PATRIK ENGELLAU: För mycket frihet

Här kommer en trevande och osäker text som kanske bör undvikas av läsare som bättre tål garanterade sanningar som är huggna i sten (det vill säga sådant som jag brukar skriva).

Jag har under åtskilliga år haft en alltmer påträngande känsla att Sveriges problem är en tilltagande tafflighet som fått mig att tänka på mitt liv som u-landsanställd. Tafflighet är intimt förknippat med underutveckling. Ta historien med Stockholmsmaran där de främsta löparna dirigerades fel av poliser och funktionärer inte mindre än två gånger. Det är precis ett sådant fall av obegriplig handfallenhet hos personalen som man skulle kunna vänta sig i u-länder. De ansvariga kanske stod och petade med sina mobiler i stället för att hålla ögonen på löparna.

Det finns hur många exempel som helst och det rullar in nya varje dag. I förra veckan var det översvämning i Nyköpings kommun, uppenbarligen för att man slarvat med underhållet av vattensystemet. Antagligen går det inte att identifiera någon ansvarig eftersom det inte finns någon ansvarig. Det är ungefär som med Morgan Johansson. Han såg det inte komma. Hur skulle han då kunna ha något ansvar?

I förra veckan stod jag och frun i kö till säkerhetskontrollen på Arlanda. Jag lämnade frun och åt en god lunch och när jag kom tillbaka hade hon avancerat en fjärdedel av sträckan. Bara för att statsministern sålt sig till riksdagsvilden Kakabaveh får Erdogan en troligen efterlängtad möjlighet att hunsa med den malliga humanitära stormakten som om vi varit vilken skräpnation som helst. Det är genant. Jag kommer att tänka på den framstående sydeuropeiska journalisten som intervjuat svenska ministrar och bekymrat frågade mig ”om svenska politiker verkligen var så korkade som de verkade eller om de bara låtsades”. För min inre syn framträder sådana som Ernkrans, Strandhäll, Hallengren, Kihlbom, Gustafsdotter och Ygeman och jag har svårt att ge ett klart svar.

Jag har blivit alltmer fångad av Sokrates teori om demokratin, som jag skrev om häromdagen. Teorin är så enkel och elegant – och tycks fortfarande två och ett halvt årtusende efter det att den hade formulerats stämma så väl – att man inte kan bli annat än förtjust. Demokratin är det ädlaste av alla statsskick, menar filosofen, därför att den strävar efter att maximera människornas frihet.

Sokrates tänker sig att de olika statsskicken i hans schema – aristokrati, timokrati, oligarki, demokrati, tyranni etc – vardera har sin utmätta tid och avlöser varandra i ett genom århundradena repeterat mönster. När det blir demokratins tur att uppträda på historiens scen börjar den genast fördjupa medborgarnas frihet. Människornas frihet ökas genom att auktoriteter bekämpas ty auktoriteter är yttre viljor som vill styra och därmed begränsa den enskildes frihet.

Avvecklingen av samhällets auktoriteter går inte över en natt. Nya värderingar tar lite tid på sig att slå igenom. Hur lång tid har det i våra dagar tagit för PK-ismen att slå igenom? Sjuttio år? Jag föreställer mig att Sokrates tänkte att de olika statsskicken hade en livslängd på kanske något sekel. Efter ett avslutat framträdande på den historiska scenen fick de sedan gå i ide tills det var dags för nästa föreställning.

Till slut lyckas demokratin få död på auktoriteterna. Sokrates beskriver hur föräldrar under hans egen tid fjäskar för sina barn och vill vara barnens vänner, inte deras uppfostrare. På motsvarande sätt, skriver han, låter sig lärarna styras av eleverna som inte längre anser sig behöva lyda sina magistrar.

När friheten tagit kommandot över auktoriteterna slutar samhället gradvis att fungera. Polisen misslyckas med att bekämpa gängbrottsligheten eftersom den saknar auktoritet. Om den på eget bevåg försökte återskapa sin myndighet skulle helt säkert någon ligist allvarligt skadas eller dödas av en illa siktad poliskula. Då skulle hela det demokratiska samhället resa sig i vredesmod mot polismakten. Skolan fungerar naturligtvis inte heller. Snart kommer det ut arbetskraft i arbetslivet som varken kan räkna eller skriva. Då finns det ingen som kan kalkylera hur många pandemiansiktsmasker som behövs. Detta visar sig dock inte göra så mycket eftersom man inte vet om det är någon nytta med masker. Man vet inte ens om det är någon nytta med vaccinerna, i varje fall inte med den tredje dosen, eftersom de få elever som fått godkänt i matematik allihop jobbar hos Pfizer eller i finansbranschen medan inga hamnat hos Folkhälsomyndigheten. I sin förvirring gör Hallengren det enda hon och hennes regeringskollegor är riktigt bra på vilket är att skjuta till ytterligare några miljarder. Det kan man göra utan att känna till det exakta antalet nollor i en miljard.

Ibland leder bristen på auktoritet till oväntade framgångar. Sveriges coronapolitik blev en världssuccé eftersom vi, av rädsla för att företagen inte skulle lyda, inte stängde igen ekonomin utan nöjde oss med att skjuta till ett antal miljarder i stödpengar som kompensation för att företagen inte tvingades stänga.

Det går så länge det går.

Patrik Engellau