Gästskribent ROLF HANSSON: Om vi ger upp språket – vad har vi då kvar?

”Att kräva att invandrare ska anpassa sig till svensk kultur är rasistiskt. Och förresten finns det ingen svensk kultur. Allt vi ser som svenskt har i själva verket kommit utifrån.” Ungefär så kan man sammanfatta den politiskt korrekta inställningen till integration och svenskhet under de senaste tre decennierna. Utom på en punkt. Även de som vurmat för massinvandring och mångkultur har i allmänhet tyckt att invandrare ska lära sig svenska. Men det finns tecken som tyder på att denna inställning är på väg att försvinna.  

För några veckor sedan visade Birgitta Sparf i två artiklar (HÄR och HÄR) att SFI (Svenska För Invandrare) i praktiken fungerar ganska illa. I teorin ska de som slutfört SFI kunna tillräckligt bra svenska för att gå vidare till arbete eller fortsatta studier. De som fortsätter till akademiska utbildningar bör naturligtvis kunna mycket god svenska, i synnerhet om de vill arbeta inom yrken där verbal kommunikation har en central roll. Men i verkligheten finns det, som Birgitta Sparf påvisade, många invandrare som knappt kan kommunicera på begriplig svenska trots att de slutfört svenska universitetsutbildningar. 

Det problem Sparf belyser är illa nog. Men än värre är att man sedan några år tillbaks ser tendenser till att svenska myndigheter ger upp ambitionen att invandrare ska lära sig svenska. Istället bedrivs allt fler verksamheter på invandrares modersmål. 

2018 rapporterades att man i Alvesta startat undersköterskeutbildningar där undervisningen till en början är helt på arabiska eller somaliska, för att sedan stegvis, under andra och tredje läsåret, övergå till svenska. 2020 kunde vi läsa att biblioteksanställda i Malmö och Helsingborg utbildades i ”vardagsarabiska”. Utbildningen finansierades av Region Skåne, i syfte att ”underlätta inkludering”. Och i våras spreds nyheten att eleverna på Fröslundaskolan i Eskilstuna lyckats höja sina betyg rejält. Hur? Jo, till stor del genom att eleverna nu får göra prov på sitt modersmål i ämnena matematik, SO och NO. 

I sammanhanget bör man också nämna det allra tydligaste exemplet på det offentliga Sveriges slappa attityd vad gäller att få invandrare att lära sig svenska. Jag tänker förstås på rätten till gratis tolk vid alla kontakter med myndigheter och hälso-/sjukvård. Denna rättighet omfattar alla invandrare, oavsett hur länge de bott i Sverige och oavsett om de blivit svenska medborgare. 

Budskapet kan knappast bli tydligare: ”Vi erbjuder dig gratis svenskundervisning. Du får till och med bidrag för att studera svenska. Men i praktiken utgår vi från att du aldrig kommer att lära dig språket även om du bor här i decennier och blir medborgare. Hur som helst behöver du inte bekymra dig, för det är svenska skattebetalare som tar kostnaden om du behöver tolk.” Det är svårt att tänka sig ett bättre exempel på fullständig kravlöshet och på ”de låga förväntningarnas rasism”. 

Det senaste exemplet på denna tendens att ge upp svenska språkets ställning i Sverige återfinns föga oväntat i Malmö. Malmö stad har skapat något de kallar Tillväxtkommissionen. På en tidstypisk blandning av myndighetssvenska, akademiskt fikonspråk och management-jargong beskrivs verksamheten diffust som ”en oberoende kommission med uppgift att analysera förutsättningarna för en inkluderande och hållbar tillväxt i Malmö”. 

Kommissionen anlitar forskare för att ta fram ”kunskapsunderlagsrapporter”. Den senaste av dessa rapporter har skrivits av Erica Righard, docent i socialt arbete vid Malmö universitet, och har titeln ”Integration i städer med en omfattande diversitet i befolkningen”. Rapporten diskuteras i ett avsnitt av ”Stadsutvecklingspodden”, som Malmö stad och Malmö universitet gemensamt står bakom. (Tydligen finns det, trots Malmös stads prekära ekonomiska situation, pengar till verksamheter som ligger långt utanför kommunens kärnuppdrag.) 

Righard utgår i sin rapport från begreppet ”superdiversitet”, som tydligen är något av en modeterm inom sociologi. Med superdiversitet avses ett tillstånd där majoriteten av befolkningen på en plats har invandrarbakgrund, där invandrarna kommer från många olika länder/kulturer, och där invandrarnas sociala situation och juridiska status är skiftande (asylinvandrare, arbetskraftsinvandrare, illegala invandrare etc). Superdiversitet är alltså ett tillstånd där det inte finns en självklar majoritetskultur för invandrare att integreras i, utan där själva blandningen och mångfalden kan sägas vara majoritetskulturen. 

Superdiversitets-perspektivet påverkar givetvis hur man ser på integration. Som väntat utmynnar Righards text i tankegångar som ”politiken behöver utvecklas lokalt så att diversifieringen blir en resurs” och ”politiken måste avlära sig att prata om integration på ett sätt som pekar ut vissa grupper och platser som problem”. Det är alltså i grund och botten den gamla, välbekanta pk-doktrinen att mångkultur är jättebra och berikande, och att den som ser problem har fel och måste lära om. 

I fråga om språksyn stödjer Righard sig på sociolingvister som britten Ben Rampton och holländaren Jan Blommaert, som i sin forskning kombinerar språksociologi med ett superdiversitets-perspektiv. Dessa forskare menar bland annat att uppfattningen om tydligt definierbara nationalspråk som svenska, franska eller italienska egentligen är en politisk konstruktion som använts för maktutövande, och att man istället för att tala om ”språk” ska använda begrepp som ”kommunikationsgemenskaper” eller liknande. 

I skolans värld leder detta synsätt till att man är positiv till det som kallas ”translanguaging”, vilket bland annat kan innebära att man har flerspråkiga lärare och att elever i undervisningssituationer får kommunicera på flera olika språk. När Erika Righard i Stadsutvecklingspodden utvecklar sina tankar kring detta säger hon bland annat att ”det underbygger hierarkier mellan olika språk /…./ om det bara är svenska som får vara ett språk för lärande”. 

Det finns åtskilligt att kritisera i Righards resonemang. Jag nöjer mig här med att ta upp två saker: 

För det första: Det är alldeles självklart att det i en invandrartät Malmöskola, med elever som har många olika hemspråk, uppstår ett slags språkhierarki, och att svenskan i denna hierarki intar en särställning som det centrala språket för undervisning och lärande. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? 

Malmö tillhör trots allt Sverige, och i Sverige är svenska än så länge modersmål för en överväldigande majoritet av befolkningen. Även invandrare använder i många fall svenska som lingua franca för att kommunicera med andra invandrare vars modersmål de inte delar. Svenska är det språk som används i så gott som all offentlig kommunikation. Man får anta att en stor majoritet av de barn som går i Malmös skolor kommer att växa upp och leva sina liv i Sverige. Alltså är det av största vikt att de lär sig just svenska. Så självfallet får svenskan en särställning i skolans språkhierarki. Något annat vore orimligt. 

För det andra: I alla sociala gemenskaper – från den lokala idrottsföreningen eller byalaget till nationen eller det multinationella storföretaget – behövs något slags ”kitt” som ger en känsla av samhörighet och ömsesidig förståelse. På nationell nivå är det ofta ett gemensamt nationalspråk som utgör detta kitt. 

Det finns visserligen nationer som fungerar alldeles utmärkt trots att större befolkningsgrupper talar olika språk. Spanien, Belgien och Finland är tre exempel. Det finns också exempel på att nationell gemenskap inte nödvändigtvis måste bygga på ett gemensamt språk. Gemensam religion, en föreställning om ett gemensamt historiskt och kulturellt arv, eller ett gemensamt politiskt ideal kan också vara grunder för samhörighet. 

Men, som jag inledningsvis påpekade, har det svenska åsiktsetablissemanget sedan decennier kämpat med näbbar och klor för att motarbeta allt som skulle kunna utgöra en grund för nationell samhörighet mellan invandrare och svenskar. 

Minsta krav på invandrare att anpassa sig till svensk majoritetskultur har kallats ”rasistiskt”. Det har till och med ansetts vara ett uttryck för ”rasism” att anse att invandrare bör skaffa sig baskunskaper om svensk historia, kultur och samhällsliv. Samtidigt har man påstått att det inte finns någon svensk kultur, utan att allt vi uppfattar som svenskt är en blandning av influenser från andra kulturer. Man har försökt ge sken av att det genuint svenska är en multikulti-röra med islam och Mellanöstern-kultur som mest framträdande inslag. 

Därmed finns det numera bara ett krav som det anses legitimt att ställa på invandrare, nämligen att de åtminstone bör försöka lära sig svenska. Om svenska myndigheter gör avkall på detta krav har vi i praktiken gett upp alla förhoppningar om att bibehålla ett någorlunda sammanhållet samhälle med en rimlig nivå av social tillit. 

Det är svårt att förutse hur synen på invandrares språkinlärning och svenskans ställning som nationalspråk kommer att utvecklas. Men själv skulle jag inte bli förvånad om vi inom ett eller ett par decennier har helt arabiskspråkiga grund- och gymnasieskolor i flertalet svenska kommuner, eller om det på svenska universitetsutbildningar kommer att vara tillåtet att skriva både tentor och uppsatser på somaliska eller dari. 

Våra styrande politiker kan säkert finna argument för sådana initiativ. De kan till exempel påstå att det är viktigt för barns och ungdomars identitetsutveckling att all undervisning sker på hemspråket. De kan också, likt Erika Righard, hävda att ”språklig mångfald är viktig när städer ska stärka sig globalt i konkurrens”. 

Men om man sänker svenskans status och urholkar dess ställning som nationalspråk bidrar man samtidigt till att göra Sverige till ett ännu mer splittrat samhälle. Om man även i teorin ger upp ambitionen att svenska ska vara ett gemensamt nationalspråk för både svenskar och invandrare har man tagit ännu ett rejält steg mot att omvandla Sverige till något som snarast liknar 1970-talets Libanon eller forna Jugoslavien under 1990-talet. 

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund, bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.   

Bild: SFI-undervisning för akademiker i Lund, 2018 (Källa: Wikimedia Commons) 

Gästskribent