
På somrarna träffar jag Karl-Otto. Han är snart sjuttio och väldigt stark, en sådan där typ som uppträdde på gammaldags cirkusar iklädd valrossmustascher och trikåer och utmanade den manliga publiken till olika fysiska kraftprov. Igår murade han en ny stentrappa på sommarstället. Cementblandaren kom han själv med i aktersnurran och bar femton meter upp i höjdriktning.
Han är skicklig på det tekniska. Vilket slags elektrisk apparatur som helst kan han fackmannamässigt installera. Han har två BMW-hojar, en på 1 200 kubik och en lite mindre. Han drar sig för att köra den stora eftersom den kan verka glassig.
Han är artig och har fint bordsskick. Alla vi som har klassfördomar kan bli förvånade när vi upptäcker, om vi upptäcker den, hans bildning och samhällsorientering. När han sätter upp tapeter kan han på fri hand hålla ett föredrag om den bohuslänska stenindustrins strukturförändring under andra världskriget när Hitler beställt material för att omforma Berlin till Welthauptstadt Germania. Eftersom tyskarna visserligen betalade men aldrig hämtade den huggna graniten kunde svenskarna sälja den igen, avslutar han med ett skratt.
Karl-Otto är kort sagt en praktmänniska. Ändå har han livet igenom gått på nitar. Ena dagen får han sparken för stöld som lagerarbetare trots att hyggliga bevis utpekar hans förman som tjuven. Andra dagen får han en utskällning för att han burit mer metallskrot än hans härsklystna chef med kontrollur hade beordrat.
Jag tror att folk letat efter – och vid behov konstruerat – skäl att reta sig på Karl-Otto. Men vad är syftet med att i onödan hetsa upp sig över en snäll, hjälpsam och överbegåvad medmänniska som dessutom besitter muskelkraften att på någon minut göra mos av vem som helst om han vill?
Felet är nog att Karl-Otto inte är en vanlig medbroder. Han är bäst på allt. Han har ingen uppenbar defekt som omvärlden kan använda för att racka ned på honom och därmed känna sig överlägsen. Han har inte ens diabetes som kunnat sänka hans människovärde i den ondskefulla omvärldens ögon. Det återstår bara för omvärlden att så gott det går slå ned honom i skoskaften för att återställa sin självrespekt.
Men är då, frågar jag mig, människan så naturligt illasinnad som fallet Karl-Otto ger vid handen (om man antar att jag korrekt redogjort för fakta i målet).
Sedan slår det mig att människor troligen haft överseende med Karl-Ottos överlägsna kvaliteter om han inte socialt sett varit en människa som alla andra. Om han till skillnad från en vanlig människa i tillägg till sina vardagliga egenskaper haft en OS-medalj i spjutkastning eller en examen i teknisk fysik, men i övrigt oförändrad sysselsättning, så hade umgänget troligen förlåtit honom. Det är med Jantelagen omvärlden försöker kväsa Karl-Otto som varit alltför hygglig och godmodig för att försöka höja sig över de vanliga människorna och därmed bli befriad från denna lags hårda diktat.
