Gästskribent Ulf Bergström: Den franska revolutionen

Frankrike genomgår för närvarande en mindre revolution som går under namnet les gilets jaunes (de gula västarna). Namnet syftar på den obligatoriska gula västen som varje bilförare måste ha i bilen för att ta på sig om han t.ex. får motorstopp på allmän väg.

Les gilets jaunes är en spontan folkrörelse som vänder sig mot sämre levnadsvillkor genom stigande skatter, speciellt på bränsle, avgifter och priser på livsmedel. Rörelsen har ingen politisk eller facklig förankring utan har spridit sig som en löpeld på social media. På rekordkort tid har opinionsundersökningar visat på ett nationellt folkligt stöd om 84 procent för les gilets jaunes.

Demonstrationerna förra lördagen i Paris var uppseendeväckande med 3 000 demonstanter, lika många poliser och skador uppskattade till 3 – 4 miljarder euro. Regeringen Macron är skakad och var snabb med att lägga ett moratorium på planerade bränsleskatter för 2019 samt öppna en dialog med les gilets jaunes. Problemet är bara att gilets jaunes inte är en organisation utan en folkrörelse som saknar formellt ledarskap. Deltagarna samlas genom djungeltrumman på strategiska platser, främst vid rondeller till stadsinfarter där de skapar trafikkaos. Kaos är alltså nyckelordet som stoppar samhällsmaskineriet. Et voila!

Nu blir det nya demonstrationer och man försöker få igång en dialog för att förhindra kravaller mellan polis och demonstranter innan dess. De flesta bilar jag möter och ser på vägar och gator har en gul väst prydligt vikt på instrumentbrädan, säkert nio av tio så man kan säkert tala om den största opinionsyttringen i modern tid i Frankrike. Tillfälligt stopp av skattehöjningar räcker inte i nuläget, den fasen är nu uträknad. Under de två veckor som har gått har medborgarna haft god tid för att snacka ihop sig och formulera nya krav. Les gilets jaunes kräver nu en upplösning av nationalförsamlingen och senaten för att få till stånd ett politiskt systemskifte.

Det som började med en djup ilska över nya bränslehöjningar kan nu innebära en radikal samhällsförändring, liknande revolutionen 1789 och än en gång kan Frankrike bli en ledstjärna I Europa för att återupprätta en demokrati värd namnet. Med sina 37 000 till stor del autonoma kommuner ligger nog Frankrike främst, efter Schweiz, när det gäller närdemokrati och under den kommande helgen kommer kommunkontoren vara öppna för en dialog med folket. Låt oss hoppas att det räcker med det.

Det börjar hetta till, ”la situation et ultrament tendu”. 89 000 poliser och CRS (säkerhetspolisen) har mobiliserats i hela landet varav 8 000 i Paris. Armén har emellertid inte mobiliserats eftersom den är till för att försvara landet mot utländsk fiende och ”folket kan aldrig vara en fiende”. Paris borgmästare Anne Hildago har just talat och beskrivit hur offentliga byggnader och monument skall skyddas. Problemet är inte fredliga demonstranter utan så kallade ”casseurs” som infiltrerar demonstranterna och vars agenda är att skapa maximal skadegörelse.

Presidenten Macron har varit osynlig hela veckan, han avvaktar nog utvecklingen för att göra ett framträdande efter helgen. Det är inrikesministern Castaner som organiserar ”försvaret”. En delegation för les gilets jaunes har just också framträtt I BFM Tv (som sänder nonstop) och uppmanat till lugn, samtidigt som man betonar sin beslutsamhet att genomföra demonstrationerna som ett första led i processen mot en politisk förändring.

Med tanke på hur det har kokat i grytorna under de senaste veckorna och den ilska som vänt sig direkt mot Macron, bland annat efter ett uppseendeväckande uttalande han gjorde under 100-årsfirandet av freden efter första världskriget, då han sa att nationalism var motsatsen till patriotism. Det föll inte i god jord eftersom alla fransmän upplever sig som nationalister och patrioter. I egenskap av globalist ställde sig Macron på den andra spelhalvan och det var bland annat det som inledde den turbulens som vi ser idag.

Ulf Bergström är född 1943, 15 år inom svenskt näringsliv som marknadschef och dotterbolagschef, 15 år som egenföretagare, en av pionjärerna inom ekologisk odling varefter han flyttade till Frankrike och blev olivodlare. Han har bott och verkat drygt halva sitt liv utanför Sverige, Tyskland, England, (London School of Foreign Trade), Libanon (som biträdande handelsekreterare och lärde sig arabiska), Iran (startade ett företag inom gruvindustrin och blev persona non grata efter revolutionen1979), Indien, Malaysia etc.