Frågan ställs inte bara av konspirationsteoretiker och andra fantaster utan också av robotforskare, ekonomer, politiker och en och annan vetenskapsjournalist.

Nyligen togs frågan upp på webbsajten för World Economic Forum. Av artikeln framgår att man numera börjar använda vidare och mer inträngande begrepp än blott Aritficiell Intelligens (AI), nu talar man också om AGI (Artificially Generated Intelligence) och HLAI (Human-level AI). Den allmänna meningen bland de församlade forskarna är än så länge att man är långt ifrån en sådan verklighet. På en lätt skämtsam fråga om när detta kan tänkas inträffa var det dock flera av respondenterna som vågade sig på gissningar om 20 – 50 år från nu.

Vad menar man egentligen när man talar om att robotar skulle börja tänka av sig själva? För att kunna svara på den frågan måste vi kanske först bestämma oss för vad tänkande egentligen är och särskilt sådant tänkande som än så länge är reserverat för den mänskliga hjärnan.

Vi vet att djur kan dra slutledningar från fakta som presenteras för dem vid upprepade tillfällen; alltså igenkänning av vissa mönster. Vi vet att maskiner kan slå den mänskliga hjärnan när det gäller att spela de mest komplicerade och krävande spelen, som till exempel schack och det kinesiska GO-spelet. Det vi kanske glömmer i det sammanhanget är att den energi maskinen använder för dessa segrar är mångtusenfaldig den energi som den mänsklige kombattanten har tillgång till.

Jag har under en månads tid varit på resa i Persien. En nation fylld av färger, ljud, lukter och allt som kan locka våra sinnen. Min färd har inte varit kroppslig utan mental, ty jag har läst en skön bok Iran: A Modern History, skriven av Abbas Amanat, 2017. Författaren har iranskt ursprung och är nu professor vid Yale University.

Det är en djuplodande berättelse (på 900 sidor) om Irans utveckling från 1500-talet till idag. Vi får alltså enbart följa mycket mindre än en femtedel av nationens kända historia. Dess imponerande antika kejsarkultur, som utvecklades i konkurrens med grekernas stadsstater, skildras därför endast som en inledande skiss. Likaså hur araberna och islam under 600-talet betvingade den gamla persiska zoroastrismen, med gudar som Ahura Mazda och profeter som Zarathustra. I boken färdas vi alltså från 1500-talet framåt. En färd under 500 år av ett ”modernt” tidsskede som även Europa upplevt, från en utgångspunkt av kristen dogmatik. Trots stora geografiska och kulturella skillnader mellan öst och väst förnimmer läsaren ändå en form av övergripande historisk gemenskap. Men den särskilda persiska erfarenheten är engelsmäns, ryssars och amerikaners våldsamma maktanspråk över det iranska samhället. En nation som förvandlats från ett fattigt feodalt kejsardöme till den oljeberoende teokrati vi ser idag.

Abbas Amanats breda samhällsbeskrivning och samtidigt detaljerade positionering av den iranska nationens liv kryper under skinnet på läsaren. Känslan av en långfilm med tusentals bilder tränger sig på och förför, trots att boken skildrar en nation som konstant har stått med ideologiska motsättningar och våld upp till öronen. På filmduken flimrar utvecklingen från ett brutalt och otryggt klansamhälle till en nation under islams lynniga handske av stål.

Spelar man krona och klave kan myntet hamna på två olika sätt, nämligen krona eller klave. Utfallsrummet är alltså tydligt definierat. De två olika utfallens sannolikhet är också känd. Beslutssituation och risker är fullt överblickbar för den som ger sig in i spelet.

I övriga livet är sällan den verklighet man ska ta ställning till lika överblickbar och tydlig. Oftast vet man inte vad som kan komma att hända och än mindre har man en klar bild över hur troliga de möjliga olika utfallen är. Utfallsrum och sannolikheter är okända. Den rimliga beslutsmetoden blir då annorlunda. Man börjar först med att söka definiera vad som kan komma att hända – att definiera utfallsrummet. Antag du ska gå på promenad och funderar på hur du ska vara klädd. Det beslutet beror inte bara vad du kan observera precis i beslutsögonblicket, utan också vad man kan tänka sig kan komma att hända, till exempel att promenadstråket visar sig vara lerigt, det kan bli kallare än förväntat, eller kanske börja regna.

Det andra steget blir att ta fram beslutskriterier för att hantera de tänkbara utfallen och fatta beslut enligt dessa. Beslutsmetoden på utfallsrum med okända sannolikheter består av två valmöjligheter Antingen väljer man vinstmaximering, eller så förlustminimerar man.

Vinstmaximering innebär att man chansar på bästa möjliga utfall. För promenaden struntar man då i obekväma kängor, en extra tröja och paraply. I bästa fall blir det en underbar promenad. I värsta fall kommer man hem som en blöt frusen katt. Förlustminimerar man så har man sagda mindre bekväma klädsel och tvingas ha ett paraply i handen, men har garanterat sig skydd mot det värsta tänkbara utfallet.

Här möter du två personlighetstyper i form av Eva och Adam. De är medborgare i Sverige och med i det fullskaliga politiska experimentet att införa mångkultur genom massinvandring. Ska kulturer smältas ihop och ut ska komma en ny och förädlad eller ska flera kulturer existera parallellt sida vid sida med egna lagar, familjepolitik, etc? Ingen vet. Den frågan är inte utredd.

Smälts kulturer ihop kan en kultur gå under. Det finns teori och erfarenhet, som vet vilken, nämligen den som i sitt rättssystem har de svagaste sanktionerna. Den, som har de mest korrupta rättstjänarna, de sämst integrerade individerna och den mest konflikträdda och konformistiskt lagda befolkningen. Adam är en representant för dessa individer. Han vill jobba idag som han jobbade igår och rösta som han alltid gjort. Han har en personlighet integrerad i det bestående. Han förnekar förändring då framtiden skrämmer.

Eva är Adams motsats. Hon är nyfiken, kreativ och fantasifull. Hon är den fria individen, entreprenören för vilken den medvetna och styrda förändringen är tryggheten. Hon ser det förnuftiga i FN:s flyktingkonvention som bygger på assimilation för det förmodade lilla flödet av asylsökande jämfört värdlandets befolkning. Assimilation innebär att de asylsökande som godkända flyktingarna ska gå upp helt i värdlandets kultur utan sammansmältningsprocess. Inflöden utan flyktingskäl är invandring och större flöden massinvandring. I det senare fallet blir det undantagslöst sammansmältningsprocesser, det vill säga vad konflikträdda politiker kallar integration, inkludering etc. Att detta inte kritiseras stör Eva.

Det finns ingen koppling mellan homosexualitet och pedofili. Homosexuella är inte mer benägna att vara pedofiler än heterosexuella enligt de flesta studier på området. Syftet med denna artikel är inte att sprida tvivel kring detta, utan endast att belysa ett mörkt och för de flesta okänt kapitel i HBTQ-rörelsens historia: Under flera årtionden så kämpade RFSL och deras internationella systerorganisationer för att legalisera och normalisera pedofili.

I Sverige så hade RFSL under många år en underavdelning som kallades ”Pedofila arbetsgruppen” som arbetade för att legalisera sex med barn. Till och med gay-tidningen QX erkänner att denna grupp existerade även om man vill tona ner samarbetet med RFSL; istället hävdar man felaktigt att svenskarna i största allmänhet var pedofilvänliga på 1970-talet.

Det stämmer dock att 1970-talet var ett bra årtionde att vara pedofil i Sverige. 1972 blev barnpornografi lagligt, och förblev lagligt tills 1980. Barnporr legaliserades samtidigt som all annan pornografi efter en lång kampanj av den sexuella frihetsrörelsen där RFSL ingick. År 1983 gjorde RFSL ett remissyttrande där man argumenterade kraftigt emot att skärpa straffen för sexualbrott mot barn och istället menade att byxmyndighetsåldern borde avskaffas. RFSL skrev uttryckligen att ”pedofilen skänker ömhet och kärlek” och att pedofilen inte bör anses sjuk. Mannen bakom dessa formuleringar hette Kjell Rindar och var då förbundsordförande för RFSL. Så sent som 2011 invigningstalade han på Stockholm Pride.

Det år som nu snart är över har varit ett riktigt bra år för mig själv och minfamilj. Min äldsta dotter har gift sig. Företaget har börjat få fart och min tidigare sorg över miljöpartiets självförvållade haverier, på i stort sett alla områden, har tonat bort och är väl mer en erfarenhet jag trots allt inte vill vara utan. Jag mötte under mina år i partiet många fina människor som aldrig kompromissade med sina värderingar och som levde som de lärde.

Men alla mina vänner har inte haft det lika bra som jag och många har haft ett väldigt tufft år. Sorgen och glädjen vandrar ju hand i hand och jag hoppas att de som haft ett svårt 2018 får ett mycket bättre 2019!

Vad gäller utvecklingen i Sverige så tror jag att vi har en lång väg att vandra där (den oönskade) utvecklingen mot alltmer islamism, shariasamhällen och utanförskap, usla skolresultat och andra välfärdsbrister kommer att fortsätta. Jag tror inte, även om jag hoppas, att någon av våra folkvalda är rätt person att kämpa mot islams hederskulturer, Shariasamhällen, no go-zonerna, globalistmedia och allmänt naiva dårar. Men jag ska fortsätta min upplysningskampanj mot globalism, identitetspolitik, islamism och allmänt förfall.

Kloka tänkare som Bergson, Popper och Hayek har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som är det goda samhällets mål. Som man kan vänta sig är de inte helt eniga. Men ense är de i kritiken av alla totalitära eller auktoritära samhällen. Motsatsvis växer en positiv bild fram: det öppna samhället. Den äldsta av de tre, Bergson, hyllade fria politiska val och krav på det offentliga samhällets transparens. Popper var allmänt sett tveksam till utpekande av krav på samhällsmål. Såväl kommunister som fascister hyser drömmar om samhällens rätta utveckling och hjälper gärna till på vägen dit. Popper avstår därför från att ange en önskad färdriktning. Men han är kritisk till all storskalig statsmakt. Och förespråkar ett individuellt och fritt meningsutbyte. Det fria samtalet. Man kan säga att Hayek fullföljer denna frihetslinje på ett nationalekonomiskt plan. Han är mot statlig reglering och för privata initiativ inom traditionell offentlig verksamhet.

Vilka krafter är idag det öppna samhällets fiender? Det är ingen tvekan om att en rad länder under kommunistiska regimer står i främsta ledet. Jag tänker förstås på exempelvis Kina, Vietnam, Kuba, Venezuela och Nicaragua. Här räcker det med en samhällskritisk åsiktsyttring för polisingripande, frihetsberövande och ytterst dödshot. I andra ledet av auktoritära regimer finns framför allt Ryssland. Man kan knappast ens säga att nationen är en demokrati. Valen är inte fria. Centralmakten varken kontrolleras eller utövas via parlamentet (duman), utan av en snäv elit kring president Putin. Likvidering av obekväma journalister och fängslande av partiledaren Navalny talar sitt tydliga språk. Vidare agerar inte rättsapparaten oberoende från statsledningen.

Den svenska liberalismen försökte tidigare skydda individens intressen – personlig frihet, ekonomisk frihet, åsikts- och yttrandefrihet. Den nya svenska PK-liberalismen är något annat och nu på väg att i väsentliga stycken stå för det motsatta.

Att varna för att populismen, eller egentligen SD, skulle vara ett hot mot demokratin, har blivit ett återkommande inslag i den pajkastning som ersatt en mer nyanserad och saklig politisk debatt. I själva verket är kanske det främsta hotet mot den liberala demokratin istället den nya PK-liberalismen. Liberala positioner har gradvis glidit över i de politiska korrekta och man verkar ha tappat kompassriktningen.

Här är två exempel: Liberalernas syn på 1) folkomröstningar och 2) åsikts- och yttrandefriheten. Det finns fler, men utrymmet begränsar.

1) Liberalernas inställning till den allmänna rösträtten har i perioder varit ljummen. Odilon Barrot, en ledande fransk liberal 1800-talspolitiker, hävdade till exempel att ett demokratiskt folkstyre ”som ger majoriteten Guds ofelbarhet… (är) den mest despotiska absurditet som någonsin framsprungit ur den mänskliga hjärnan. Om man vill en stats undergång så inför allmän rösträtt”.

Efter hand avklingade motståndet och liberalerna kom spela en viktig roll för den allmänna rösträttens genomförande.

Men på senare år verkar synen ha förändrats. Kanske påverkade av Brexit och Trump har skribenter i liberala media börjat uppfatta väljarkåren som undermålig. Man börjar åter betona att demokratin ska vara representativ och inte direkt.

Boken Tio tusen miljader. Skuldkalaset och den förträngda baksmällan kom ut i augusti 2018, den borde ha anmälts då. Men det blir nu, jag släpper den inte för den är värd att läsa (boken kan beställas här). Den rekommenderas varmt. Det är inte en klassisk debattbok. Den är inte till för politikerna. Den är till för dig. Den ger råd hur privatpersoner kan positionera sig ekonomiskt i en politisk galen tid.

Om Sanandajis tidigare bok Massutmaning handlade om invandringens olika konsekvenser så handlar denna bok om Sveriges förmåga att i en kommande lågkonjunktur med krympande resurser finansiera innehållet i samhällskontraktet och dessutom försörja många av de två miljoner som har fått uppehållstillstånd sedan 1990-talets början och ännu inte assimilerats i vårt samhälle. Det kommer att få konsekvenser för den enskilda medborgaren i urbefolkningen.

Alltså heter näst sista kapitlet ”Hur du skyddar dig mot baksmällan”. Där finns 27 späckade sidor innehållande 25 råd. Först en kurs i fem avsnitt om fastighetshantering, allt ifrån villor till bostadsrätter – som att du är ledamot i en bostadsrättförenings styrelse. Sedan sju avsnitt hur du förvaltar ditt sparande, vilket kräver en typ av kunskap som få privatpersoner har. Resterande 13 avsnitt kan karaktäriseras som olika smarta tips.

Men före åtgärderna i kapitel tio kommer diagnosen. Det är hela nio kapitel, som ändå inte är mastiga ty Sanandaji är en bra skribent och duktig på att förklara och han har samma inställning till ekonomiska nyckeltal som läkare till medicinska. De är fakta. För patienten Sverige är det två, hushållens skuldkvot och de reala fastighetspriserna. Du möter dem i två diagram redan i inledningskapitlet, både skuldkvoten och fastighetspriserna från 1875 till 2015.

I den svenska modellen för folkstyret är regeringen den proaktiva parten – lägger förslag – och riksdagen den reaktiva – säger ja eller nej till förslagen. För att modellen ska fungera måste de underlag som regeringen lämnar till riksdagen innehålla all den information som behövs för välgrundade beslut. Men här slarvas det vilket jag noterade många gånger under mina år i riksdagen. Det ärende som stack ut mest var när regeringen ville att Sverige skulle låna ut sju miljarder kronor till Island. Propositionen var tre sidor lång och bestod enbart av formalia – om själva krediten sades inget.

Det må så vara att nödlån till ett grannland inte är så mycket att tjafsa om men det är illa när regeringen håller inne information också i politiskt känsliga frågor. I en rapport från 2017 slår Riksrevisionen fast att de underlag som riksdagen fick inför de migrationspolitiska besluten under åren 2004 – 2015 endast undantagsvis uppfyllde kraven på heltäckande, långsiktig och dynamisk analys av de ekonomiska effekterna. ”I fler än hälften av underlagen saknas beskrivning av möjliga kommunala konsekvenser helt. I de fall ekonomiska effekter på statlig och kommunal verksamhet redovisas, saknas ofta förklaring till hur dessa har räknats fram och vilka antaganden som ligger bakom resultaten.” För att avsluta med konstaterandet att andra konsekvenser än ekonomiska generellt sett är mycket kortfattade eller saknas helt. (RiR 2017:27).

Detta att regeringen inte fullt ut informerar riksdagen i en fråga som skapat politiska konvulsioner i hela västvärlden är anmärkningsvärd. Vill regeringen inte göra det eller kan den de inte? Oavsett vilket är konsekvensen densamma – besvärande kunskapsluckor. Hur stora dessa är blev jag varse i valrörelsens slutskede. Då frågade helt slumpmässigt – så många jag hann med – om de visste hur många som fått uppehållstillstånd i Sverige sedan 2006. Jag fick jag inget rätt svar. Den sämsta bedömningen gjordes av de politiskt aktiva.

År 1949 utkom boken Nineteen Eighty-Four som den engelska originaltiteln lyder. Boken skrevs av den vänsterradikale författaren George Orwell som dog året därpå. Boken är en dystopi med bakgrund i erfarenheterna från de kommunistiska och nazistiska regimerna.

Dystopier är inte min favoritlitteratur även om jag läst dem som ingår i allmänbildningen: 1984 av George Orwell, Du sköna nya värld av Aldous Huxley, Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, Kallocain av Karin Boye. Till dem kan också nämnas A Clockwork Orange av Anthony Burgess och Apornas planet av Pierre Boulle som båda filmats.

1984 läste jag nyligen på nytt eftersom jag haft en gnagande känsla av att det vi dagligen upplever i Sverige och Europa liknar Oceanien i boken.

”Nyspråksreformen” genomförs 1984 i Oceanien under härskaren Storebrors överinseende. Att ”Storebror ser dig” intrumfas i befolkningen. Storebror och hans parti styr med valspråken ”Krig är fred – Frihet är slaveri – Okunnighet är styrka”. Nyspråksreformen utgår från Sanningsministeriet och syftar till att utplåna vissa ord vilket gör att det blir omöjligt att uttrycka kritik eller att tänka i andra banor än makten vill. Tre viktiga begrepp i reformen är dubbeltänk, krimtänk och nyspråk.

Dagspolitikens motsättningar mellan nationalister och globalister aktualiserar liberalismens framtid. Denna ideologi har en självdestruktiv tendens. Konflikter är en del av dess tankesystem alltsedan begynnelsen. Om jag väljer upplysningstidens som startpunkt – någon föredrar kanske renässansens humanism – så möter vi tidigt en grälsjuk liberal förnuftstro, i kombination med en strävan efter medborgerlig frihet. Frånsett tendensen att träta i en anda av att veta bäst (Rousseaus vänner betraktade honom som notoriskt grälsjuk) så har liberalerna lämnat ett storslaget arv efter sig. Detta syns tydligt i nutida samhällen. I form av demokrati, välfärd och en skön strävan efter mänsklig frigörelse. Men nu tycks det som om liberalerna är på väg att förskingra sin kvarlåtenskap.

En av de fasta punkterna i 1800-talets liberala strömningar var den nyttoteori som Bentham lanserade och John Stuart Mill utvecklade vidare. Det rörde sig om ett i grunden ekonomiskt och praktiskt synsätt. Man krävde att politiska beslut och lösningar skulle ha som mål att maximera nyttan för flertalet individer i nationen, oberoende av klass. I detta ligger en tanke om att väga rikas och fattigas samhällsintressen mot varandra, för att åstadkomma största möjliga lycka för flertalet medborgare. Redan här råkade utilitaristerna i konflikt med den framväxande vänstern, som byggde sitt tänkande på ett perspektiv av klasskamp. I deras strid dominerade arbetarklassens nytta. Och målet var en revolution som kullkastade inte bara klassen av kapitalister utan också privat ägande av produktionsmedel. Här verkade liberalerna som en nyttig bromskloss.

För Er kännedom som ägnar söndagsförmiddagarna åt annat, så sänder Sveriges Radio varje söndag ett två timmar långt program ”Godmorgon, världen!” som har beskrivits som en sorts radiohögmässa för PK-troende.

I förra veckan innehöll programmet bland annat en betraktelse av den välkände journalisten och författaren Göran Rosenberg med titeln ”Tungors gift”. Hans tankegång var följande: Det var ord som ytterst gjorde Förintelsen möjlig, alltså ska man värdera ord som handlingar. Yttrandefrihet kan därför ses som en jaktlicens, som skulle ”ge tillåtelse att fritt döda eller såra”. Han anser att ord lika lite som vapen kan ges full frihet, då de kan döda och såra, varför yttrandefriheten måste begränsas.

Om detta finns mycket att säga. Ens första tvekan rör själva huvudtesen. Skulle en begränsning av yttrandefrihet verkligen ha stoppat Förintelsen, eller för den delen de sovjetiska strafflägren eller Maos kulturrevolution? Att lasta yttrandefriheten för historiens större illdåd är svårt och kräver rätt långsökta resonemang. Snarare har de nog begåtts av regimer där yttrandefriheten varit satt på undantag.

Och även om påståendet att ord kan såra och döda kan vara riktigt, så är det svårt att överföra detta till krav på censur. Ord är inblandade i det mesta av mänsklig interaktion, med såväl goda som dåliga avsikter. Att kommunismen och nazismen skulle ha lidit av för mycket yttrandefrihet, hävdar nog ingen. Men även deras demokratiska motståndare gav uttryck för åsikter som ledde till att man sårade och dödade bokstavligt. Så det förhållandet att yttranden sårar eller dödar är knappast avgörande, utan de flesta anser väl att man måste se till de bakomliggande värderingarna, och det verkar väl rimligt att anta att Rosenberg menar att i debatter såväl som handgripligt är att ”döda och såra” för goda åsikter försvarligt, men inte för de han uppfattar som dåliga.

En mindre lyckad googlesökning förde mig till en sida med den uppseendeväckande rubriken Brussels: Europe’s first CO2-free capital? Nog för att vilsna klimathotstroende kan hitta på det mesta, men – en stad utan koldioxid?

Ett stycke ur texten:

Making the city car-free and CO2-free will have a major impact on health and general well-being. With the combination of an extensive sharing concept, e-vehicles, mapping all data and optimising it with smart technology, we are certainly making progress in an effort to make our mobility and living environment even more sustainable. Our dream: to put Brussels on the map as a city with an eye for nature, health and quality of life.

Jag håller helt med om att en stad som är “CO2-free” kommer att ha ”a major impact on health and general well-being” på dem som bor där, dock inte på det sätt som artikelförfattaren tycks tro. Att koldioxid är en förorening, rent av ett gift, är en välspridd tanke, men det här måste vara något slags rekord i den vägen.

Man kan undra om den som skrivit texten ens vet vad koldioxid är och vilken roll gasen spelar för livet på jorden. Har han månne tänkt sig att lokalt stänga av fotosyntesen i Bryssel? Inte heller en helt lysande idé.

Jag var en gång på 60-talet med i den marxistiska vänstern. Ja, jag var till och med ideologiskt ledande kamrat som redaktör för en renlärigt marxist-leninistisk tidskrift. Det är inget jag är stolt över. Det förde dock det positiva med sig att jag lärde mig hur människor i dessa antidemokratiska organisationer tänker och agerar, hur deras heliga skrifter ser ut liksom deras agenda. Genom att lära känna fienden blir man en farligare motståndare.

Varje galen marxistisk uppfattning skulle på den tiden ha en egen organisation, egen tidning och tidskrift. Internet fanns inte. Det sades att ”vänstern förökade sig genom delning” vilket var sant. Till sist var organisationerna så små att de kunde hålla ”massmöten” i en telefonkiosk. En företeelse som nu är historia. Jag menar telefonkioskerna. Vänsterideologerna däremot har överlevt och befolkar idag, universitet, media, statsförvaltning och rikspolitiken.

Efter den sista demonstrationen marscherade vänstern i samlad tropp in i anställningar på SVT, SR, SIDA och det socialdemokratiska regeringskansliet. Där dväljs de och deras barn än i denna dag. Jag känner dem.

Den nationellt konservativa rörelsen idag befinner sig inte i samma situation. Den växer hela tiden och vi som var dissidenter för bara något år sedan har nu brett stöd ute i landet bland vanliga svenska medborgare. Det märks inte minst i alla direkta personliga möten och samtal. Oron och kritiken emot makteliten är legio.

För barn är varje bok en magisk sak, storögt tittar pojken på omslaget, för att i nästa ögonblick nästan otåligt ha vänt blad, redan förberedd på att bli överraskad, underhållen och upplyst. Boken talar till vår lust, vår glädje, vår vetgirighet. När Ellen Key skrev sin bok Barnets århundrade var hennes tanke att 1900-talet skulle bli århundradet då barnet hamnade i centrum. Vad innebar det egentligen? För den strängt uppfostrade Ellen Key gällde att ”alla barn skall ha roligt och inte behövde vara rädda”, och att barnen på sätt och vis skulle välja sina föräldrar, genom att de och inte föräldraskapet stod i fokus.

Efter att jag själv fått barn på nytt, lite senare i livet, öppnade sig ett fält av frågor. Idag, ett sekelskifte efter Ellen Keys välmenande ansatser, är den ”auktoritära uppfostringsmetoden” borta. Synen på barnet, och dess plats i familjen och samhället, gick över en allmän liberalisering efter andra världskriget, med en uppluckring av regler och hierarkier, mot att mot slutet av 60-talet hamna i en mer radikal misstro gentemot auktoriteter som sådana och traditioner överhuvudtaget.

En bok som är en klassiker i sammanhanget kom 1969 och heter Handbok i barnindoktrinering, skriven av Frances Vestin. Där framhålls vikten av att ”tala med barnet om viktiga saker från det att det är nyfött” och att ”hjälpa det till elementär politisk insikt”. Målet var att ”bidra till att skapa socialistiskt medvetna barn” och att ge dem ”objektivitet och möjlighet att självklart välja socialismen”. Nu är terminologin färgad av sin tid, men byter man ut explicita ord som socialism mot andra mer samtida ter sig boken inte så föråldrad, tvärtom. Idén om att i barnböcker verka för en ”social problemorientering” är i högsta grad levande, vilket jag efter många kvällar och böcker vid min sons sängkant snart konstaterade.

När politiker och andra beslutsfattare genomför förändringar i utbildningssystemet bör de förstås akta sig för att begå felgrepp. Med det menar jag sådant som uppenbart strider mot vetenskapligt vunna principer inom kognitions- och inlärningspsykologi. För att i någon mån undanröja de värsta felgreppen som skett under senare decennier har jag valt ut fem grundläggande psykologiska och filosofiska principer som borde vara vägledande.

1 De reformer som införs bör vila på säker vetenskaplig grund.

Den så kallade hemspråksreformen utgick från ett magert och provinsiellt underlag. Bakgrunden var att psykologiprofessorn Göte Hansson hade gjort en stor insats för döva barns behov att få använda teckenspråk, vilket gav dem en bättre grund för vidare utveckling av kommunikationsförmågan jämfört med intensiv träning av läppavläsning. Nu ville man i slutet av 70-talet tillämpa samma modell, det vill säga enligt analogin [döv-teckenspråk: invandrarbarn-hemspråk/modersmål] på invandrarbarnens språkutveckling. Dekretet var att innan man börjar med svenska måste barnen behärska sitt modersmål. En annan forskare, Nils Erik Hansegård, skrev och varnade för halvspråkighet som han upptäckt i de fall barnen inte fick rätt att utveckla sitt modersmål innan de läste svenska. Begreppet halvspråkighet fick genomslag trots att Hansegårds studier baserades på en ytterst liten minoritet i Tornedalen.

Flera som läst mina artiklar i Det goda samhället har framfört kritik för att jag som jurist inte hudflänger den svenska rättsordningen. De skriver att vårt land inte är en rättsstat och anför ett och annat skäl för detta. Mina kritiker har en poäng i att jag varit passiv. Efter år med den tekniska juridiken, särskilt kontraktsrätten, njuter jag av den fria skribentens sköna drönarliv. Antagligen har kritikerna också goda argument för att den svenska rättsordningen har ett antal tydliga brister. I denna artikel tänker jag peka på en handfull problem, som landets lagstiftare bort rätta till, innan de tagit munnen full med hyllande ord om Sverige som ett globalt föredöme. Nu tänker jag inte lyfta landets medlemskap i EU, något som i och för sig blivit en motor för åtskilliga egendomliga juridiska regler, som helt eller oftare delvis i dikterats från Bryssel.

Begreppet rättsstat bygger på ett antal bitvis oklara moment. Det övergripande kravet är, som jag ser det, existensen av en lagstiftning som är rimligt tydlig och ger medborgarna skydd för liv och egendom. Alla medborgare ska behandlas lika av lagen. Dessutom en procedur för reglering och lagtillämpning som är förutsägbar, icke godtycklig och medger rätt till överprövning av beslut i högre instans. Allmänt sett uppfyller Sverige dessa krav, anser jag.

Men den svenska staten har ändå några uppenbara problem. Jag menar att lagstiftningsprocessen (i ett land med enkammarriksdag och utan senat), som förr var långsammare och mer noggrann, nu fått en takt som skapar regler som inte är tillräckligt genomtänkta och tydliga. En stegrad kritik från lagrådets höga jurister tyder på en ökad politisering, såsom exempelvis rörande gymnasielagen (för ensamkommande) och barnkonventionens upphöjande till svensk lag. Vidare menar jag att olika organisationers ökade makt över staten – en tilltagande korporativism – medfört lagstiftning som avviker från gängse krav på partneutralitet och saklighet, något som tydligt syns inom hyres-, arbets- och miljörätten.

Frankrike genomgår för närvarande en mindre revolution som går under namnet les gilets jaunes (de gula västarna). Namnet syftar på den obligatoriska gula västen som varje bilförare måste ha i bilen för att ta på sig om han t.ex. får motorstopp på allmän väg.

Les gilets jaunes är en spontan folkrörelse som vänder sig mot sämre levnadsvillkor genom stigande skatter, speciellt på bränsle, avgifter och priser på livsmedel. Rörelsen har ingen politisk eller facklig förankring utan har spridit sig som en löpeld på social media. På rekordkort tid har opinionsundersökningar visat på ett nationellt folkligt stöd om 84 procent för les gilets jaunes.

Demonstrationerna förra lördagen i Paris var uppseendeväckande med 3 000 demonstanter, lika många poliser och skador uppskattade till 3 – 4 miljarder euro. Regeringen Macron är skakad och var snabb med att lägga ett moratorium på planerade bränsleskatter för 2019 samt öppna en dialog med les gilets jaunes. Problemet är bara att gilets jaunes inte är en organisation utan en folkrörelse som saknar formellt ledarskap. Deltagarna samlas genom djungeltrumman på strategiska platser, främst vid rondeller till stadsinfarter där de skapar trafikkaos. Kaos är alltså nyckelordet som stoppar samhällsmaskineriet. Et voila!

Nej, det är det inte många som gör, åtminstone inte i Sverige. Migrationsramverket Global Compact for Safe and Orderly Regular Migration är kortfattat FN:s försök att öka mängden med välfärdsmigranter i Väst från i huvudsak Afrika och Mellanöstern genom att hjälpa dem att ta sig hit.

Det har varit märkligt tyst om Global Compact i Sverige, kanske till delar beroende på att politikernas fokus har legat på att de hittills fruktlösa försöken att få till en ny regering. Dock, redan den 10 december är det dags för ett beslutande FN-möte i Marrakech som följs upp av ett möte i FNs generalförsamling i januari 2019. I sig har regeringen ingen skyldighet att ta upp och debattera ramverket i riksdagen, inte heller att via medierna meddela vad som är på gång innan det är dags för mötet i Marrakech. Men med tanke på omfattningen av Global Compact hade en debatt verkligen varit på sin plats, eftersom ramverket i stort innebär att vi åtar oss att underlätta den globala rörligheten för arbetskraft och även medföljande anhöriga.

Underlaget för beslutet i Marrakech är ett dokument på nästan 17 000 ord och det är en härlig prosa som FN-gänget lyckats prestera. Man blir lätt sjösjuk av all förment godhet. Ett exempel:

We commit to empower migrants and diasporas to catalyse their development contributions, and to harness the benefits of migration as a source of sustainable development, reaffirming that migration is a multidimensional reality of major relevance for the sustainable development of countries of origin, transit and destination.

Triggervarning! Detta är en känslig text för feminiserade män som deltagit i värdegrundskurser med speciellt utbildade och ideologiskt certifierade coacher och för er som gillar genusstudier. Däremot kan män, som deltar aktivt i det civila samhället, som ledare i ideella föreningar, familjefäder som ser sig som samhällsbyggare, bryr sig om sin egen och andras säkerhet och har sådan ordning på sina värderingar så att man kan utbyta åsikter med alla ta del av texten utan att drabbas av psykotiska tillstånd. Givetvis är inte alla svenska män i aktiv ålder feminiserade mähän, men varför får man det intrycket – så ofta?

Jag är född 1942 mitt under andra världskriget då läget tippade över till de allierades fördel. Hitler led nederlag vid Stalingrad och El Alamein den hösten. I år är jag 76 år och har passerat sista kurvan, överblickar upploppet och kan ana mitt livs målsnöre. Med tanke på vad som händer i Sverige idag med en massinvandring som mer liknar en invasion av människor från mestadels barbariska kulturer så hoppas jag målsnöret inte är allt för långt bort. Redan har två vänner dött av vanvård i en kommunal äldreomsorg som blir allt lägre prioriterad av pressade kommunalmän som är mer lojala mot de 349 i riksdagen än de lokala invånarna.

Nu går vi mot juletider med glögg och gotter. Då passar jag på att göra en kort men allvarligt menad fundering om religion och politik.

Först lite om religion:

Advent betyder ankomst. Av ett nytt kyrkoår, som alltså börjar idag, men också Jesu ankomst, han som de kristna anser vara den Messias judarna väntat på i tusen år. De är därvidlag fortfarande oeniga. Muhammed ansåg att bägge grupperna hade fått saken om bakfoten och att de hade förvanskat Guds ord. Muhammed tyckte att han visste bättre och lyckades få människor i stort antal att också tycka att det är roligare att vara en rik erövrare med guld, fyra fruar och slavar än att vara en skattskyldig otrogen. Att hålla med Muhammed idag kräver förstås också att dennes medeltida världsbild konserveras för all tid. Det är därför kritik mot Muhammed måste straffas så andra varnas. Det är därför hederskulturer och klaner är våldsamma.

Dessvärre finns de numera även i vårt land och deras domäner växer dag för dag. Att de kristna i väst inte gör motstånd beror, som jag ser det, på att de plockat ut det vackra kristna kärleksbudskapet ur en mycket mer komplex kontext och suddat ut Bibelns berättelser om människans ofullkomlighet och var och ens inneboende kamp mellan gott och ont. Detta gäller också den gamla kurdiska och persiska religionen, zoroastrismen.

Vi var många som under 1960-talet reste till Lund för att plugga. Månghövdade kullar av studenter upplevde några omvälvande studieår. Själv mötte jag en åldrig juridisk fakultet med nästan inga lektorer, bara ett par administratörer och en hel flock med ofta vördnadsvärda professorer (alla utom en var män). Resultatet blev att horden av studenter i huvudsak erbjöds självstudier. Ett fåtal ganska träaktiga lektionstimmar per vecka lyste trots allt upp tillvaron. Tröga ord levererades av lärare som verkade irriterade över att störas i sin forskning. Det blev alltså många timmar med läroböckerna framför läslampan. Det centrala pedagogiska instrumentet var en tryckt universitetskatalog, som prydligt talade om när olika kurser startade och när det var dags för tentamen. Vägen till framgång blev därför hård självdisciplin med kursboken i knät.

Jag som blivit kvar vid den akademiska ankdammen i femtio år vill därför inte idyllisera studieåren. Framför allt bristen på daglig undervisning via lektorer, det vill säga yngre ämneskunniga föreläsare, motverkade förståelsen för de svåra delar av rättsordningen som metodiskt avverkades termin efter termin. På denna punkt ser landets juristutbildningar idag annorlunda ut. Många unga manliga och kvinnliga lärare. Och spännande övningar där problemlösning tränas. Detta är något mycket positivt.

Strindbergs återöppnade Intima Teater fick en succé med sin En dåres försvarstal. Pjäsen är en mycket genomgripande bearbetning av nationalskaldens självbiografiska Le plaidoyer d’un fou (En dåres försvarstal) som skrevs 1887 – 88. I den ganska självömkande originaltexten är det August Strindberg själv som är huvudperson, i Intima Teaterns nya bearbetning för scen är det hans första fru Siri von Essen som är textens självklara medelpunkt. Och inte vilken mittpunkt som helst utan en provocerad hustru som har all rätt att ge igen på sin motbjudande man. Han hudflängs eftersom han är en representant för patriarkatet medan hon kan göra nästan vad som helst eftersom hon är kvinna.

Pjäsen börjar med att berätta historien Siri von Essen och hennes första man Gustaf Wrangel som inte gifter sig av kärlek utan eftersom båda vill klättra på olika sociala stegar i Stockholm. Ett inte helt ovanligt arrangemang under artonhundratalet. Det övertag Wrangel har använder han till att vara otrogen och allmänt svinaktig. Samtidigt är han sjukligt svartsjuk och kontrollerande. Otroheten går över alla gränser när Wrangel inleder ett förhållande med Siris allt annat än ovilliga sjuttonåriga kusin Sofie. Man kan förstå att det gjorde ont i den unga Siri.

Trots svartsjukan och kontrollbehovet släpps den lovande, men ständigt refuserade författaren August Strindberg in i makarnas Wrangel/von Essens liv. Siri och August upptäcker att de är tvillingsjälar och bildar en själslig pakt. I Augusts bohemiska konstnärskrypin diskuterar de litteratur och utforskar varandras kroppar så långt det går utan att penetration sker. Sedan våldtar den elake August den stackars Siri. Hon blir förstås ledsen men återvänder gång på gång för att åter utsättas för samma övergrepp.

Under den amerikanska valkampanjen framträdde svarta och propagerade för att deras rasfränder inte längre skulle stödja det demokratiska partiet. Med tanke på att republikanernas andel av de svartas röster under lång tid legat runt fem procent var detta uppseendeväckande. Trump lyckades bättre än alla tidigare republikanska presidentkandidater när han 2016 fick åtta procent av de svarta rösterna. Nu har republikanerna nått 14 procent av de svarta i gruppen 18 – 29 år vilket troligen beror på de ekonomiska framgångarna sedan valet 2016 med lägre arbetslöshet än någonsin för svarta. Afroamerikanerna har nu generellt en mer positiv syn på Trump än tidigare. För några veckor sedan gillades han av nästan 40 procent av afroamerikanerna.

Men vilka generella faktorer kan driva afroamerikaner att överge det demokratiska partiet som varit deras självklara politiska representant så länge? Vilka är huvudskälen för detta, och vilka målen för de svarta som går i bräschen? Vad ger enskilda svarta amerikaner kraft stå emot reaktionerna från vänner och rasfränder, av vilka de flesta är övertygade demokrater och ibland helt intoleranta mot oliktänkande?

Det främsta målet för de svarta nytänkarna, som talar om Blexit – Black Exit – verkar vara att bryta upp från en identitetspolitik, som beskriver svarta som de ständiga offren för ett vitt förtryck. Upprorsmakarna tror inte längre på, att de verkligen är förtryckta, och de vill definitivt inte se sig som permanenta offer, avskilda från resten av Amerika.

Institutet för framtidsstudier har publicerat en forskningsrapport (2018/4) Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. Forskningsprojektet har finansierats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och letts av professor Christofer Edling. I forskningsteamet har bland andra ingått kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki.

Det är en utförlig rapport och den är ovanlig i sitt slag då den för första gång sedan Brå:s rapport 2005:17 åtminstone summariskt redogör för de brottsmisstänktas ursprung. Summariskt därför att SCB beslöt att forskarna inte skulle få tillgång till data om de undersöktas födelseländer, endast uppgift om individen var född i Sverige respektive utomlands, och i så fall i vilken region. Personuppgifterna är anonymiserade, så restriktionen handlar inte om den personliga integriteten och vi kan bara gissa vad SCB:s försiktighet beror på.

Rapporten har inte fått den uppmärksamhet i medier som den förtjänar och man kan undra varför. Dagens Nyheter skriver i en längre artikel att rapporten är unik och berättar att ”två tredjedelar är födda i Sverige, men en majoritet har rötter i andra länder. Medelåldern är 26,3 år, men den vanligaste åldern är blott 19. Den yngsta är 15 år och den äldsta 88”. SVT rapporterar på ungefär samma sätt. Aftonbladet begränsar sig till att konstatera att den typiske medlemmen i de studerade grupperna är en man på 19 år, född i Sverige med utländsk bakgrund.

Ingen journalist eller debattör tycks ha ansett det mödan värt att studera rapporten närmare. Här en kort sammanfattning.

Nu duggar reportagen tätt om Brasilien. Dagens Nyheters reporter Henrik Brandão Jönsson tar fatt i allt som kan smutsa ner den nyvalde presidenten Jair Bolsonaros namn. Jönsson har också svårt att smälta att ex-presidenten och socialisten Lula da Silva är dömd för korruption och sitter i fängelse, likaså att efterträdaren Dilma Rousseff blev avsatt från presidentposten för fiffel i bokföringen.

En uppmärksammad händelse i världspressen har under de senaste dagarna varit att Kuba kallar hem tusentals läkare som tjänstgjort i Brasilien. Dagens Nyheter skriver så här:

Brasiliens kommande president Jair Bolsonaro slänger ut de kubanska läkare som räddat landet undan vårdpersonalbrist.

Jair Bolsonaro har alltså ännu inte tillträtt, ändå är det han som ”slänger ut de kubanska läkarna”. Jag vill kommentera bakgrunden och varför det lilla fattiga landet Kuba har sänt över tusentals läkare till Brasilien.

Detta har hänt:

1. 2013 ”exporterade” Kuba 11 000 ”läkare” till Brasilien för att, i sken av humanitär hjälp, berika partikassorna i respektive land. Det hela var en överenskommelse mellan dåvarande presidenten Dilma och Kubas Raul Castro.

Det är enkelt att förstå att två stora förödande europeiska krig inom femtio år varit ett gott skäl för fransmän, tyskar och italienare att 1957 sluta sig samman för fredlig samverkan rörande handel, samfärdsel, kultur med mera. Bildandet av föregångaren till dagens EU är alltså något som har en rimlig historisk och ekonomisk förklaring. Skapelsen fick som bekant dessutom till resultat att en rad nationer, bland andra England, Sverige, Danmark och Norge, några år senare gick samman i frihandelsorganisationen EFTA.

Handel utan tullar anser jag som något gott, närmast en nödvändighet för storbolag i den värld som efter det senaste stora kriget sett många gränser öppnas och flera nya industrinationer stiga fram. För en liten exportberoende stat som Sverige är internationellt samarbete rörande handelsfrågor alltså något gott. Även samverkan i juridiska frågor med anknytning till en sådan gemenskap bör godtas, anser jag. Men enbart i direktivform, det vill säga genom europaregler som den svenska lagstiftaren själv implementerar och omvandlar till lagtext på vårt språk. Däremot inte direktverkande lagkrav, såsom dagens EU-förordningar, varom mera snart.

Å andra sidan är jag mot dagens EU, där en bred krets av andra politiska frågor än handel lämnats i utländska händer. Varför min negativa inställning till dagens EU? Jag har flera skäl. Ett är att organisationen vuxit österut med rekordfart och att den på så vis inlemmat en rad nationer med svaga demokratier, tydliga skikt av kleptokrater samt utvecklad korruption. Alltså nationer som genom medlemskapet i EU och skänkts stora penningbidrag från folken i länder som är nettobetalare såsom exempelvis Sverige. För mig är det motbjudande att betala forna sovjetstater som trixar med demokratin och jobbar mot europeiska rättsstatsideal i stil med självständiga domstolar (därmed inte sagt att Sveriges juridiska system är perfekt).

Sedan tiotals år har Sverige haft behov av ekonomiska strukturreformer. Jag erinrar mig bara en, pensionsreformen, vars konsekvenser en chockad befolkning börjar förstå följderna av. Nu är det för sent att göra något mer före kommande lågkonjunktur. Sverige har i den ekonomiska politiken passerat ”point of no return”. Våra 349 riksdagsledamöter har inget med framtiden att göra.

Denna text handlar inte om politik. Den är ett försök att skissera en ekonomisk verklighet. Under rubriken ”Samhällsanalys för en ny politik” finns tio videos på min kanal på YouTube, som heter ”Hans Jensevik”. Det mesta här är därifrån. Det kan hjälpa dig, som denna artikel, i din ekonomiska positionering för framtiden.

Vi står på tröskeln att upprepa den finans- och fastighetskris som Sverige genomled under 1990-talet. I bilden nedan finns den historiska krisen från 90-talet i rött och den framför oss i blått. Hur blir det om 1990-talet upprepas?

”Wir schaffen das” var samvetets Merkelord! Skall Merkel hudflängas för att samvetet vägledde henne? Hon personifierade Det Goda Samhället.

Angela Merkel har sju år i rad av det ansedda affärsmagasinet Forbes utsetts till världens mäktigaste kvinna. Hon har faktiskt ej blott varit ”Mutti” för Tyskland utan även för hela EU; inga avgörande beslut har fattats där utan hennes godkännande. Många fruktar nu för svårigheterna att hålla samman unionen när hon om senast tre år är borta från storpolitiken. Hennes centrala roll i världssamfundet är given utom tydligen för missnöjda svenska kritiker, som märkligt nog återfinns till höger på den politiska skalan.

Den klassiskt konservativa, numera mer marknadsliberala, Svensk Tidskrifts utgivare och styrelseordförande, Anders Ydstedt, tycker sålunda att Merkels styre bäst sammanfattas med ordet ”principlöshet”, att ”makt är hennes paradgren” och att hennes parti, CDU, har gått ”allt längre vänsterut” och inte längre är borgerligt (Svensk Tidskrift 2/11). Han vill se ett ”mer marknadsinriktat CDU”. Men Ydstedt, som annars är mycket väl förtrogen med tysk politik, bortser tydligen ifrån att nämnda partis motto är den sociala marknadsekonomin, det vill säga att betona det sociala ansvaret i marknadsekonomin. Det är tyvärr något som många svenska debattörer glömmer eller inte vill höra talas om.

I Axess (också 2/11) hävdar Erik Thyselius – tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet – att ”idélösheten inom CDU stigit till nya höjder under Merkel” och förutspår att det kristdemokratiska partiet måste, likt Moderaterna i Sverige efter 2014, genomgå en process, som upptäcker det liberalkonservativa arvet.