Nyheten om attentatet mot Salman Rushdie har åter aktualiserat krocken mellan västerländsk och islamisk yttrandefrihet. I både västvärlden och i islamvärlden är yttrandefriheten begränsad. Vilka saker som får sägas och inte bestäms av folks värderingar, men också av ledarna.

Till exempel är det i många islamiska länder förbjudet att kränka kungen eller presidenten. Sådant ändras när makten skiftar. Förbudet mot att kränka Gud, profeten Muhammed och islam sitter mycket djupare och stöds av fler. Detta förbud är inte beroende av lagar.

Även om ett islamiskt land skulle ändra sina lagar och tillåta att man förolämpar Muhammed, skulle folket se till att förbudet upprätthålls. Ledarna kan inte gå emot det muslimska folket i denna fråga utan att helt underminera sin legitimitet.

Enligt islamisk yttrandefrihet får man inte förolämpa Muhammed och hans Koran, men man får förolämpa till exempel hinduernas gudar och heliga skrifter hur mycket som helst.

Våldet mot dem som hädar mot islam har fungerat. Det är numera helt omöjligt att leva ett tryggt och normalt liv i europeiska städer såsom Paris, London och Stockholm om man offentligt har hädat islam.

Och det finns inget som tyder på att detta kommer att ändras. Jag gissar istället att det bara kommer att bli farligare och farligare att häda islam i takt med att den muslimska befolkningen växer. Vi lever i en global by och det blir svårt för hädarna att gömma sig någonstans i världen när deras ansikten väl blivit kända.

De flesta av oss vet att våld fungerar, även om vi ibland låtsas att vi tror på motsatsen. Statens våld gör till exempel att många som egentligen föraktar och hatar hbtq-personer håller käften. Och de muslimska fanatikernas våld gör att många som egentligen föraktar islam påstår sig vörda och respektera religionen – eller åtminstone avhåller sig från kritik.

De flesta svennar, är mitt intryck, anser inte att rätten att häda islam är något att kämpa för. Än mindre att skadas eller dö för.