Lennart Bengtsson skrev nyss en text som förtjänar mer eftertanke än vi normalt ägnar åt samhällsbetraktelser. Han påpekar en sak som våra skarpaste hjärnor borde sätta tänderna i i stället för att bara med en suck lämna i sophögen över företeelser som vi tolererar att inte begripa. Det handlar om att sommarvärmen på 1930-talet, som troligen var högre än dagens, sågs som en ”välsignelse” medan vi betraktar våra tids kanske beskedligare värmebölja som ett hot mot mänskligheten.

Bakom Lennarts observation och lågmälda fråga eller förmodan – ”Vad är orsaken till detta drastiskt förändrade synsätt som knappast kan vara baserat på empiriska data, utan i stället torde vara en följd av föreställningar – ett slags hjärnfoster – som speglar den rådande tidsandan?” – anar man en outtalad misstanke att vårt samhälle, trots sina pretentioner på att utgöra de renaste vetenskapliga uppfattningarnas högsta punkt i själva verket styrs av något annat, nämligen påhitt och villfarelser, kort sagt hjärnfoster.

Själv är jag benägen att tro just detta och mer därtill ty jag håller med hovmannen Polonius hos Hamlet som menade att det fanns metod i galenskapen, det vill säga att man kunde ana förekomsten av intressen som i skymundan främjade sin sak. När det gäller vår tids skräck för uppvärmning kan jag inte förstå att samtiden inte ställer sig frågan ”cui bono?” med anledning av vad Lennart beskriver som hjärnfoster. Hur är det möjligt att inte se den elefant i rummet som utgörs av det världskomplex av intressen – journalister, forskare, aktivister, politiker m fl – vars personliga livsöde är kopplat till hoppet om att fostret ska bli kött och nedstiga över jorden och där inrätta sitt totala miljövälde? Ser dessa betraktare inte de uppenbara parallellerna till gångna tiders allians mellan Gud och kyrka?

Nej, det gör de inte och förklaringen är den starkaste av alla, långt starkare än all vetenskaplig sanning, nämligen egenintresset hos apparatens funktionärer och dess troende. Sedan trettiotalet har det uppstått en produktionsapparat för nya sanningar om miljön som artikulerar apparatens intressen. (Om du menar att jag här ger uttryck för konspirationsteorier hamnar vi i en sociologins överkurs som för det mesta bara förvillar.)

För att ytterligare inskärpa sin tes – som jag tror är att den socialt accepterade sanningen inte bara, eller ens i huvudsak, bestäms av naturvetenskapen utan i stället av intressena hos en växande produktionsapparat – lyfter Lennart fram diagnosbegreppet ADHD som liksom rädslan för värmedöden inte fanns för ett halvsekel sedan annat en som en ofta fördelaktig beskrivning av ”hög mental energi, kreativitet och inte sällan i en förmåga att tänka utanför boxen”, kort sagt ungefär som hos geniet August Strindberg.

Hur man ska veta om ADHD i egenskap av hälsofara finns i biologisk mening verkar oklart. Men definitivt existerar det som farmakologiskt eller neurobiologiskt faktum om man mäter det med de växande volymer läkemedel som skrivs ut till unga människor. Här skulle Polonius ana egenintressena hos ett nytt socialt kluster av psykiatriker, socialarbetare och lärare som intuitivt har förstått att deras jobb avsevärt skulle försvåras om de omgavs av ett gäng kreativa August Strindbergs-typer som hela tiden tänkte utanför lådan. Professionen behöver en bra diagnos mot sådana risker.