Så var Almedalsveckan över för denna gång och skattebetalarna har blivit ännu lite fattigare, efter att kommuner och myndigheter lagt hundratusentals kronor på att synas och höras i vimlet i Visby. Berikade har dock få blivit, förutom förstås de gotlänningar som driver hotellverksamhet eller har passande bostäder att hyra ut dyrt till uppmärksamhetstörstande politiker och andra kändisar. Det mest positiva är väl att den kortats ner rejält på senare år och att varje politiskt parti nu bara får en halvdag till sitt förfogande. Det räcker gott och väl med tanke på att de flesta av dem bara spottar ur sig floskler.

Jag har då och då, genom åren, blivit ombedd att resa till Almedalen i olika sammanhang – oftast som representant för något slags kristenhet på den tiden då jag var utövande katolik och en av de få som debatterade samhällsfrågor utifrån ett katolskt perspektiv.

Det är klart det finns gott om katoliker i medievärlden men få av dem vågar ta i de svåra frågorna. Att vara katolik anses ofta som lite fint och ”intellektuellt” (en kvarleva från myten om att det bara var intellektuella tänkare som konverterade till katolicismen när det blev tillåtet att göra det) men bara om man är riktigt liberal, snällkristen och inte nuddar vid sådant som abort och dödshjälp.

Det gjorde dock jag, med resultatet att feminister runt om i Sverige tävlade med varandra om vem som kunde klistra på mig flest negativa och kränkande epitet.

Det fick de så gärna göra – jag har inget större behov av att vara gillad utanför familjekretsen och slutade läsa krönikor om mig själv så snart jag insåg att mina kritiker sällan kom med några argument utan enbart personliga påhopp. Jag kommer ihåg en gång, när jag hade skrivit en debattartikel på debattsajten Newsmill (om någon minns den) där jag kritiserade att det spelades kubb med dildos i anslutning till barnparken under Pridefestivalen. Jisses, vilket liv det blev. Men ingen av mina kritiker ställde sig frågan om vad som skulle hända om någon gick ut och bjöd in kvarterets barn till dildo-kubb i slumpmässigt utvald lekpark.

Det är nu många år sedan. Newsmill är dött och begravet och min tid i katolska kyrkan över och förbi. Och lika glad är jag för det – gladare faktiskt. Ju mer jag såg av påve Franciskus på slutet, och ju mer jag ser av påve Leo idag, desto större lättnad känner jag över att inte vara en del av den världen. Påvestolen har fått en allt kraftigare slagsida vänsterut på den politiska skalan, det visar inte minst påve Leos besök i Spanien där han lovordade den spanska socialistregimen för dess beslut att ge uppemot en miljon illegala migranter frikort in i det spanska samhället. Ett samhälle som redan idag har svårt att klara av välfärden, ska tilläggas, vilket gör att de här migranterna inom kort kommer att börja ta sig till andra länder i Europa på grund av Spaniens dåraktiga och, faktiskt, Europa-fientliga beslut.

Det är naturligtvis djupt oansvarigt av påven att hylla ett sådant beslut. Men numera är det ju så att påven, vare sig han heter Franciskus eller Leo, ser migranters väl som viktigare än allt annat. Den inhemska befolkningen är inte alls lika skyddsvärd. Så påven påminner egentligen mer om en svensk rödgrön politiker än om en andlig själasörjare.

Numera är inte det längre mitt problem, tack och lov. De svenska rödgröna politikerna är det däremot. Vinner de valet kan vi sannolikt se fram emot ett digert arbete för att avskaffa de reformer som Tidöregeringen infört, och slå undan benen på de hårt prövade svenska skattebetalarna än en gång. Den som lever får se.

Bild: Påve Leo XIV på besök i Spanien juni 2026 (Frodlekis/Wikimedia Commons)