I Amerika är ateismen till stor del ett vänsterfenomen och dess kritik mot kristendomen rör ofta frågor som till exempel abort och samkönade äktenskap. Ateismen har därför kommit att förknippas med så kallad ”progressiv” politik, trots att den i grunden inte har något politiskt innehåll alls, utan bara är en filosofisk hållning.

Visst finns det amerikanska ateister som är höger, men det har varit svårt för dem att engagera sig i Republikanerna på grund av partiets nära samarbete med kristna grupper. Enligt en Pew Forum-undersökning år så beskrev sig 15 procent av ateisterna som republikaner. Å andra sidan har ateister som Christopher Hitchens och Sam Harris kommit att förknippas med högern då de också riktat sin religionskritik mot islam. Detta eftersom delar av vänstern ser islam som sin allierade och inte mäter islamisk fundamentalism med samma måttstock som den kristna.

Jag hörde första gången talas om Robert M Price när jag läste litteraturvetaren Mattias Fyhrs bok Död men drömmande: H P Lovecraft och den magiska modernismen (2006). Boken handlade om den amerikanske skräckförfattaren H. P. Lovecraft, verksam på 20-talet. Price blir omnämnd som en av de främsta Lovecraft-experterna. Det stod också att Price var teolog, vilket väckte mitt intresse.

Föreställ dig att en gud, allvetande och allsmäktig, har skapat universum. På jorden har han satt mänskligheten. Denne gud har gjort flera försök att vägleda människorna genom att uppenbara sin vilja för olika profeter. Vissa lyssnar på profeterna och börjar leva såsom Gud vill, men många fortsätter att leva som de själva vill. Det händer till och med att profeter blir ihjälslagna.

Så en dag bestämmer sig Gud för att han ska ge människorna en sista chans. Han ska skicka ett sista budskap till dem. Där ska allt de behöver finnas med. Följer de budskapet, kommer Gud att löna dem med paradiset efter döden. Vägrar de, så blir de stekta i helvetet.

Detta skedde på 600-talet e. Kr. och det sista budskapet fick namnet Koranen. Den beskriver sig själv som fullkomlig och utan fel, en vägledning som ska gälla fram till Domens dag. Och så borde det ju vara om författaren faktiskt var en allvetande gud som skapat universum.

Men Koranen innehåller många fel som i stället visar att det är en mänsklig skrift, skriven av ofullkomliga människor med begränsade kunskaper. Jag ska ta upp en sak här: Koranens geocentriska världsbild.

Den geocentriska världsbilden var den vanliga synen på universums uppbyggnad under antiken och medeltiden, från ungefär 500 f. Kr., innan den heliocentriska världsbilden fick genomslag i Europa på 1500-talet och 1600-talet. Aristoteles, som levde på 300-talet f. Kr, menade att jorden låg i universums mitt. Runt jorden kretsar solen och planeterna.

I Göteborg driver salafister en skola som kallas ”Vetenskapsskolan”. Det är bara ett exempel på att det inom den islamiska missionen finns en föreställning om att islam är en ”vetenskaplig” religion och att Koranen är förenlig med modern vetenskap.

På svenska islamiska sajter är föreställningen vanlig. Man kan titta på sajten på islam.se och artikeln ”Religion kontra vetenskap”. Där står det så här:

”Muslimer måste tillgodose sig båda dessa vetanden. Faktum är att islam förespråkade studier av världslig kunskap i en tid då hela världen låg i mörker.”

Koranen ska ha tillkommit på 600-talet. Det är många hundra efter det att greken Eratosthenes (cirka 276–194 f. Kr.) beskrivit jorden som ett klot. Ett faktum som man inte hittar i islams heliga bok, jorden beskrivs istället som platt. Den jämförs till och med med en matta: ”Gud har ock gjort jorden till en matta åt eder…” (Zetterstéen 71:18)

Det grekiska ljuset upplyste världen och lade grunden för den mest lysande civilisation som någonsin existerat: den västerländska. En annan grek, Aristarchos (cirka 310–230 f. Kr.), föreslog att jorden roterade runt solen. Hans idé fick inget genomslag under antiken, men ändå. Han förstod också att solen var större än jorden. I Koranen nämns inte jordens rotation, men det talas om att solen löper i en bana, och följs av månen: ”Han är ock den, som skapat natten och dagen, solen och månen, så att båda vandrar i sin egen bana.” (Zetterstéen 21:34)

Och solen torde ha uppfattats som mindre än jorden eftersom den om kvällen sjunker ner i en dypöl i ett land någonstans vid världens ände: ”Tills han kom fram till det ställe, där solen går ned, och fann, att den gick ned i en grumlig källa, och fann människor bredvid den.” (Zetterstéen 18:84)

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 11/2) pratar jag med författaren Einar Askestad. Han inledde sin skrivarbana i början av 90-talet som litteraturkritiker på BLM och har därefter medverkat i tidskrifter som Ord och Bild, Artes, Lyrikvännen, Hjärnstorm, Res Publica, Vinduet, Ny tid och Axess.

Askestad debuterade 1997 med novellsamlingen Det liknar ingenting och har senast publicerat Så enkla är orden (2018), som är hans elfte bok. Han är även gästskribent här på Det Goda Samhället.

I det här avsnittet pratar vi om Askestads farväl till samtiden. Förfallet inom politik och media har gått så långt att han menar att det är dags att sluta bry sig. I ett inlägg publicerat på Katerina Magasin den 6 februari skriver han:

”För mig existerar inte det mediala Sverige mer. De lever på vår uppmärksamhet. Den förtjänar de inte. De vill oss inte väl. Jag uppmanar alla att göra detsamma. Freda dig. Låt samtiden dö. Utan publik förtvinar den.”

I en ny video kommenterar jag religionsprofessorn och vänsteraktivisten Mattias Gardells uttalanden om så kallad ”islamofobi” och ”antimuslimsk […]

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/2) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället arbetar han som yogalärare. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera.

Är patriarkatet egentligen så dåligt? Vi har aldrig haft så många kvinnliga makthavare som nu, noterar Sandgren, ändå ökar otryggheten för kvinnor varje år. Kvinnor, menar han, är inte särskilt bra på att skydda kvinnor. I en krönika här på Det Goda Samhället skriver han:

”Samtidigt som feminismen utsett västvärldens patriarkat till sin huvudfiende – är det svårt att förneka att samma patriarkat historiskt sett visat sig mest kompetent när det gäller att skydda just kvinnorna och barnen.”

Sandgren tycker också att hjältarna äras för lite för tiden. Vi behöver hjältemyter. Och hjältar är inte folk som bara glassar och är coola, de gör skitjobbet. Och de gör uppoffringar för ett högre syfte. Att vara hjälte är en manlig grej, skriver Sandgren i en annan krönika:

”Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ’hjältegen’, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ’kärlek’.”

Igår var det alla hjärtans dag. Det är en kul dag, tycker jag. Kommersialiserad som allt annat, men jag hör inte till dem som stör sig på kommersialisering. Vissa ogillar dagen av samma anledning som man ogillar halloween – det är uttryck för så kallad amerikansk kulturimperialism.

Hur som helst så har högtiden, som kallas Valentins dag, ursprung långt tillbaka i tiden i traditioner som uppstod kring helgonet Sankt Valentin under medeltiden i Frankrike och England. Jag tycker särskilt om dessa associationer till riddare och hövisk kärlek som frammanar bilder av sagornas Perceval och Galahad.

I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:

Valentins dag (eng. St. Valentines day), 14 febr., var redan under medeltiden i England och
Skottland en bemärkelsedag genom den sedvänjan bland ungt folk, att den person af motsatt kön, hvars namn man aftonen förut dragit vid lottning eller som man på själfva Valentinsdagen först mötte, den skulle man ge skänker och året ut vara huld såsom sin ”Valentin”, d. v. s. att en uppvaktning på riddarmaner ålåg den manlige ”Valentin”.

Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam i sin helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.

Iranier i allmänhet tycker inte om att sammanblandas med araber och är noga med att påpeka att de är indoeuropéer och har ett annat språk och en annan kultur. Det här intresserar mig, dels eftersom min far kom från Iran, och dels för att jag som muslim under många år, med kontakter med både sunniter och shiiter, araber och perser, stötte på dessa attityder och motsättningar i olika sammanhang.

Majoriteten av iranierna som bor i Sverige identifierar sig inte som muslimer, många är till och med fientliga till islam, och känner sig stå nära den svenska kulturen. Man märker detta i att iranier ofta visar intresse för, och deltar i, svenska högtider som jul och midsommar, och är öppna för bilda familj med ”gammelsvenskar”.

I Wikipedia-artikeln om iranska amerikaner kan man läsa att iranierna är en väldigt välintegrerad grupp med högt antal blandäktenskap med icke-iranier. Det förvånar mig inte. Samma sak gäller i Sverige. När man läser om muslimer som konverterat till kristendomen, så är det ofta iranier. Jag tror att detta är ett sätt för dem att markera att man vill vara en del av den västerländska kulturen. En undersökning från juni 2018 visade att Sverigedemokraterna är det största partiet bland svenskiranier.

Karnevalen i Viareggio är en av de mest berömda i Italien och årets höjdpunkt för lokalbefolkningen. Konstnärer tillverkar magnifika skulpturer som dras runt i vagnar under paraderna. Liksom de svenska etablissemangskonstnärerna är de italienska motsvarigheterna vänstervridna och den politiska satiren slår gärna högerut. Annars riskerar det ju att kallas hat.

I år hade man byggt en gigantisk skulptur föreställande Donald Trump i skinande rustning. Det här kommer från den så kallade gudakejsar-memen, det vill säga Internet-skämtet om Trump som enväldig gudakejsare över ett galaktiskt imperium. Det var ett sätt för Trump-fansen att driva med vänsterns anti-Trump-propaganda, som utmålade honom som megalomanisk fascist och blivande diktator.

Det är svårt att veta vad italienarna haft för avsikt med sin skulptur. Är det satir på Trump eller på den hysteriska anti-Trump-vänstern? Det vore kul om det vore det senare, men, med tanke på vad man gjort på tidigare karnevaler, befarar jag att den första tolkningen är mer sann.

I sin hand håller Trump-skulpturen i ett stort svärd med Twitter-symboler vid hjaltet. Twitter har ju förändrat styrkeförhållandena mellan presidenten och media. Richard Nixon hade inget Twitterkonto och förlorade mot media. Trump kan alltid gå runt media och tala direkt till folk. För övrigt är gudakejser-memen coolare än Tricky Dick, eller hur?