I Patrik Engellaus framställning från söndagen den 24 mars höjdes svenskarnas moral till skyarna: ”Svenskarna hade spärrar mot att utnyttja systemet. De ville inte ’ligga det allmänna till last’”, skrev han.

Jag vill hävda att detta är ett alltför enkelt sätt att betrakta frågan, och samtidigt vill jag hävda att om inte svenskarnas moral eller kulturella värderingar hade odlats fram, då hade svenskarna varit som vilken annan folkgrupp som helst. Det har nämligen funnits kontroller i alla de svenska bidragssystemen utom i barnbidraget, som var naturligt självkontrollerande, tills några klåfingriga politiker började att se andra bidragsmottagare än mödrarna som hade framfött barnen. Vissa av dessa kontroller har emellertid försvagats och i en del fall förstörts. I andra nyare bidragssystem har de endera inte funnits eller varit utomordentligt dåliga, och följden har blivit dålig moral eller ingen moral alls. Jag skall relatera ett exempel på hur moralen som är knuten till ett bidragssystem föds och kan förstöras.

I slutet av 70-talet hade sjuktalen och därmed sjukersättningen skjutit i höjden. Jag fick då möjlighet att studera systemet för den allmänna sjukförsäkringen. Jag kunde konstatera att på 50-talet när det fanns lokala, från staten fristående, sjukkassor hade sjuktalen varit låga och utbetalda ersättningar små. Det hade funnits både kontroller samtidigt som rehabiliteringen verkade ha fungerat. Detta syntes bero på att ordförandena i de lokala sjukkassorna som hade hand om kassornas pengar, skötte dessa som vore pengarna deras egna. De kontrollerade personer som de trodde eller visste hade en tendens att sjukskriva sig ofta (särskilt på måndagar), och de tog direktkontakt med arbetsgivare och förhörde sig om det fanns möjligen att ordna något ”lättare” arbete för dem som var till åren komna och utslitna (och ofta sjukskrivna). Det gick i regel, ty ordföranden var en betrodd och respekterad person. Ibland kunde kontakten också resultera i att vissa för arbetarna farliga moment i arbetet mekaniserades eller på annat sätt ändrades. Det fanns alltså både en stark social kontroll och en stark social medkänsla inbyggt i den lokala sjukförsäkringsadministrationen.

När den allmänna sjukförsäkringsreformen genomfördes skedde en administrativ centralisering, det var givet, det fanns ju stordriftsfördelar för utbetalningar och statistik med ADB-maskiner. Det fanns även en annan viktig skillnad – sjukförsäkringsavgiften betalades inte längre av den försäkrade direkt till kassan, den drogs på skatten. Men det fanns en särskild rad på slutskattsedeln som visade vilket belopp som gått till sjukförsäkringen. Tidigare administratörer på sjukkassorna kunde berätta för mig att detta var viktigt, ty ofta hände det att ordförandena i de lokala fackklubbarna ringde och bad försäkringskassan, som den administrerande enhet nu kallades, att kontrollera X eller Y för att han eller hon ofta var borta från jobbet.

Uppgiften om sjukpenningsavgiftens storlek togs bort från skattsedeln vid införandet av särbeskattningen 1974 – 75. Försäkringskassorna var på 70-talet visserligen regionala – de följde länsgränserna – men hade i visst administrativt hänseende (ADB igen) och finansiellt blivit en helt statlig angelägenhet. När socialtjänstlagen 1976 kom och stipulerade höjden på kommunernas ersättningsnivå, fanns det alltså två olika kärl för den som inte kunde eller ville arbeta: sjukersättning och socialbidrag. Gissa om kommunstyrelserna i Sverige ville ha många sjukskrivna eller många socialbidragstagare!

Nu fanns dessutom AMS och AMS-bidrag och arbetslöshetsunderstöd med i bilden. Nu blev det ett ständigt kattrakande om huruvida en person var arbetslös eller arbetsoförmögen, om vederbörande var sjuk och skulle ha sjukersättning eller om personen skulle uppbära socialbidrag. De här diskussionerna var dödsstöten för de den försäkringsmässiga arbetsmetodik som trots politiska reformer i viss utsträckning fanns kvar i ”väggarna” på försäkringskassorna. De här personerna skulle ju hur som helst försörjas hade statsmakterna beslutat. Om det blev av AMS eller via sjukförsäkringen spelade mindre roll, det var ju staten som betalade i båda fallen. Men med kommunerna blev det oändliga stridigheter.
Vissa av de regionala huvudkontorens beslöt därför att ”se mellan fingrarna”. Deras försäkringskassor skulle inte längre göra några sjukkontroller och kontrollanterna avskaffades. Men andra regionala huvudkontor behöll såväl moral som kontroller och kontrollanter. Skillnaderna i utvecklingen mellan de 24 regionala huvudkontoren kunde enkelt iakttagas i den föredömliga statistiken över sjuktal och utbetalda sjukersättningsbelopp som riksförsäkringsverket gjorde upp.
Slutsats 1. Sjukförsäkringsverksamhet är som all serviceverksamhet lokal till sin karaktär och måste hanteras lokalt (kontroll, skadeförebyggande verksamhet och rehabilitering).

Slutsats 2. Kontroll är ytterst viktigt (se hur dyr och missbrukad LSS-reformen från 1994 har blivit).

Slutsats 3. Låt aldrig bidragssystem överlappa varandra – särskilt inte när pengarna kommer från olika huvudmän och ur olika ”påsar”.

Sens moral: Kultur betyder odling och god kultur måste odlas fram. God kultur finns inte i sig själv, den existerar inte i ett vakuum, den är svår och tar tid att odla fram, den kvävs och förintas mycket snabbt om odlingen missköts.

Stig Fölhammar, allmänt samhällsintresserad utlandssvensk som med förvärvade erfarenheter som organisationskonsult och egenföretagare samt som f d stats- och EU-tjänsteman blivit fondförvaltare med inriktning på strategiska investeringar.