Kanske har jag bara inte hållit ögonen öppna men jag har ingen känsla av att någon riktigt uppmärksammat den stora omvälvning som rimligen är på väg inom klimatpolitiken.

Betänk först vår – och i detta fall betyder vår inte bara Sveriges utan hela västvärldens – belägenhet. Klimatpolitiken i egenskap av människans trevande försvar mot ett nyupptäckt – en del skulle säga nyuppfunnet – dödligt hot mot mänskligheten uppstod på FN:s miljökonferens i Stockholm år 1972. ”Trevande” är just det rätta ordet ty ingen visste riktigt hur världen skulle tackla utsikten att växthusgaserna tog kål på mänskligheten. Men nu, när ett halvsekel passerat, ser vi hur världen rustat sig för attack. Fienden, det vill säga de fossila bränslena och i någon mån korna, är identifierad. Drastiska lagar är skrivna och ligger färdiga att implementeras om det inte redan skett. Myndigheter över hela världen har förberett sina krigsorder inom ramen för den överordnade strategiska plan som utarbetats enligt Parisavtalet. Krigsdomare som ska utvärdera de olika ländernas lokala kamp mot koldioxiden är rekryterade, tränade och utposterade. Sappörer och fria frontsoldater som Extinction Rebellion och Greta Thunberg har börjat sina propagandaattacker mot projektets skeptiker. Pressen har vunnits för den djärva klimatpolitikens sak.

Någon gång detta år rullade kriget mot koldioxiden och kossorna slutligen igång efter dessa långa förberedelser. Det främsta vapnet är det ekonomiska incitamentet. Tanken är, exempelvis, att bensinen genom nya skatter och avgifter ska bli så dyr att folk inte har råd att använda fossila bränslen som därför får ligga kvar i marken i stället för att pumpas upp. I våras lanserades projektet. Bensinen gick plötsligt upp mot tjugo kronor litern.

Då inträffade något märkvärdigt som den högsta krigsplaneringscentralen vid FN:s miljöhögkvarter inte riktigt hade tänkt på. I stället för att bli tacksamma för den lilla ekonomiska puffen i baken som skulle förmå människorna att sluta med bensinen och i stället rädda världen så blev folk oroliga och förbannade. Under årtionden borde de ha sett det komma, men det hade de inte. De hade väl aldrig trott att klimatpratet var på allvar, men det var det.

På många ställen i världen förorsakade klimatpolitiken våldsamma protester. Holländska bönder startade kravaller mot en klimatpolitik som gjorde insatsvarorna så dyra att bönderna knappt kunde överleva. På Sri Lanka, ett land som anslutit sig till det strängaste klimattänkandet, gjorde folket revolution och jagade sin klimatalarmistiske president ur landet.

Denna internationella oro, som började för några månader sedan, inledde ett kort formativt skede. Hur skulle politikerna, som i praktiskt taget alla länder tagit till sig den klimatalarmistiska agendan och solidariserat sig med Parisavtalets avsikter, nu ställa sig? Skulle de framhärda med prishöjningar och förbud mot fossilerna och hoppas att de folkliga protesterna skulle klinga av lika snabbt som de blossat upp? Eller skulle de stryka flagg och beordra helt om av skräck för folkets vrede?

Det verkar som om politikerna kvickt, lätt och utan blygsel gav sig för signalerna från bönder och bilåkare. De bensinprishöjningar som de ena stunden stoltserat med eftersom de högre priserna skulle rädda världen beskrevs i nästa stund fientliga påfund av Putin som politikerna skulle göra allt för att kompensera de drabbade fossilkonsumenterna för.

Vad betyder detta om inte kapitulation och nedläggning av klimatpolitiken? Den har inte klarat ens krigets första lilla motgång.

Politikens helomvändning inträffade inte bara i Sverige. President Biden hade gått till val på en sträng klimatpolitik och inlett sin ämbetsperiod med att sticka käppar i hjulet för de amerikanska fossilproducenterna. Härom veckan tog han tillbaka och öppnade mer federal mark för gas- och oljeutvinning är någonsin tidigare i USA:s historia. Tyska politiker börjar elda med kol, som är klimatalarmismens Svarte Satan, och förbereder sig troligen för att återstarta kärnkraftverk.

Ingenting säger att de förhållanden som orsakat helomvändningen kommer att försvinna. Oljan kommer inte plötsligt att bli billigare. Oron för elbrist kommer inte att upphöra. Nya åtgärder för att i demokratisk ordning klämma åt människor som redan lider är inte sannolika. Hur ska tyskarna nu få kineserna att sluta bygga koldrivna elkraftverk?

Jag skulle satsa en slant på att vi nu kommer att få se klimatpolitikens slut. Liksom Titanic har den gått i kvav på sin jungfrutur.

De svenska statsmediebolagen kommer dock att fortsätta rapportera som om ingenting hade hänt och därmed påminna om den japanske sergeanten Shoichi Yokoi (bilden) som 28 år efter andra världskrigets slut hittades på ön Guam där han hade fortsatt att strida mot amerikanerna.