Patrik Engellau
Att tänka på sig själv är en av människans främsta njutningar. Hos mig uppträder den lusten ofta i form av spekulationer kring det samhälle som fostrat mig och där jag nu lever. Hur ska man förklara Sverige? Hur ska man förstå de drivkrafter som fått oss att forma vårt samhälle på det sätt vi valt och väljer att forma det?
Under min uppväxt kunde man se skyltar uppsatta här och var med påskrifter som ”Håll naturen ren” och ”Känn ditt land”. Det kom av en senare generation att uppfattas som beskäftig myndighetsprosa, en överhetspropaganda för ett gulligt och ännu oförstört fosterlandet som många av mina generationskamrater hade ett ambivalent förhållande till.
I maj 2015 erövrade Islamiska staten den syriska staden Palmyra och sprängde några månader senare stadens 2000 år gamla Baalshamin-tempel. Svenska Unescorådets generalsekreterare Mats Djurberg kommenterade i SVT:s Kulturnyheter:
Vi upplever det största kulturella övergreppet sen andra världskriget. IS försöker utplåna historien genom att förstöra den.
Den 1 juni 2015 skrev Djurberg tillsammans med riksantikvarie Lars Amréus och Unesco-rådgivare Inger Liliequist följande i Borås tidning:
Patrik Engellau
Jag är agnostiker. Det betyder att jag inte vet om Gud finns eller inte. Men jag är en kristen agnostiker. Jag tror nämligen på västerlandet och dess grundläggande värderingar. (Om min mamma varit judinna så hade jag nog varit en judisk agnostiker, för jag tror resonemanget funkar för judendomen också.)
Va? Skulle västerlandet fortfarande ha något med kristendomen att göra? I ett land som Sverige, det mest sekulära landet i världen?
Patrik Engellau
Jag är bekymrad över USA, särskilt USAs utrikespolitik. För att sammanfatta min eventuellt något förenklade uppfattning så tycker jag att USA förut gjorde allting rätt, men numera gör allting fel.
Jag tänker med tacksamhet på USAs insatser under andra världskriget, när landet, visserligen tillsammans med Sovjetunionen, Storbritannien och en hel del andra stridande, räddade världen från nazismen och kanske ett tusenårigt förtryck. Jag tänker på Koreakriget, som tillsammans med USAs övriga utrikespolitik höll kommunismen tillbaka vilket räddade ett land som Sverige från en annan sorts förtryck än vad Hitler hotade med. OK, Vietnamkriget var en plump i protokollet, men under nästan hela andra hälften av förra århundradet verkade det som om USA rent objektivt – som jag känner det – knappt kunde göra fel.
Mohamed Omar
I slutet av maj blev det känt att den borgerlige skribenten Dick Erixon tillträder som chefredaktör för den sverigedemokratiska tidningen Samtiden. Han var med egna ord ”en av Alliansens största supportrar” men är nu alltså en av flera som gått från det lägret till SD-lägret. Det har börjat bli något av en trend. Förra året gick till exempel Markus Jonsson, tidigare chefredaktör för Moderata ungdomsförbundets tidning och pressekreterare åt finansborgarrådet Sten Nordin (M), till Samtiden.
Patrik Engellau
Att Annie Lööf och Fredrick Federley skriver en förvirrad artikel i SvD om migrantpolitiken är inget att förundra sig över ty frågan är förvirrad, även i min hjärna. Förståelsegraden känns rätt osäker i denna samtidens viktigaste fråga.
En första observation är att alla partier – utom miljöpartiet, som numera inte verkar tillfrågas så ofta om sina synpunkter – tycks besvärade över volymerna. L & F är inte undantagna. De är arga på statsminister Löfven för att han inte förmått övriga EU-länder att dra sin del av lasset och de stödjer tanken på att ett EU-land som nobbar en tilldelad migrant ska betala 2,5 mkr i böter till det EU-land som i stället åker på smällen.
Den svenska debatten om nationalismen är ensidig och okunnig. Debattörerna är kvar i 1930- och 1950-tals föreställningar om nationalismen som en skadlig och passerad ideologi. Ofta är det Benedict Anderson som används som ett argument, men både han och annan forskning, men framför allt den politiska verkligheten, visar något helt annat.
Patrik Engellau
Jag undrar hur det står till med den där mentala tillnyktringen som numera påstås ha inträffat i Sverige. Jag behöver bara öppna Expressen så växer mina dubier. Det handlar om att attackerna mot poliser och annan blåljuspersonal – ”handgranat, stenkastning och knivar” – ökar över hela landet och att den utsatta personalen såklart oroar sig, inte minst över hur det ska bli i sommar.
Regionpolischefen i Stockholm ”beklagar utvecklingen och hotbilden mot blåljuspersonalen” och säger att man inte bara kan vara repressiv: ”Grundkonceptet är dialog och samarbete med goda krafter lokalt”. En kriminolog vid Stockholms universitet förklarar att ”attackerna är mycket symtom på annan problematik, det handlar mycket om att det är många som är arbetslösa, tjänar dåligt och känner sig utestängda från samhället”.
Mohamed Omar
Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) meddelar på DN Debatt den 1 juni att regeringen inför hårdare kontroller av organisationer som tar emot skattepengar. ”Stöd till civilsamhälle och trossamfund ska fördjupa demokratin, inte undergräva den”, skriver hon.
Det var inte en dag för tidigt. Skattemiljonerna har regnat över en uppsjö av islamistiska organisationer i flera år. Men inte bara islamister. Etniska föreningar som arbetar för att öka segregationen och hindra invandrare från att assimileras har också fått stöd.
För ett par veckor sedan rasade en intensiv debatt i lokalpressen i Borås. Boråsborna har de senaste åren fått se våld och skadegörelse eskalera i socialt utsatta stadsdelar, vilket kulminerade i knivskärningen av en polisman den tionde maj. Arga och rädda kommuninvånare ropar nu efter åtgärder, samtidigt som polisen konstaterar att det hädanefter behövs förstärkning vid polisinsatser i området Hässleholmen.
På likartade grunder publicerades den trettonde maj en debattartikel från Kristdemokraterna i Eskilstuna-Kuriren. Artikeln lyfter fram att KD vill anställa 2 000 fler poliser och fördubbla den nationella insatsstyrkan. Som orsak anges stor migration. Ett annat skäl uppges vara terrorhotet.
Sommaren har tillfälligt kommit av sig och när jag kom hem från London var temperaturen +5°C med frisk nordlig vind och drivande regn. Trots detta tilltar oron i landets förorter och bilbränderna har kommit igång på allvar. Man frågar sig hur det skall bli under sommarens värmeböljor? Nyligen drabbades Klockaretorpet i Norrköping av omfattande bilbränder. Klockaretorpet var ett av de populära flyttmålen när SMHI utlokaliserades 1974. Jag kunde ha hamnat där men hade ”otur” i lottdragningen och sedan föll det sig att familjen hamnade i England där den fortfarande finns. Ingen i familjen har beklagat detta.
Patrik Engellau
Nu ska jag som så ofta tidigare ge mig ut på djupt vatten och tala om saker som jag inte har säker kunskap om, men som jag tror är betydelsefulla och som jag därför väljer att uttala mig om i hopp att folk som begriper bättre ska kunna korrigera mig så att vi får en bättre gemensam förståelse för hur det ligger till.
Jag tror, inte för att jag kommit på det själv utan för att många kloka människor påpekat det för mig, att en motsvarighet till renässansens ideologiska reformation av kristendomen är vad man – ”man” betyder i det här fallet alla, muslimer och icke-muslimer, som inte är islamister – helst skulle önska sig inom islam. Under renässansen och perioden därefter fick de kristna gradvis ett nytt förhållningssätt till sin heliga bok och sina heliga normer. Det accepterades att det fanns en sanning utanför boken som var lika sann som de motsägelsefulla sanningarna i skrifterna. Det blev helt enkelt tillåtet för kristna att tänka själva.
Mohamed Omar
I Hudene i Herrljunga kommun har en konflikt uppstått mellan föräldrar och lärare. Skolan beslutade att flytta skolavslutningen från Hudene kyrka. Varför? För att lärarna ansåg att några icke-kristna elever inte kunde vara med.
Föräldrarna ville dock ha avslutningen i kyrkan och bestämde därför att ordna en egen. Föräldern Karolina Kugelmann är en av dem som drivit på. Hon menar att det handlar om att föra vidare traditioner. ”Vi vill värna om våra svenska traditioner. Vad finns kvar om vi hela tiden ska anpassa oss efter andra”, säger hon till Göteborgs-Posten.
Patrik Engellau
En söndag för några veckor sedan besökte jag min första katolska mässa. Det var i katedralen Nosso Senhor do Bomfim, den kanske vackraste kyrkobyggnaden i hela Salvador, huvudstad i den brasilianska delstaten Bahia, ett stycke rokokoarkitektur med ornament och guld i hela kyrkorummet.
Expressenjournalisten Ida Ölmedal anklagar nyligen i en artikel Ann Heberlein för att vara en vindflöjel och de exempel hon tar kan verka bestickande. Hon skriver bland annat att Heberlein i ett senare skede kom ut som FI-anhängare, från att tidigare ha intagit en mer konservativ politisk ståndpunkt. Nu är Ida Ölmedal upprörd över att Ann Heberlein avslutat sitt medarbetarskap i Sydsvenskan på grund av meningsskiljaktigheter med tidningens kulturchef, Rakel Chukri.
Patrik Engellau
Jag (och flera andra) har ofta framfört åsikten att svenskar emellanåt har svårt att ta till sig kulturskillnadernas betydelse eller ens existens. Jag har lite skämtsamt påstått att svenskar på något vis föreställer sig att den svenska mentaliteten inte är en av många, utan den självklart, medfött, allmängiltigt mänskliga och att om man, det vill säga vi svenskar, på det rätta sättet tog hand om folk från andra kulturer så skulle dessa strax kasta av sig sin främmande kulturella mask och framträda som jobbsugna, naturliga svenskar med Idas visa på läpparna.
Ilan Sadé
Nyligen har det kommit ett utspel från Centerpartiet om att kampen för räddningspersonalens säkerhet i diverse förorter bland annat ska föras genom instiftandet av en ny brottsrubricering: ”våld mot alarmeringstjänstpersonal”. Moderaterna har å sin sida haft en rikskonferens under parollen ”Sverige ska fungera”, vilket Anna Kinberg Batra numera vill främja genom att ge staten rätt att ta dysfunktionella skolor i beslag. Vad som hindrade Kinberg Batra och hennes vänner från att vidta dylika åtgärder under de åtta år då de hade regeringsmakten och skolorna var i ungefär samma skick som idag är något oklart. Eller inte.
Patrik Engellau
Hanne Kjöller, en ledarskribent på Dagens Nyheter som jag normalt tycker är den vettigaste de har, ger föräldrarna vid friskolan Thoren Framtid i Ronneby en avhyvling. Föräldrarna ska nämligen ha förmått friskolan att inlägga någon sorts veto mot kommunens planer på att ”starta en förberedelseverksamhet för nyanlända barn i huset”. Närmare bestämt ska föräldrarna och skolan ha motsatt sig att migrantbarnen fick använda skolans ytterdörr och eventuellt toaletter på bottenvåningen och därigenom förmått kommunen att lägga ned planerna. Kjöller ställer några retoriska frågor till dessa föräldrar och avslutar med att näpsa dem:
Mohamed Omar
Det finns författare som låtsas som att Facebook och Twitter inte finns. I deras romaner skriver karaktärerna fortfarande brev och ringer i fasta telefoner. Det är liksom lite finare. Men så är det inte i Johannes Nilssons nya roman Blodtörst. Den känns helt samtida, både språket och berättelsen. Jag är sugen på att kalla den för den första Flashback-romanen.
Flashback har ju blivit det rum på nätet där medlemmarna kan släppa sina hämningar och ”vara sig själva”, vilket oftast betyder att visa sina fula sidor. Att läsa Flashback kan vara som att höra någon tänka högt. Det kan ibland bli riktigt pinsamt. Och så är det också att läsa Blodtörst. Nilsson väjer inte för det fula och låga, men han hanterar det snyggt och gör humor av det: svart humor.
Patrik Engellau
Under ett besök nyligen i Brasilien fick jag tillfälle att för en liten grupp ur landets befolkning beskriva min förundran över situationen i Sverige. Jag sa att jag egentligen inte fattar det här med att Sverige ska vara en humanitär stormakt. Ej heller begriper jag varför Sverige prompt ska ta emot så många migranter. Varför politikerna beslutat att Sverige ska vara multikulturellt är också en intellektuell stötesten för mig. Hur vår statsminister oupphörligen, trots att problemen med invandringen blir alltmer uppenbara, kan förmå sig att hävda att migrationen är en bra affär för Sverige går över min horisont. Varför det är så angeläget att Sverige ska väljas in i FNs säkerhetsråd att UD inte verkar syssla med annat än att lobba för vår kandidatur – och i det syftet förödmjukar oss genom att fjäska för skurkstaten Zimbabwe – är mer än min hjärna kan greppa.
I dagarna är det 100 år sedan det ökända Sykes-Picotavtalet slöts där de europeiska stormakterna – främst Storbritannien och Frankrike men även Ryssland och Italien – skulle slakta och dela upp det Ottomanska riket mellan sig. Efter kriget drogs sedan gränserna så att ingen av de nya nationerna, resterna av det Ottomanska riket i Mellanöstern (ej Turkiet som genom Kemal Ataturk lyckades behålla delar av det Ottomanska riket som sedermera blev Turkiet) skulle kunna bli fungerande nationer.
Patrik Engellau
Just nu känns det som om två försiktigt optimistiska känslospår trevar sig fram i nationens i övrigt uppgivna krisstämning.
Det första optimistiska känslospåret är föreställningen att ett slags mental tillnyktring är på gång, möjligen till och med i politiken, av innebörd att pk-elitens världsbild och tänkande slutgiltigt har tappat trovärdigheten. För varje dag försvinner spärrarna människor emellan att säga vad man tänker. Igår besiktigade jag bilen och det tog inte trettio sekunder innan besiktningsmannen och jag gemensamt bekymrade över en nyhet vi just hört på Ekot, nämligen att en 26-årig muslim i Bohuslän hade knivmördat sin arbetsgivare för att han ansåg att arbetsgivaren uttalat sig nedlåtande om islam.
Patrik Engellau
Jag hoppas, troligen mot bättre vetande, att det pågår en mental tillnyktring i väst. Vi måste sluta be om ursäkt för oss själva.
Situationen är egentligen bisarr. Västvärlden har under de senaste hundra åren utvecklats till den mest lyckade, framstående, behagliga civilisationen som världen någonsin sett. Ändå piskar vi oss själva som någon sorts medeltida flagellanter. Ändå gräver vi i vår historia och i vår samtid efter mörka och fasansfulla brott. Vår kultur lider av kollektivt dåligt samvete.
Mohamed Omar
Det heter att ibland att terrorgrupperna Islamiska staten (IS) och Al-Qaida är ungefär som Ku Klux Klan inom kristenheten, en pytteliten ytterkantsrörelse. Så är det inte. IS består inte av ett gäng rötägg i den muslimska gruppen som i övrigt är som vilka svenskar som helst.
De jihadistiska grupperna har mycket större stöd bland muslimer än vad KKK har bland kristna. Det går inte ens att jämföra. Dessutom är det så att även de som tar avstånd från de jihadisterna till stor del kan dela deras världsbild och värderingar. Det är betydligt fler muslimer som tror på en islamisk stat, sharia och heligt krig under vissa omständigheter, än som stöder IS. Den 17 april sände P1 Dokumentär en intervju med svenska ”Sara” som hade rest till Syrien för att ansluta sig till IS. Hon blev dock missnöjd med gruppen och återvände hem. Hon tar nu avstånd från IS; dess avrättningsmetod att bränna människor levande är inte riktig, men det är halshuggning. Att man ogillar IS behöver alltså inte betyda att man är en ”moderat” muslim.
Stefan Hedlund
Den svenska debatten om flyktinginvandringen är nu på väg att byta fot, från allmänt moraliserande kring våra skyldigheter att hjälpa dem som ”flyr för sina liv” till växande oro över vad den befintliga svenska befolkningen under kommande år kommer att tvingas betala för att härbärgera de nyanlända, innan de kan börja bidra med eget arbete. Denna kursändring är i sig lovvärd, men debatten skjuter fortfarande delvis bredvid målet.
Det verkliga orosmoln som hänger över det omfattande inflödet av migranter till vårt land ligger inte främst i ekonomiska aspekter. Sverige är fortfarande ett rikt land, och även betydande extra belastningar på statskassan skulle vi utan större svårigheter kunna hantera – om det kunde visas för skattebetalarna att detta är motiverat.
Patrik Engellau
Tillvaron känns ibland som en rebus som måste betraktas och betänkas noggrant för att bli begriplig. Ibland kan sådana tankenötter ge åtskilligt huvudbry.
Dagens Nyheters ledarsida är en del av tillvaron och har således ett slags rebuskaraktär som ofta kräver avsevärt skarpsinne för att förstås. Nyligen behandlade en ledare sjukskrivningen i Sverige. Det handlar om sjukskrivning ”på grund av måttlig psykisk ohälsa eller värkproblematik”.
Tidningens utgångspunkt är ”insikten om att man inte hjälper någon genom att låsa fast människor i långa sjukskrivningar när det egentligen är något annat de skulle behöva”. Redan där, på ruta ett, krävs avancerad tolkning. Låsa fast? Det antyder att den sjukskrivne är motvilligt sjukskriven eller kanske bara ett hjälplöst rö i Försäkringskassans händer.
Mohamed Omar
När fascismen kommer i ”mångkulturell dräkt” kan den vara svår att känna igen. Men i det mångkulturella samhället får vi räkna med även en mångfald fascismer. Vi har turkisk fascism, som den där som skrek om ”Död åt de armeniska hundarna!” på Sergels torg för inte så länge sedan. Vi har också islamisk fascism i form av Muslimska brödraskapet, olika salafistiska grupper och kalifatpartiet Hizb ut-Tahrir.
Vänsterdebattören Rasmus Fleischer bidrog med uppfriskande klarhet på sin blogg Copyriot när han i ett inlägg 2014 konstaterade att salafism är detsamma som fascism. ”Likheterna mellan den ’Islamiska staten’ och den klassiska fascismen är uppenbara”, skrev han. Det finns dock skillnader: som att salafismen saknar kulturell fernissa, den är rent barbari. Fascisterna kunde ju trots allt förena våld och råhet med konst, litteratur och musik.
Patrik Engellau
Inspirationen till dagens text kommer från Predikaren, som i 10:5,6 framför följande uppfattning:
Ett elände gives, som jag har sett under solen,
ett fel som beror av den som har makten:
att dårskap sättes på höga platser,
medan förnämliga män få sitta i förnedring.
Patrik Engellau
Kan vi ha någon glädje av att höra vad grekiska statsvetare hade att säga för två och ett halvt årtusende sedan? Jag tror det. Låt mig berätta om Platons idéer (som han la i – eller möjligtvis hämtade från – munnen på sin omkring 40 år äldre kollega Sokrates).
Men betänk först den historiska situationen. När Platon skrev sina böcker på 300-talet före vår tidräkning hade Grekland en fyrahundraårig historia med stadsstater bakom sig. Städer som Aten, Sparta, Thebe och Syrakusa var självstyrande enheter med konstitutioner och statliga institutioner som domstolar och beslutande församlingar. Statsskicket varierade både över tiden och mellan stadsstaterna. Ibland rådde aristokrati, ibland oligarki, ibland demokrati, ibland tyranni och så vidare.
DET GODA SAMHÄLLET 