Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda ner som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I detta […]
Författare: Redaktionen
I Åre har vi hyfsat framgångsrikt tagit hand om våra asylsökande. Migrationsverket placerade 2015 runt 1 000 asyler i vår kommun. Vi var 10 500 innevånare och jämfört med Danderyd och Täby så är det många flyktingar, men vi hade ju fler tomma hotell och vi välkomnade med gott värdskap och hoppades att våra gäster skulle trivas i vår bygd.
Migrationsverket betalade hotell och mat. Kommunen ordnade i enlighet med sina skyldigheter skolgång för barn yngre än 18 år. Civilsamhället samlade genom Välkomstgruppen in vinterkläder och ordnat fritidsaktiviteter. Vi var några eldsjälar som startade projekt SPRINT, språk och integration. Vi har med volontärer och tränare producerat 35 000 elevtimmar i basal svenska. Nu har Åre 50 asylsökare i praktik eller anställning i turist och servicenäringen.
Patrik Engellau
”Jag tänker” säger man lite obetänksamt för man tänker ju inte själv. Man upptäcker tankar som kroppen producerar åt en. Es denkt in mir, sa Nietzsche, något tänker i mig.
Det mesta tänkandet sker i det undermedvetna och drivs av krafter som man inte säkert vet något om. Föreställ dig att du fördelar ditt undermedvetna över hela Stureplan och vandrar runt med en ficklampa som lyser upp en kvadratmeter åt gången. Den kvadratmetern är ditt medvetande. Att tänka är att lysa på en kvadratmeter av det undermedvetna. När du flyttar ljuskäglan känns det som om du kommit på något nytt.
Mohamed Omar
Det förtrollade svärdet är en serie tecknad av Bengt-Olof Wennerberg, även kallad Bowen. Den publicerades i Vecko-Revyn på 40- och 50-talet som en del i en följetong med berättelser ur Tusen och en natt. Bowens förmodligen mest spridda verk är annars vikingaskeppet på Explorer Vodka-flaskan.
Berättelsen börjar när en fiskare hittar en kista i havet. Kistan innehåller en liten pojke. Eftersom fiskaren är barnlös adopterar han pojken och ger honom namnet Hassan. Men efter att fadern drunknat i en storm blir han utkörd av den elaka adoptivmodern. Hassan ger sig iväg på äventyr och hittar ett förtrollat svärd.
I en scen möter han några slavhandlare som satt upp ett läger i en glänta i skogen. ”Det är nog synd om de stackars slavarna”, tänker Hassan. ”Men jag kan ingenting göra! Lagen tillåter ju slavhandel och jag är ensam och dom är många.”
Patrik Engellau
Låt mig göra tre ovetenskapliga och delvis rätt personliga observationer kring vad som hänt i Sverige under det senaste året eller kanske de senaste femton, sexton månaderna.
Den första observationen är att migrationssituationen med åtföljande problem, så kallade ”utmaningar”, numera blivit det huvudsakliga samtalsämnet bland vanliga människor och dessutom ett dominerande inslag i media, inte bara i nyheterna, utan också i tyckarspalterna. För ett år sedan stod media som tagna på sängen och började i januari 2016, om jag minns ungefär rätt, markera artiklar i ämnet med vinjetten ”Flyktingkrisen” som en sorts varumärkning. Numera är märkningen överflödig eftersom nästan allt handlar om just detta. Begreppet ”flyktingkrisen” har blivit en permanent självklarhet snarare än ett ”hoppsan, vad är det som händer?”-koncept. Knappt någon ledande politiker skulle numera förneka, tror jag, att frågan är samtidens största ”utmaning”.
Ulf Larsson
Den senaste tiden tycks dagspressens migrantsnyftisar ha avtagit i frekvens. Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning av denna hypotes, men det är inte helt otänkbart att en minskad volym skulle kunna ha att göra med att det offentliga samtalet i migrationsfrågan har förändrats i en mer problematiserande riktning än vad migrantsnyftisarna erbjudit. Ett svalnande intresse skulle också kunna hänga ihop med att dessa reportage är intill döden förutsägbara och outsägligt lika varandra till både form och innehåll.
Men för alla som saknat migrantsnyftisarna erbjuder SvD, som är marknadsledande på området, en på alla vis formidabel comeback söndagen den 26 februari. När jag fick syn på reportaget formulerade jag före läsningen, mest för skojs skull, några hypoteser om texten: 1) Texten har en tydlig författarnärvaro, det vill säga att skribenten syns i texten; 2) Texten har ofta ett omotiverat närperspektiv; 3) Texten tycks eftersträva en litterär-poetisk-expressiv stil; 4) Texten erbjuder inga som helst problematiseringar av den information som presenteras. Rent övergripande förväntade jag mig att bli serverad ännu en historia om en uppgiven, bidragsfinansierad och passiviserad migrant som inte kommit igång med svenskastudier och som ägnar större delen av tiden åt att fundera över hur och när resten av familjen ska kunna komma till Sverige. Med dessa förväntningar i bagaget började jag läsa reportaget, och mina förhoppningar kom inte på skam. Först lite om de fyra hypoteserna:
Patrik Engellau
Det påstås att Sverige har runt 20 000 poliser. Bara på kul gjorde jag några jämförelser. Vid förra sekelskiftet hade Sverige 2 800 fjärdingsmän på landsbygden vilket är som om vi hade haft omkring 8 500 poliser totalt idag. Om vi haft lika många poliser per invånare som Finland hade vi haft omkring 15 000 konstaplar. Om vi varit som USA hade vi haft nästan 30 000 snutar. (Jag sätter inte min heder i pant för siffrorna, men de känns någorlunda.)
Nu sägs det att Sverige behöver öka antalet poliser med 50 procent för att komma upp i EU-snittet – som tydligen ligger på ungefär samma nivå som USA – och kunna hantera allt bråk. Så kanske det är. Det är i så fall väldigt sorgligt. Troligen måste då även åklagar-, domstols- och fängelseväsendet utökas proportionellt. Dessutom kan man tänka sig att andra slags kostnader också hänger med, till exempel för att ta hand om brända bilar och skadade människor, såväl offer som förövare.
Patrik Engellau
Jag har flera gånger skrivit att jag inte gillar den statliga Värdegrunden, till exempel här och här.
Min invändning mot Värdegrunden har i första hand varit att man inte förstår vad den innebär. Jag har sagt att Värdegrunden bara är en massa pladder med det illvilliga syftet att göra vanliga medelklassare osäkra på sina värderingar och därmed mer rådvilla och i samma mån mindre benägna att protestera mot politikerväldets misskötsel av landet. Värdegrunden är helt enkelt en härskarteknik.
Hela företeelsen är egentligen oerhört märkvärdig. En kulturs värderingar, tror jag i alla fall, brukar normalt – annat än kanske i Nordkorea – växa ur det civila samhället. Ju friare samhälle, desto mindre lägger sig staten i vad folk har för uppfattningar. Den åsiktsfrihet som vi påstår oss ha innebär ju faktiskt att man får tycka som man vill. Om jag till exempel får för mig att hata danskar har jag rätt till det (att sedan mer civiliserade bekanta kanske inte vill umgås med mig på grund av mina fördomar är en smäll jag får ta). I en demokrati får man hata vem man vill. Man får också rangordna folkgrupper och till exempel gilla israeler mer än palestinier eller vice versa. Det följer av åsiktsfriheten.
Helena Edlund
Trigger warning: Du kommer nu att få ta del av en så kallat gravt ironisk text. Om du vet med dig att du har svårt för humor i allmänhet och ironi i synnerhet, bör du därför avstå från läsning, eller läsa texten tillsammans med någon som kan förklara de passager som kan bli känslomässigt svåra för dig. Texten ska inte betraktas som ett seriöst förslag, eller som en produkt av skribentens faktiska åsikter. Texten är ett försök att driva med den nuvarande situationen i Sverige, vilket i sig är näst intill omöjligt på grund av graden av absurditet i den rådande debatten. Därav det uppskruvade språket.
Visst är det en smula tjatigt att varje morgon vakna upp till ett nytt varv i det mediala ekorrhjul som uppstått i Landet Sverige? Samtidigt är det fascinerande att studera hur snabbt den relativistiska pendeln har svängt. Under decennier har vi matats med att det inte finns någon objektiv sanning utan att det är upp till var och en att definiera sin egen sanning – nu existerar plötsligt en objektiv sanning, och det stora problemet är att denna sanna sanning inte kommer fram? Att se samma Stefan Löfven som för tre år sedan hävdade att Sverige höll på att gå sönder, nu rikta offentlig kritik mot personer som uttrycker oro inför tillståndet i landet känns dessutom, diplomatiskt uttryckt, aningens splittrat.
Patrik Engellau
Var och en som passerat femtio års ålder har egen erfarenhet av historiens vingslag. Det är inte bara att nya prylar lanseras och stadsbilder förändras utan också, ännu mer genomgripande, att nya idéer och synsätt slår igenom.
Ofta ruskar folk på sig av nyheternas obehag – tänk på den före detta svenska kommunikationsministern Ines Uusmann som hävdade att Internet nog var en dagslända, en ”fluga” – ty hur modern, hip, flexibel och nyhetsbejakande människan än anser sig vara finns en konservativ instinkt hos alla om inte för annat så för att det är jobbigt att anpassa sig hela tiden. Själv har jag kommit på mig med att negligera starka intellektuella strömningar såsom genustänkande och identitetsideologier eftersom jag utgått från att sådana dumheter aldrig skulle kunna slå rot på allvar. Och se vad som hänt medan jag vänt bort blicken i några decennier!
Ilan Sadé
Engagemanget för fakta och vederhäftiga nyheter tycks numera gå som en väckelse genom etablerade media. Det är nästan rörande att se hur alla sjunger sanningens lov. När bilden av Sverige som ett lyckat välfärdspolitiskt experiment utmanas, tycks gränsen definitivt vara nådd; det fosterländska blodet svallar i DN-skrapan.
Men låt er inte narras. Det är fel att måla upp detta som en kamp mellan sanningsälskare och sagoberättare. Om det bara vore så väl vore saken enkel. Båda sidorna är nämligen i mångt och mycket avspeglingar av varandra. Vad stora delar av de alternativa medierna och den nya amerikanska presidentadministrationen gör är att helt enkelt slå mot de etablerade medierna med samma metoder som dessa själva använder titt som tätt. Detta driver de sistnämnda till vanvett.
Mohamed Omar
I inlägget ”Kan man vara svensk och muslim?” den 24 februari tog jag upp en del motsättningar mellan islam och svensk kultur. Inlägget fick många kommentarer, både här på Det Goda Samhället och på Facebook. De flesta höll med om att det finns flera verkliga motsättningar mellan svensk kultur och islam.
Ett färre antal kommentatorer höll inte med mig. Det beror dock inte, förstod jag, på att de tror att svensk kultur och islam är samma sak och aldrig krockar. Alla förstår att det finns krockar. Utan de som invände hade missförstått mitt inlägg. De trodde att jag påstod att alla muslimer skulle vara på ett visst sätt och att alla svenskar skulle vara på ett annat sätt.
Något sådant påstående gör jag inte. Jag skriver om skillnader mellan svensk kultur och islam. En sådan skillnad är spritens betydelse i svensk kultur, samtidigt som sprit är haram, helt förbjudet i islam. Det betyder inte att det inte finns muslimer som dricker sprit eller svenskar som är nykterister. Det finns också ett fåtal svenskar som har konverterat till islam, men det gör inte svensk kultur islamisk eller islam till en svensk religion.
Patrik Engellau
Nästan alla människor jag träffar är bekymrade över migrantsituationen, särskilt vita män över fyrtio år. Bekymren gäller förstås den situation Sverige redan hamnat i, men ännu mer framtidsutsikterna, eftersom det cirkulerar rykten om att myndigheterna förväntar sig ytterligare 100 000 eller fler migranter årligen under ett antal år framöver. (Ja, vi lever i ett samhälle som liksom det gamla Sovjetunionen till stor del får nöja sig med rykten eftersom myndigheterna inte tycker att folket behöver informeras så noggrant om vissa obehagligheter. Migrationsverkets ”planeringsantagande” för 2017 är 34 700 asylsökande.)
Men många av dessa bekymrade vita män över fyrtio är ändå inte så bekymrade över utveckling eftersom de tror att en mental vändning hos våra ledare är på gång. De tror att makthavarna håller på att ta sitt förnuft till fånga och gradvis införa en ny och mer realistiskt återhållsam migrationspolitik.
Patrik Engellau
Tänk dig två samhällen. De är precis likadana i alla avseenden utom ett, nämligen den mentala utrustningen. Samma natur, identiska människor, samma storlek, samma befolkningspyramid, samma klimat, bara olika tänkande.
I det ena samhället har alla gått på Harvard och kan därför hur många moderna och avancerade teorier som helst. De har emellertid inte haft någon mormor eller motsvarande som lärt dem artighet, att vara hel och ren, att inte fuska eller peta sig i näsan, att vara flitig och sparsam, att inte plåga djur, att hjälpa till med disken samt att lämna toaletten i det skick man själv vill finna den.
I det andra samhället har ingen mer än grundskola men alla har eller har haft en samvetsgrann mormor eller motsvarande.
Jag har funderat mycket över vad som är svenskt eller vem som är svensk. Jag är andra generationens invandrare av ungerskt ursprung. Mina föräldrar kom till Sverige 1947, en ren arbetsinvandring. Efter tre veckor placerades de ut till att jobba inom jordbruket. Den svenska staten åkte ner till Ungern och handplockade flera tusen ungrare och tog dem till Sverige. Mina föräldrar förband sig att jobba inom jordbruket, kontraktet var på fem år. Som barn på landsbygden upplevde jag inte att jag var annorlunda. Vi barn lekte tillsammans som barn gör.
När jag började första klass 1959 så hade min far börjat jobba på Scania som gjutare. Jag minns en dag när jag hade gjort mina matteläxor och kommit på att om jag lägger ihop 5 och 6 så blir det 11. Denna nya vetskap gjorde mig upprymd då jag var ett nyfiket barn som de flesta barn är. En hel helg satt jag och räknade och fyllde ett helt räknehäfte. Jag var stolt när jag kom till skolan och visade mitt jobb för fröken och väntade på att få beröm. Men så besviken jag blev, jag hade gjort fel. Det var inte fel avseende uträkningarna men jag hade lagt in två siffror i en ruta i stället för två rutor. Min fröken sa du kunde väl ha frågat dina föräldrar, de kan väl svenska? Mina föräldrar hade aldrig fått gå på en svensk undervisning, deras svenska var självlärd. Jag hade märkt att mina klasskompisars föräldrar talade bra svenska vilket var självklart då de var svenskar. Men mina var det inte. Jag skämdes för att mina föräldrar talade dålig svenska.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda ner som mp3 eller lyssna på Soundcloud. Denna vecka […]
Patrik Engellau
Ett sällskap av innovationsintresserade personer där jag ingår hade årsmöte häromdagen. Mötet sköttes så föredömligt av ordföranden att det kunde avslutas på tio minuter.
Sedan blev det föredrag av en framstående riksdagsledamot som skulle tala om innovationspolitik. (Vad det nu är. Jag har decenniers erfarenhet av att prata innovationspolitik. Så småningom har jag kommit fram till att det bara handlar om att ett antal parasitära och konkurrerande institutioner ska hitta på övertygande skäl för att politikerna ska ge dem pengar varefter de parasitära tackar politikerna genom att hylla dem – politikerna, alltså – såsom varande näringslivets välgörare. Sådär fungerar det förresten i alla offentligfinansierade hjälpsystem. Själv har jag jobbat med detta i tio år inom u-landsbiståndsbranschen. Den allmänna formeln är att klienter får pengar av politiker och sedan lovordar politikerna vilket gör politikerna glada och stolta och entusiasmerar dem att hämta mer pengar hos skattebetalarna för att kunna dela ut nya bidrag och hösta in fler eloger för påstått utvecklingsfrämjande insatser. Det är en win win-situation för både politikerna och de parasitära. Skattebetalarna är inte tillfrågade.)
Patrik Engellau
Onsdagen den 22 februari 2017 hade Dagens Nyheter inte mindre än tre stort uppslagna artiklar i samma alarmerande ämne, nämligen det grasserande fosterlandsförräderiet. Lägg datumet på minnet, ty detta var ord i rättan tid.
Bakgrunden är att en sverigedemokratisk toppolitiker – jag vill ej ens nämna hans namn – sprider ”en negativ bild av Sverige till USA” genom att på amerikansk sajt skriva två – två! – artiklar ”som kopplat ihop den svenska flyktingpolitiken med gängvåldtäkter”.
Hur infamt detta är går knappt att säga. Flyktingpolitiken bestäms av riksdagen. Man ser alltså hur den fosterlandsförrädiske sverigedemokraten försåtligt antyder att riksdagen har något med gängvåldtäkter att göra. Snart aktar han väl inte för rov att anklaga talman Urban Ahlin för våldtäkt. Jag kokar inombords.
Patrik Engellau
För ett tag sedan skrev jag en text om att det är farligt om folk får för sig att deras problem egentligen beror på deras överhet, till exempel politiker, kungar, diktatorer eller andra slags potentater, samt, som en följd av detta, att alla lösningar ska komma genom överhetens gärningar. En del kommentatorer tyckte att det var ett olämpligt påstående från min sida med tanke på hur mycket skada de styrande potentaterna faktiskt gör exempelvis i ett land som Sverige.
Detta är en betydelsefull fråga som är väl värd att brottas lite med. Det är inte självklart vem som har huvudansvaret för olika tillkortakommanden som drabbat i det här fallet Sverige, om det är politikerna eller om det är vi medborgare själva. Ej heller är det uppenbart om överheten eller medborgarna är bäst skickade att rätta till eventuella fel.
Mohamed Omar
När Magnus Sandelins bok Jihad – Svenskarna i de islamistiska terrornätverken kom ut 2012 var det den första i sitt slag, en kartläggning av den våldsbejakande, islamiska miljön Sverige. Egentligen borde man tala om den salafistiska miljön eftersom alla våldsbejakande muslimer som nämndes i boken tillhörde den salafistiska strömningen inom sunnitisk islam.
Islam kan indelas i två huvudriktningar: shiism och sunnism. Salafismen är ett sätt att förstå sunnitisk islam som utmärker sig genom långt driven literalism och ett förakt för rationellt tänkande, men också en fientlighet mot helgon- och gravkult och annat som betraktas som vidskepelse. Den gör anspråk på att återgå till ett rent ursprungsislam fri från mänskliga påfund.
Patrik Engellau
Chefsliberalen Jan Björklund förklarade i debattprogrammet Agenda att slöjan är ett uttryck för muslimskt kvinnoförtryck. Vad han ville, till exempel att förbjuda slöjan, framgick emellertid inte. Sedan sa han att han vet att en del muslimska kvinnor som inte är förtryckta frivilligt tar på sig slöja och att detta är helt förenligt med hans uppfattningar om det rätta och det riktiga, liberal som han är.
Om Björklunds avsikt bara var att ventilera en allmän åsikt utan särskilda konsekvenser för svensk politik kan detta få passera, men om han, i egenskap av ledande politiker, menar något mer handfast, till exempel statliga ingrepp mot slöjor, bör saken synas i sömmarna, ty det här är inte enkelt.
Fram till 1500-talet lästes Bibeln, precis som allt annat i mässan, på latin. Prästen återberättade, tolkade och predikade för folket.
Denne hade ensamrätt på källskriften och sannolikt även till talarstolen. Folket hade intet av detta. Utan minsta möjlighet till kontroll var acceptans allenarådande alternativ.
Behov och önskemål av översättningar till andra språk var inte direkt populärt hos kyrkan. Från påven utgick påbud och strafftillämpning var knappast präglad av silkesvantar.
Mohamed Omar
Kvinnorna i den svenska delegationen till den islamiska republiken Iran täckte sig i sjalar, sedan ställde de upp sig på rad för hela världen att beskåda. En triumf för islamismen, ett nederlag för väst. Jag tror inte ens att de själva förstår att de användes som pjäser i ett spel, i en kraftmätning mellan islam och väst. Jag tror att de var naiva.
För många svenskar tror inte på ”civilisationernas kamp”. De tror hellre på sina idéer om fredlig samexistens, samarbete och harmonisk mångkultur än på vad de faktiskt ser. Det vi ser i världen och våra egna samhällen är en kamp mellan konkurrerande värdesystem, där grupper strävar efter att dominera över andra grupper. De som beskriver verkligheten som den är anses störa friden. Man föredrar att vistas i idéernas värld.
Patrik Engellau
En bekant framförde följande fundering:
Kommer du ihåg barnmorskan som för sitt samvetes skull inte ville göra aborter? Hon blev utbuad av pk-ideologerna. Vi kan jämföra med journalisten som för sitt samvetes skull smugglade in en afghansk migrant i Sverige (och blev dömd för det). Han blev hyllad av pk-etablissemanget.
Frågan är varför två personer som båda följer sitt samvete blir så olika sedda, den ena avfärdad och den andra ärad.
Läsaren inbjuds härmed att fundera över denna paradox (om det nu är en paradox; kanske är hela problemformuleringen felaktig). Förklara det mentala tillstånd hos bedömarna som gör att två lika samvetsömma människor får så olika betyg.
Patrik Engellau
I vår kultur anser vi, tror jag i alla fall, att politiska konflikter är på allvar. De politiska motståndarna har viktiga och genomtänkta, ehuru olika, uppfattningar grundade i noga överlagda ideologiska filosofiska resonemang. Där finns till exempel konservativa, liberala, socialistiska och andra idéströmningar som alla har sin egen vision om hur samhället bör utformas.
Inom fotbollen är kampen minst lika hård, inte bara mellan lagen, utan också, och kanske framför allt, mellan respektive lags anhängare, som ofta inte ens aktar för rov att använda fysiskt våld för att tillkännage sina djupast kända uppfattningar.
Patrik Engellau
Ett medfött drag hos mig som jag har haft mycket användning av är att jag är skeptisk, sjukligt skeptisk, skulle några säga. Jag tror knappt på någonting förrän det är fullständigt bevisat och inte ens då är min tilltro mer än provisorisk.
Till exempel trodde jag aldrig på det där med ryska miniubåtar, inte ens under de mest dramatiska åren på 1980-talet, då hela Sverige, i varje fall det officiella Sverige, stod skälvande av ilska och blodtörstigt önskade att vårt försvar skulle lyckas spränga upp någon smygande sovjetisk inkräktare från Östersjöns botten medan TV var där och filmade.
Som du kanske förstår blir man inte alltid populär när man inte riktigt ser precis det som alla andra ser. Att på 80-talet ifrågasätta de sovjetiska gränskränkningarna var då ungefär lika uppskattat som att idag säga att den där Trump kanske inte är så genomrutten i alla fall.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda ner som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I december […]
Patrik Engellau
Sverige excellerar i att inte lösa sina problem. Exempelvis pekar Magnus Norell i Göteborgs-Posten ”på hur svårt det politiska etablissemanget i Sverige tycks ha att agera rationellt för att hindra och bekämpa” jihadistreseterror. Och så har vi skolan och no go-zonerna och allt det andra. Till nöds kan politikerna mumla något om att de sett felen och nyligen har löst, eller kanske just nu håller på att lösa, eller kanske alldeles strax kommer att lösa problemen på ett för alla tillfredsställande sätt. I verkligheten sker emellertid ingenting. Status quo regerar med bedövande kraft.
Vi som inte gillar läget – och vi utgör väl en klar majoritet av landets röstberättigade befolkning om man räknar dit alla sverigedemokrater plus de antagligen lika många som är missnöjda men inte tror på sverigedemokraterna – är dock rätt verkningslösa. Vi lyckas inte formulera ett budskap. Vi kannstöper och argumenterar och försöker övertyga makten, men makten lyssnar inte. Det här med demokratisk debatt, logisk argumentation, pålästhet och kunskap verkar inte vara dagens framgångsformel.
Helena Edlund
Den som vill travestera Carl Bildt kan påstå att det är bekymmersamma bilder av Sverige som sprids över världen just nu. Eller snarare bilder som gett upphov till en viss förvåning och frågor som handlar om hur landets regering egentligen definierar den där feministiska utrikespolitiken man sade sig ägna sig åt.
Brittiska The Spectator sammanfattar de internationella reaktionerna relativt bra med rubriksättningen till den artikel som i skrivande stund toppar deras lista för mest lästa: ”The shameful hypocrisy of Sweden’s ‘first feminist government’”. Det skamliga hyckleriet hos Sveriges ’första feministiska regering’. Det där med regering inom citationstecken.
Patrik Engellau
Årets mest uttjatade ämne? Skulle tro det. Jag googlade och fick 448 000 träffar som jag studerade under några timmar utan att bli klokare. Jo, jag insåg att nästan alla anser att det finns svenska värderingar och att de är bra och att de bör artikuleras och följas. Men vilka dessa värderingar är fick jag inte klart för mig annat än att man i Sverige ska följa lagen och att kvinnor ska vara jämställda med män (och troligen varit unikt jämställda i århundraden).
Det brister alltså i konkretion. Detta tål att tänka på. Varför ska det vara så himla svårt för folk – och det verkar gälla såväl ledande politiker och journalister som till och med Hans Majestät Konungen – att rada upp ett gäng tydliga etiska hållpunkter som gäller i vårt land? Själv skulle jag kunna hålla på hur länge som helst: hålla tider, göra hemläxor, respektera auktoriteter, inte förhäva sig (Jante får ej förglömmas), inte cykla på trottoaren, ta ansvar för sin familj, till exempel noggrant följa barnens skolgång och förhöra dem i läxläsningen, ständigt anstränga sig och försöka bli bättre, försöka hjälpa sina kollegor i stället för att bara konkurrera med dem, kort sagt bekämpa sin medfödda missunnsamhet, ja, du ser, det finns hur många svenska viktiga värderingar som helst – och då har jag inte ens nämnt den underliga och troligen unikt svenska etikettsregeln att män ska klä sig i svarta skor när de går på kalas efter klockan 18. Varför ska sådant här vara så svårt för landets eliter att rada upp?
DET GODA SAMHÄLLET 