Jag har just sett berättelsen om Jens Otto Krag och Helle Virkner på dansk tv.
Den är mycket fängslande. Se den! Den kommer snart också på svensk tv.
Jens Otto är en skitstövel. Han är också mycket framgångsrik och därför intressant. Den mest fängslande är ändå Helle Virkner – vilket hon också är som en av huvudrollsinnehavarna i Matador, bredvid The Wire världens kanske bästa Tv-serie. Hon är mycket sympatisk och intagande – i rutan, och som det verkar, i livet.
Lennart Bengtsson hade vänligheten att i bekantskapskretsen sprida ett antal spännande artiklar om världens miljöpolitik. Kanske läser jag in ett överdrivet dramatiskt budskap i artiklarna men det beror i så fall på att jag i flera år väntat på detta budskap, nämligen den internationella miljöpolitikens gradvisa sammanbrott.
Igår skrev jag en text om föräldraansvar och om det bisarra i att föräldrar i så kallade utsatta områden ständigt kommer undan med att skylla på samhället. De får dessutom hjälp av det samhälle de klandrar. Polis och sociala myndigheter (som blir allt svårare att skilja åt) anger ständigt socioekonomiska omständigheter som orsak till kriminaliteten och medierna producerar snyftreportage i parti och minut. Men redan 2014 slog en svensk studie fast att kopplingarna mellan socioekonomisk utsatthet och kriminalitet är svaga.
I början av maj i år besökte jag USA, inte minst för att hälsa på min dotter som bor där med sin familj. Vid det laget förväntades Högsta Domstolen komma med sin dom i Roe vs. Wade, således sitt beslut om huruvida abortreglerna inte längre skulle vara en fråga för den federala regeringen utan i stället för de delstatliga regeringarna (vilket inte låter så dramatiskt förrän man inser att om delstaterna fick bestämma fritt så skulle många av dem kraftigt inskränka aborträtten). Läckta förhandsbesked antydde att HD skulle låta delstaterna bestämma.
Polisen larmar nu om att barn löper en extra stor risk att rekryteras till kriminella gäng under sommaren. Men ingen vill prata om vilka det är som faktiskt möjliggör denna rekrytering. Ingen vill prata om föräldrarnas ansvar.
Om jag träffar en människa som vurmar för ekologisk mat drar jag genast ett antal möjligtvis felaktiga slutsatser. Till exempel räknar jag med att vederbörande ska hata Donald Trump. Jag gissar dessutom att personen är kvinna och att hon är skeptisk till vinster i välfärden. Hon gillar vindkraftverk och mångkultur och menar att kvotering av kvinnor till de stora börsbolagens styrelser kan vara en bra idé eftersom vetenskapen visat att bolag med kvinnor i styrelsen är mer lönsamma. Hon är en stark anhängare av uppfattningen om allas lika värde.
I dagens Sverige tittar etablerade medier och alla riksdagspartier utom ett åt höger, där det sägs eka av stöveltramp och brunt 1930-tal. Men när man spanar i en bestämd riktning vad gäller hotet inför framtiden, har det ofta visat sig att faran istället kommer från ett helt annat håll.
Det var en tanke som slog mig sedan jag nyligen läst två tyska kriminalromaner Goldstein och Die Akte Vaterland (ännu inte utgivna på svenska), som är tredje och fjärde delen i den tyske författaren Volker Kutschers åtta böcker långa svit om kriminalkommissarie Gereon Rath och hans värld. Den utspelar sig till en början under Weimarrepublikens (1919 – 1933) senare år med fokus på människoöden inom polis och undre värld i Berlin. Samtidigt kan läsaren följa hur nazismen växer fram från en till synes marginell företeelse, via huvudstadens blodiga gatustrider mellan kommunistiska kampförband och brunskjortor till SA-pöbelns successiva övertagande av gator och torg några år innan nazisterna slutligen grep den politiska makten.
Uttrycket kan antyda något bra, eller något dåligt. När det gäller Sveriges hantering av asylsökande så anger det alltid något som är rent katastrofalt dåligt.
100 personer som inte har någon som helst anknytning till Sverige eller svenska verksamheter i Afghanistan lyckades alltså slinka med på evakueringsplanen från Kabul.
Judarna utgör endast 0,2 procent av världens befolkning. Under första hälften av nittonhundratalet vann de 14 procent av nobelprisen, under den andra halvan 29 procent och hittills, under innevarande århundrade, 32 procent.
För alla som i enlighet med rådande politiskt korrekta föreställningar hävdar att alla människor är lika, och att inga raser finns, utgör dessa siffror ett problem. Inte blir det lättare att förklara för dem varför ashkenazer i genomsnitt har en intelligens som uppgår till 110–115.
Till min häpnad och glädje har partiledare i Almedalen hållit entusiastiska tal om medelklassen. ”I den här valrörelsen så kommer vi osökt tala mycket om medelklassen”, sa liberalen Johan Pehrson och det har han kanske rätt i även om jag aldrig såg det komma. Desto bättre att det kom.
Idag kan vi i stället fira årets varmaste dag. Det vill säga inte för året 2022 utan i stället för år 1933. Då uppmättes nämligen den 9 juli +38°C i Ultuna utanför Uppsala. I Observatorieparken i stan var det dock 0,6°C lägre. Jag är säker på att det i dag blott finns ett fåtal om ens någon levande som minns den 9 juli 1933. Och inte sedan dess har det varit varmare någonstans i Sverige. I alla fall inte uppmätt med en godkänt och riktigt placerad termometer.
Stiftelsen Expo bjuder regelbundet in gästkrönikörer som ”på uppdrag av Expo ska ge sina perspektiv på en specifik fråga eller händelse”. Analyser och ställningstaganden är skribenternas egna, får vi veta, men givetvis handlar det ändå om åsikter som Expo själva godkänner och stödjer. Som i den här krönikan, där moderaten Anjeza Koxhaxhiku gråter ut över att hennes parti skrotat beröringsskräcken och för diskussioner med Sverigedemokraterna
Sommarstället, som ägs av min fru, står öppet även för mig. Det består av ett gytter av små, rödmålade boningshus som plågas av de kalla sydvästvindarna i det bohuslänska havsbandet mot Skagerrack. Vid vackert väder är det ett paradis. Annars är det ett eldorado för primitivister som ogillar bekvämligheter som dusch. Stället är som gjort för att läsa skildringar av upptäcktsresor bland sälspäcksätande naturfolk i nordöstra Sibirien och det är just vad jag gör.
En av mina läsare påpekade nyligen att det inte är ”hedervärt” att kritisera vacciner. Och tyvärr har han rätt. De senaste åren har det inte funnits något säkrare sätt att förlora sin heder, sitt anseende och delar av sin vänkrets än att vara kritisk till att jordens befolkning behandlas med ett experimentellt mRNA-vaccin för vad som ser ut att vara en säsongsinfluensa. Som straff för detta övertramp tilldelas man titeln ”anti-vaxxer”.
Bäste Ulf,
Det var ett mycket bra tal, kanske ditt bästa. Jag gillade dina första ord där du sa att vad folk väntade sig av dig (och andra partiledare, kan man anta) är grundläggande respekt, att tala allvar och att se till att landet fungerar. Du lät som att just detta var det minimum som väljarna kunde räkna med att en borgerlig regering skulle leverera. Åtminstone avslutade du talet i den hoppfulla tonen: ”På min sida av politiken har vi viljan och kraften. Vi kan ena och samla Sverige. Den 11 september får vi ny ordning på Sverige”.
Av mig själv skulle jag aldrig komma på tanken att lyssna på ett partiledartal eftersom de enligt min uppfattning består av floskler. Men lite nyfiken blev jag på kristdemokraten Ebba Buschs framförande i Almedalen när jag hörde även omdömesgilla personer lovorda talet som en retorisk fullträff och Busch själv som den svenska politikens absolut mest lysande stjärna. Så jag tittade på talet och fick höra fyrtio minuter floskler.
PODD: I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie/Mohamed Omar om sina erfarenheter från ett mångkulturellt lager i Stockholmsområdet.
Jag fick upp ett minne från det mest bisarra uppdrag jag haft, från sommaren 2018 då jag kom att arbeta med nyanlända kvotflyktingar. Vilket var helt nytt för mig.
Kvotflyktingarna hämtades ute på Arlanda där röda mattan rullades ut och de kördes i flera taxibilar till kommunen. Där de först fick information på socialtjänsten om socialbidrag och det boende som ordnats för dem. I detta fall ett mycket fint boende i en nyrenoverad gammal skola från 1910 som iordningställts enkom för deras behov.
Häromdagen skrev jag om hur imponerad jag är över västerlandet som under flera hundra år gradvis lyckats höja sitt välstånd och dessutom sprida detta välstånd på det mest jämlika sätt som världen någonsin skådat (tror jag i alla fall) om vi bortser från det totala armodets likställdhet som praktiserats av olika naturfolk. Men, hävdade jag, nu är det möjligen slut på denna framgångssaga eftersom det fundament på vilken den byggde är under attack.
Från att ha varit mer eller mindre uträknat så har Liberalerna nu börjat återhämta sig. De senaste opinionsmätningarna ger vid handen att partiet just nu befinner sig en bit över fyraprocentsspärren (Demoskop: 4,7, Novus: 5,0, Sifo: 4,4) och Johan Pehrson är stolt som en tupp där han rumsterar om i Almedalen.
Nu har Almedalsveckan dragit igång igen. Det är lätt att föreställa sig hur politiker och journalister längtat efter att äntligen få sammanstråla på plats på härliga Gotland igen, efter två år av pandemi. Livesändningar via webben i all ära men inte är det riktigt lika festligt att dricka blaskigt rosévin ensam. Nej, rosé ska hinkas i goda vänners lag för bästa effekt.
Kvinnan bestämmer över sin kropp, vilket hon stolt förkunnar i alla sammanhang, oftast kanske i diskussioner om abort. Samtidigt, när hon också utnyttjar sitt imperium, tar hon ett liv, vilket hon inte vill bli påmind om.
Jag konstaterar bara. Det är oundvikligt att kvinnan tar makten. Hennes ställning är en ofrånkomlig följd av den fortgående individualiseringen och den tekniska utvecklingen. Det lönar sig inte att ha åsikter om det. Det återstår bara att anpassa sig.
Den moderna västerländska kulturen med de anglosaxiska länderna som huvudsaklig drivande kraft är det mest storslagna som mänskligheten någonsin har skapat. Det började med upplysningstiden då vetenskaperna grundades och utvecklades och fortsatte med den industriella revolutionen då kunskaperna togs i bruk och förfinades. Produktivkrafterna har sedan under några hundra år fortsatt att göra underverk som människor nu för tiden anser vara självklarheter och mänskliga rättigheter, till exempel telefoner, rinnande vatten (kallt och varmt) inomhus, varma, bekväma kläder och god mat i lyxiga ICA-butiker, men knappt ens stått till förfogande för gamla tiders kungar.
Rasbiologin fick en oväntad renässans i början av 2000-talet. Denna avsomnade ”vetenskap” som för tankarna till 30-talet, har dykt upp på högskolan under det försåtliga namnet ”Vithetsstudier”. Under det lika försåtliga namnet ”mångfald” har det blivit allt vanligare att rekrytera personer till olika yrken på grundval av hudfärg, vilket egentligen är lika irrelevant som att mäta skallar på samer. Då och då hör man kulturpersonligheter (med obetydligt högre melaninhalt än genomsnittet) göra sig till tolk för gruppen ”rasifierade” i Sverige. För att säkerställa att dessa inte diskrimineras har en riksdagskvinna från Miljöpartiet föreslagit ett nationellt rasregister.
För det mesta tror jag på vad jag skriver även om misstag förstås kan förekomma. Ibland, som idag, kan jag emellertid skriva om saker som känns osäkra eller rentav motbjudande. Att jag trots osäkerheten och obehaget tar upp frågan beror i detta fall på att den tes jag avser att presentera är totalt främmande för normala svenska föreställningar – vilket många tycker är uppiggande – och ändå inte utan åtminstone till synes vagt bestyrkande indicier. Det handlar om huruvida staten för att minska antalet skjutmord bör begränsa antalet skjutvapen i samhället eller i stället uppmuntra till allmänt innehav.
Albert Einstein (1879 – 1955), ansedd som kanske världens mest kända vetenskapsman, formulerade den så kallade relativitetsteorin E=mc2 redan 1905. Han hade varit en medelmåttlig student, skolkade, var uppstudsig och en gång relegerad (en professor skällde ut honom och sa att ”er kommer det aldrig att bli något av”). Han blev så småningom civilingenjör och fick, genom kontakter, slutligen ett jobb på patentbyrån i Bern. Jobbet var inte speciellt betungande och Albert hade tid att tänka, och tänkte gjorde han, speciellt under långa promenader. Hans uppsats, med E=mc2, publicerades men ingen fäste sig vid den. Först några år senare började den uppmärksammas och resten är historia.
Att det dröjde så lång tid innan Sverige fick sin första kvinnliga statsminister har fått Magdalena Andersson att fundera på jämställdheten i Sverige. Och den är det förstås inte mycket bevänt med, om statsministern får säga sin mening. Det får hon förstås, här i en intervju i damtidningen Femina.
Rubrikens fråga är inte trivial utan borde diskuteras med stort allvar. (Utvikning: Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att svenskar över huvud taget är svaga på seriösa diskussioner i allvarliga frågor. Hennes paradexempel är att Brasilien under evigheter har resonerat om varför landet på det hela taget är underutvecklat medan svenskarna egentligen aldrig tagit sig an frågan varför Sverige på så kort tid med början kring förra sekelskiftet utvecklade sig från Europas fattigaste till världens tredje eller fjärde rikaste land. En magisk resa som vi faktiskt inte besvärar oss med att analysera. Där måste jag ge henne rätt.)
Våra främsta medier, som statsmedierna SR och SVT, men även våra största och mest lästa tidningar, har fram tills nyligen helt och hållet sjungit massinvandringens lov. Nu börjar verkligheten långsamt sippra in även på dessa nyhetsredaktioner.
Rubriken är också mottot för denna blogg. Bloggen har nu funnit i nästan åtta år. På måfå studerade jag några av de mest lästa artiklarna från år 2015 för att med ledning av dagens sjuårsfacit bedöma i vilken mån den skrytsamma ambitionen uppfyllts.
DET GODA SAMHÄLLET 