När man läser skribenter som Lina Stenberg, som jag skrev om igår, inser man att många numera tror att den svenska välfärden bara tillkommit av en slump. Som om våra förfäder aldrig existerat och, framför allt, som om de aldrig gjort något vettigt. Nästan alla har gått den vägen där svenskarna degraderats till noll och inte: Reinfeldt med sina ”barbarer”, Sahlin med sina ”töntiga saker”, GW Persson med sitt trams om att det var invandrare som byggde vårt land.

Etniska svenskar göre sig icke besvär, liksom – det är NU vi bygger Sverige.

Det är naturligtvis rent trams. Det tog hundratals år av strävsamhet och beslutsamhet att bygga Sverige – och det var landets egen befolkning som stod för det allra mesta av det bygget.

Det borde även Reinfeldt, Sahlin och Persson veta – såvida de inte är helt tomma i bollen. Likväl håller de på. Och när vi andra, vi som känner vår historia och vårt arv och värnar minnet av de som byggde Sverige, säger vår mening blir vi genast brunstämplade.

Det är i sanning märkligt.

Märkligt är också hur hårt folk kunde slita förr i tiden, utan att någonsin klaga och knota. Jag tänker ofta på min äldsta morbror, född 1911, som under hela sitt liv – långt upp i åldern – arbetade hårt för sin familjs väl och ve. Han drev ett småbruk, gifte sig med en kvinna som han var trofast mot tills döden skilde dem åt och tillsammans fostrade de inte bara sina tre egna barn utan dessutom två barnbarn och fosterbarn.

Men det var inte allt min morbror hann med under sitt drygt 90 år långa liv. Trots att han bara gick sex år i folkskola lyckades han, vid sidan av jobbet som småbrukare, bli erkänd författare. Han började i liten skala – satt på vindskammaren och skrev för hand under sena kvällar och nätter, efter en dags hårt arbete på åkern och med djuren. När morfar presentade honom med en skrivmaskin hördes knattret från vindskammaren till gryningstimmarna, mindes min mamma från sina barndomsår.

Och så fortsatte det efter att han gift sig och skaffat egen familj och eget lantbruk. Alltid två jobb – aldrig minsta klagomål. Han älskade båda sina arbeten, om han ens ansåg att det handlade om arbete. Att bruka jorden var så självklart för honom, och att skriva var hans största intresse vid sidan av familjen.

Själv sa han alltid att biblioteket var hans universitet. Det var där han skaffade sig både allmänbildning och utbildning, han slukade kunskap och omsatte den i både romaner, ungdomsböcker, pjäser, folklustspel och faktaböcker. Han skrev också krönikor i lokaltidningen under en herrans massa år. Ramen i det mesta av hans alster var det Värmland som han älskade så innerligt och mot slutet av sitt liv belönades han mycket välförtjänt med Värmlands stora kulturpris.

Mest stolt och glad var han över att flera av hans texter fått ta plats i svenskaböcker för både grundskolan och gymnasiet, som exempel på språk, struktur och pedagogiskt värde. Inte illa för någon som bara gått sex år i folkskola.

Själv har jag aldrig behövt slita hälften så hårt som min morbror. Och det är jag förstås tacksam över. Samtidigt kan jag ibland undra om inte han, och andra i hans strävsamma generation, levde både sundare och lyckligare. De kände sitt arv och de hade vett att älska det land och det folk de tillhörde.

Bild: Morbror vid skrivmaskinen, sent 30-tal