När jag var barn talade vuxna ofta om hur varmt det hade varit under 1930-talet. Detta gjordes i positiva ordalag då varma och soliga somrar inte minst för större delen av allmänheten som vid denna tid fick sitt livs första semester med bad och friluftsliv. Jag minns fotoalbum från denna tid med bilder på släktingar försedda med nästan heltäckande baddräkter och badskor.

Det varma 1930-talet var också föremål för intresse hos geografer och meteorologer. I en understreckare i SvD från 1938 skrev professor Hans W:son Ahlmann om vad han och många kallade klimatförbättringen. Så här skrev han:

”På Spetsbergen var klimatförbättringen större än någonsin förut. Glaciärerna sjunka ihop och draga sig tillbaka, drivisen har minskat så starkt att man kan skeppa kolet från gruvorna året runt. Djurlivet har intensifierats, sjöfågeln övervintrar på platser som förr lågo öde och torsken går till i stora määr.”

När klimatet senare blev mindre angenämt under senare decennier såg man med saknad tillbaka på 1930-talet.

Nu är det svenska vädret tillbaka till något som är mera likt 1930-talet men nu är man inte glad längre utan i stället djupt bekymrad.

Under den nyss avslutade junimånaden var det ingen hejd på oron för sommarvärmen. Media formligen frossade i skräckberättelser om vad mänskligheten var på väg att drabbas av, trots att värmen, åtminstone i Sverige, ännu inte nått upp till vad som rådde på 1930-talet. +38 °C från Ultuna den 9 juli 1933 är fortfarande Sveriges högsta temperatur.

Det är dock inte maximitemperaturen i sig som jag finner anmärkningsvärd utan omständigheten att man idag uppfattar sommarvärmen som ett hot när man för ungefär samma temperaturer under 1930-talet såg en värmebölja närmast som en välsignelse! Vad är orsaken till detta drastiskt förändrade synsätt som knappast kan vara baserat på empiriska data, utan i stället torde vara en följd av föreställningar – ett slags hjärnfoster – som speglar den rådande tidsandan. skid Liknande föreställningar kan man finna även på det medicinska området när det gäller psykiska åkommor.

ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som innebär svårigheter med koncentration och fokusering, lätthet att bli distraherad och med tendens till impulsivitet och rastlöshet. ADHD är ett nytt begrepp som knappast existerade i Sverige för 30 år sedan. Som diagnosbegrepp var det högst ovanligt i svensk klinisk praxis före 1990-talet. Sjukdomen eller åkomman är inte bara negativ utan yttrar sig inte sällan i hög mental energi, kreativitet och inte sällan i en förmåga att tänka utanför boxen.

Jag kan väl föreställa mig att en person som August Strindberg i dag skulle diagnostiseras som lidande av ADHD. Socialstyrelsen började systematiskt kartlägga förskrivning av ADHD-läkemedel 2006, så pålitlig nationell statistik sträcker sig egentligen bara cirka 20 år tillbaka.

År 2006 låg prevalensen av diagnostiserad ADHD i Sverige på omkring 0,058 %; till 2011 hade den stigit till 0,354 % – en ökning med ungefär sex gånger på fem år, om än från en mycket låg utgångsnivå, men sedan har ökningen skett i allt våldsammare takt inklusive utskrivning av läkemedel.

Sedan 2006, då Socialstyrelsen började kartlägga förskrivningen av ADHD-läkemedel, har ökningen varit exceptionell, och totalt har nu närmare 190 000 personer i åldern 5–64 år fått diagnosen och förskrivs ADHD-läkemedel. Och sedan 2019 har ökningstakten varit ännu mer dramatisk än tidigare, med kurvor som pekar brant uppåt i alla åldrar, hos både flickor, pojkar, kvinnor och män, med den kraftigaste ökningen bland flickor 10–17 år och unga kvinnor 18–24 år.

Uttagen av ADHD-läkemedel för unga pojkar har ökat med 800 procent de senaste 15 åren, och för flickor i samma ålder är ökningen hela 1000 procent, med stora regionala skillnader i förskrivning. Socialstyrelsen uppskattar att drygt tio procent av pojkarna och sex procent av flickorna i Sverige hade en ADHD-diagnos 2022, vilket är en enorm ökning för en åkomma som inte tidigare existerade!

En så snabb förändring på så kort tid, och under den senaste tiden driven av specifika grupper (flickor, unga kvinnor) och med stora regionala skillnader inom landet, talar starkt för att diagnostiska/kulturella faktorer måste spela en betydande roll – rent biologiskt kan man inte förvänta sig det den underliggande neurobiologiska variationen förändras på detta sätt. Det ser ut på liknande sätt som med föreställningen om klimathotet och precis som med detta en företeelse driven av tidsandan och inte av verkligheten.

BILD: Stillbild från filmen Pensionat Paradiset (1937)