag är rädd att gapet mellan den officiella bilden och verkligheten vidgas vad gäller sjukvården, skolan, näringslivet, klimatet, utrikespolitiken, invandringen för att bara nämna några områden.

Från radio och teve fick vi veta att Polen var en ekonomisk stormakt. Bland annat användes statistiken över antalet tillverkade ånglokomotiv i världen. Polen låg där på andra eller tredje plats efter Sovjetunionen (som alltid hade första plats i all statistik) och Kina, vilket gjorde oss stolta över det socialistiska Polens framgångar. Men sanningen var att västvärlden hade slutat tillverka ånglok för länge sedan eftersom tekniken var föråldrad. I Sverige hävdade den förra socialdemokratiska regeringen att landets ekonomi var urstark eftersom dess BNP ökade mer än de flesta andra europeiska länders. Men i själva verket berodde ökningen till största delen på den snabba befolkningsökningen och inte på ett effektivare näringsliv.

Frasen om ”allas lika värde” har kommit att bli ett nyreligiöst mantra, en magisk besvärjelse som upprepas och omhuldas av politiker, massmedia och troende enskilda. Frasen har inte bara kommit att ersätta tidigare religiösa dogmer utan successivt antagit formen av en tvingande trosbekännelse och bärande samhällsdoktrin. Tyvärr har frasen om allas lika värde alltmer kommit att användas som ett trubbigt slagträ utan erforderlig precisering, i syfte att framhålla den egna godheten och peka ut andra som mindre goda.

Den dåliga sedvänjan har kommit att utvecklas till en slags modern inkvisition eller ståndrätt, där människor mot sitt nekande har utpekats som kättare, utsatts för politisk förföljelse och i många fall drabbats av förödande bestraffningar. Att anklagas för att inte tro på allas lika värde enkom på grund av verksamhet inom ett politiskt parti, och utan närmare bevisning, utgör politisk diskriminering och är, för att citera Löfven, (nedan) antidemokratiskt. Dessa tendenser skapar en samhällsatmosfär av misstänksamhet, polarisering, fruktan, angiveri och repression. Man påminns om Storebror i Orwells 1984.

Hur frasen används som markör för att peka ut vilka som är goda och vilka som är onda framgår av de inledande raderna i Stefan Löfvens regeringsförklaring den 21 januari 2019:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

Venezuela är ett rikt land inte minst på grund av oljetillgångarna som enligt vissa uppgifter är större än Saudiarabiens. Dessutom har landet stora malmtillgångar. Venezuela är land som borde vara ett välfärdsland men som förstörts i grunden av kommunist-socialistiska regimer med först Hugo Chavez och sedan Nicolás Maduro. Båda valda i allmänna val som dock kraftigt ifrågasatts på grund av stora hinder för en verklig opposition och sannolikt rent valfusk. Idag är Venezuela trots alla tillgångar som nation bankrutt och med negativ ekonomisk tillväxt.

Den sittande presidenten, Nicolás Maduro, har betydligt mindre stöd, både nationellt och internationellt, än talmannen Juan Guaidó, som utropat sig till interimspresident.

Det som är geopolitiskt oroande är det amerikanska erkännandet av Juan Guaidó som president och vapenskramlet och hotet att skicka 5 000 soldater.

Från 1946 och fram till idag har USA med CIA som vägröjare varit inblandade i statskupper i flera länder. I Libyen fick man bort diktatorn Muammar Gaddafi som sedan mördades. Sedan bombades Libyen från att vara en fungerande nation och stat ”tillbaka till stenåldern” som frasen lyder i USA alltsedan Vietnamkriget. Sverige deltog med JAS Gripen i spaningsuppdrag i det rövartåget. I Irak gjorde sig USA med CIA som spjutspets av med diktatorn Saddam Hussein i en likaledes fungerande nation och stat. Saddam Hussein dödades sedan efter en rättegångsliknande process. Irak är idag en dysfunktionell stat. I Syrien har USA och CIA misslyckats med att få bort Bashar Al Assad trots CIA:s intriger och covert operations, bombningar och vapensamarbete med rebellgrupper inklusive IS. Israel är också inblandat i Syrien med rena bombningar.

Irakkriget ses generellt som det värsta misslyckandet under Bushs presidentskap. Varje gång Bush förs på tal så nämner någon oundvikligen hur han startade kriget baserat på en lögn och att kriget egentligen gick ut på att stjäla Iraks olja. I denna artikel tänker jag vederlägga båda påståendena.

Först och främst: Bush ljög inte om massförstörelsevapen. Att ljuga är att medvetet inte säga sanningen, inte att råka säga något som senare visar sig inte stämma. CIA trodde att Irak hade massförstörelsevapen, och man fick medhåll från underrättelsetjänsterna i Frankrike, Tyskland, Israel, Ryssland, Storbritannien och Kina. Tänk om Bush inte hade lyssnat, och det sedan visade sig att Irak hade massförstörelsevapen – hur hade Bushs belackare reagerat då?

Svaret på den frågan är inte svårt att gissa: Bush har kritiserats enormt för att han inte tog en rapport av CIA på allvar som hävdade att Al-Qaida planerade att attackera USA. Rapporten publicerades en månad före 11 september-attacken, men det många inte förstår är att rapporten var väldigt otydlig och inte sa något om var Al-Qaida tänkte slå till, eller när, och idén att Al-Qaida planerade att kapa flygplan kallades i rapporten för ”fantasifull” (ni kan själva läsa rapporten här). Om Bush ignorerat CIA, och de sedan visat sig haft rätt om Iraks massförstörelsevapen, så hade Bush fått utstå massiv kritik av precis samma människor som idag kritiserar honom för att han inte ignorerade CIA.

Som lärare har jag noterat att slöjan har blivit allt vanligare i klassrummen. Förra hösten höstas dök också den heltäckande slöjan upp i min skola för första gången och samtidigt skickade vår skolledning ut Skolverkets anvisningar hur vi ska förhålla oss till detta. Visst det är olämpligt med sådan klädsel vid kemilabbar kunde vi läsa men för övrigt skulle vi ta hänsyn till detta plagg.

Det var märkligt att läsa Skolverkets anvisningar. Vi hade fått höra många gånger hur viktigt det var att ha rätt värdegrund, med jämställdhet, självständighet och att inte diskriminera någon. Nu helt plötsligt var den egna värdegrunden inte längre så viktig, när ett uttryck för en annan värdegrund dök upp. Nu skulle vi alltså ta hänsyn till en diskriminerande struktur från en annan kultur, en struktur som ville osynliggöra flickor och kvinnor i det offentliga rummet.

Vi lärare reagerade starkt mot detta och undertecknad fattade pennan och påpekade för alla på skolan hur Skolverkets anvisningar stred mot den egna värdegrunden, som vi fått veta var så viktig. Rektorn svarade att hon inte kunde gå emot Skolverkets anvisningar och att vi måste förhålla oss till detta men att vi hade yttrandefrihet i denna sak.

Trots stödet för slöjan från Skolverket och olika politiker ifrågasätts slöjans närvaro i olika sammanhang av allt fler. Många människor i vårt sekulära samhälle vill ha en religionsfri miljö då man uträttar sina ärenden exempelvis på en bank eller ett apotek. Man vill slippa att bli påmind om profeten Muhammed som en gång i tiden satte världen i brand, en brand som hans efterföljare har hållit vid liv olika mycket under olika tider. Slöjan är ju reklam för denne profet.

Jag kom till Caracas på 1970-talet och fick en glimt av landet före Hugo Chavez och före hans bolivarianska revolution. Jag har starka minnen av ett land med stora spänningar mellan samhällsklasser och en arrogant styrande elit som skapade fenomenet Hugo Chavez, en framgångsrik officer som efter en misslyckad kupp istället tog och behöll makten i någorlunda fria val. Hans hjälte var Simón Bolivar, som på 1800-talet ledde självständighetskampen mot Spanien.

Chavez kunde med stöd av höga oljepriser bli en legend i Latinamerika, nästan som Fidel Castro. Tveklöst gynnade han de fattiga och skapade en bättre balans mellan rika och fattiga. Men samtidigt förstatligade och misskötte han den gren de satt på, oljeindustrin. När oljepriset var högt använde han en stor del av inkomsterna för att finansiera supportrar, som till exempel vänsterregimer i Argentina och Brasilien. Han blev med åren alltmera bisarr. När oljepriset dök så mötte han och Venezuela verkligheten. Chavez hann emellertid dö som en hjälte. Han efterträddes av Nicolás Maduro som snabbt förvandlade en allt svagare demokrati till en militärdiktatur. Detta skedde dock med fortsatta applåder från vänsterregimer i världen, inte minst i Sverige.

Det var jag, som såg islamismens framfart och kritiserade detta, som blev utesluten ur Miljöpartiet och inte ex-minister Kaplan som spred islamism. Detta är något som bör skämma ut MP för all framtid. Att Maria Ferm som statssekreterare i statsrådsberedningen och Amanda Lind som demokrati- och kulturminister kommer att fortsätta på den inslagna vägen behöver vi inte tvivla på.

Att vrida och vända på asylregelverket, utlänningslagen och olika konventioner i syfte att fullkomligt proppa in människor från tredje världen får med tiden allvarliga konsekvenser. Jag läser dagligen Dagens Samhälles urval av vad, oftast, dagspressen skriver i samhällsrelaterade frågor. En stor majoritet av de ämnen som den av Sveriges Kommuner och Landsting ägda tidningen tar upp är relaterade till invandringen. Det handlar om volymerna och de enorma behoven av samhällsservice. De flesta av artiklarna andas alarmism. Sverige har redan ett olösbart problem med alltför stora volymer av migranter men ska ändå fortsätta med att ta in 100 000 människor om året. År efter år och årtionde efter årtionde. Alla system är överansträngda och allt fler samhällsområden kommer framöver att fallera. När lågkonjunkturen väl slår till står vi troligen inför svårigheter som Sverige inte har varit i närheten av sedan andra världskriget. Då om inte förr går det inte längre att smita från notan.

Den oerhört försvagade regering vi har på grund av center-liberalerna, måste väl försöka visa på något slags handlingskraft och kan nästan bara göra det på ett enda sätt. Löfvens regeringstal visade vad som komma skall.

Det europeiska upprorsåret 1968, då min fru jag och befann oss i studentrevoltens Paris, utkom en bok Indoktrineringen i Sverige skriven av den socialistiske författaren Göran Palm, död 2016.

Det var en mycket omskriven och diskuterad bok inte minst inom den svenska vänstern. Jag köpte och läste den. Fann den intressant vilket jag gör än idag om än av motsatta skäl. Boken är sedan länge utrangerad ur mitt omfattande bibliotek. Inför en omläsning och en artikel så har den inhandlats på nytt för 40 kronor på antikvariat. Så kan det gå.

Anledningen till att jag funderat på en omläsning är självfallet att boken behandlar indoktrineringen utifrån det dåtida ”bestående samhället” med kapitalism och borgerlig hegemoni. SVT ansågs på den tiden ”högervridet.” Idag kan vi som granskar och följer samhällsutveckling, medias nyhetsrapportering och samhälls- och kulturdebatten tydligt identifiera förändringen. Indoktrineringen i Sverige utgår numera från en huvudsakligen vänsterpolitisk ideologi. Mer exakt tysk neo-marxism och fransk postmodernism som smälts samman till identitetspolitisk ideologi. Svårförståeliga begrepp men det är den konkreta teoribasen bakom det som oftast kallas PK-ideologi. Den filosofiska utvecklingen finns analyserad i bland annat Stephen R.C. Hicks Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault samt Roger Scruton Fools, Frauds and Firebrands. Thinkers of the New Left.

Göran Palm definierar år 1968 indoktrinering, utifrån Bonniers lexikon som: ”intensiv psykisk påverkan på en person i syfte att få honom att omfatta en viss politisk doktrin.” Jag gillar inte den definitionen och föreslår tre andra.

George W Bush är, tio år efter slutet på hans presidentskap, fortfarande en av de mest kontroversiella och missförstådda karaktärerna i modern världspolitik. Hans kritiker hävdar att han drog in USA i evighetskrig, skapade flyktingvågor till Europa, kraschade världsekonomin och kanske till och med låg bakom själva katalysatorn till allt detta: 11 september-attackerna. I denna och mina kommande artiklar tänker jag försöka nyansera bilden av Bushs presidentskap. Till att börja med: Överreagerade USA på 11 september?

Det har blivit en slagdänga bland anti-Bush-kommentatorer att säga ungefär att ”OK, 9/11 var hemskt, men man attackerar väl inte två länder bara för det!?”. Det dessa människor glömmer att fråga är 1) varför skedde 9/11-attacken? och 2) varför har den aldrig gjorts om?

Det bästa sättet att besvara båda dessa frågor är kanske att läsa vad tillfångatagna Al-Qaidaledare själva säger om saken. Vad trodde man sig kunna uppnå? Svaret är rätt uppenbart: Al-Qaida, precis som många andra av USA:s motståndare, hade under årtionden spridit propaganda som gick ut på att Västvärlden var dekadent, korrupt och framförallt svag. Alla militanta gruppers propaganda inkluderar budskap om att fienden är vek och möjlig att besegra. Problemet var att Al-Qaidas ledning börjat tro på sin egen propaganda.

Ja, Usama Bin Laden trodde på fullt allvar att Al-Qaida skulle kunna döda flera tusen civila amerikanska medborgare mitt på ljusa dagen, och istället för en kraftsamling och ett motangrepp skulle detta leda till att USA skulle vika ner sig och dra sig tillbaka från Mellanöstern. Hur kunde man tro det? Många har glömt detta idag men 1990-talet var en ganska fredlig period i USA:s historia, då man skar ner kraftigt på militär och underrättelsetjänst efter kalla krigets slut.

Finns det några ord i modern tid som är så utslitna och överanvända som hållbar och hållbarhet? Knappast. De är snart i nivå med klassiker som demokrati och värdegrund, och dyker upp i de mest oväntade sammanhang där en av PK-samhället godkänd markör är av nöden.

Det var länge sedan hållbarhet användes i den ursprungliga betydelsen, det vill säga så här:

(Från Filmarkivet och journalfilmen En dag i Ludvika, 1944)

På den tiden var det självklart att hållbarhet avsåg något i stil med lång livslängd, slitstark, rent av härdig. Numer är väl innebörden nedmald till något i stil med bra och god i största allmänhet. Men denna brist på klarhet och precision gör det också enkelt för folk med sinne för affärer att haka på godhetståget – företrädesvis i klimatkampen – och marknadsföra dyra kurser, böcker, certifieringar, föreläsningar och dylikt som lovar att göra dig, din familj och din framtid garanterat hållbar.

Nyårsdagen höjdpunkt varje år är för miljoner och åter miljoner TV-tittare i Europa – ej minst i vårt land – Wienerfilharmonikernas konsert i den österrikiska huvudstaden, där i år Wagnerdirigenten framför andra, Christian Thilemann, för första gången suveränt tolkade kända och mindre bekanta verk av yngre och äldre adepter i den stora musikfamiljen Strauss.

Årets traditionsenliga dansinslag av Wiener Statsbalett var formliga fröjder för ögat och en påminnelse om vad kultur kan innehålla och ge oss, när den är som bäst. Naturligtvis interfolierades de undersköna tonerna, orkester- och publikbilderna under jämna mellanrum med vad landet och floden Donaus omgivningar har att erbjuda i naturskönhet, sevärda historiska och andra lockande resmål. Nyårskonserten är därmed ett ansikte och en turistreklam för Österrike som Nobelfesten är ett oöverträffat varumärke för Sverige.

Osökt gick som av en händelse – dock välgrundad som lätt inses – tankarna till de kulturfientliga politiska krafter som på senare år har börjat vädra morgonluft.
Staten skall ta bort stödet till kulturen, fastslog för halvannan månad sedan MUF-ordföranden Benjamin Dousa och förklarade ungdomsförbundets stämmobeslut i saken med att opera och teater är ”överklassens intresse”. Dessa konstarter kan finansiera sig själva – av besökarna.

Parisavtalet bereddes skyndsamt. Beslut i Riksdagen togs utan större debatt med hänvisning till att många länder redan godkänt avtalet. Ingen tänkte väl på att för de allra flesta länderna var avtalet potentiellt mycket ekonomiskt fördelaktigt.

Alla partier godkände avtalet med enighet, utom SD, som inte hade mycket att invända mot avtalet som sådant, men ansåg att man skulle avvakta krav från Europeiska rådet och Europaparlamentet enligt regeringens tidigare avsikter.

Förutom de enorma kostnaderna för att ställa om vår egen infrastruktur, transportsektorn, vår tunga industri och så vidare kan man fråga sig hur mycket vi den här gången kommer att behöva betala till andra länder för att bevara vår status som humanitär stormakt och att vara en efter vår befolkningsstorlek främsta sponsorerna av FN?

Grunden till avtalet är uppdelning i två grupper av de 197 länderna som undertecknat. De ”rikaste” länderna är i en grupp som kallas Annex II-länderna. De är Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Syd Korea, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike plus EU. Vi kan kalla dem de betalande länderna. Övriga 171 länder är mottagare – ett stort antal av dem korrupta diktaturer.