Patrik Engellau

Häromdagen var jag på middag hos ambassadören för ett sydeuropeiskt land. Till kaffet fick jag tillfälle att prata med ambassadören, som visade sig vara en intelligent och nyfiken kvinna. Det framgick snart att vi båda hade erfarenhet från u-landsbiståndsbranschen och jag berättade engagerat historien om hur jag förstört ett helt land (historien berättas även här).

När hon plötsligt förstod att jag inte bara stod och skröt, utan faktiskt haft åtminstone delat ansvar för ifrågavarande lands förstörelse blev hon alldeles paff, men inte för att jag haft fräckheten att förstöra landet, utan för att jag tog på mig i alla fall en del av skulden. ”Jag har aldrig förut träffat en svensk som erkänt minsta förseelse”, sa hon. Hon hade bott fyra år i Sverige, talade svenska och hade aldrig stött på en svensk som ansåg sig någonsin ha gjort fel. Hon menade att svenskarna i det avseendet troligen innehar europeiskt rekord.

Jag frågade vilket europeiska folk hon ansåg låg i andra ändan av skalan, alltså vilket folk som var mest benäget att se och erkänna sina eventuella brister. Tyskarna! sa hon. Tyskarna, överlägset. De har fått så mycket spö sedan andra världskriget att självkritiken har blivit en del av deras personlighet.

Patrik Engellau

Hela mitt liv har jag hört tyskar förtalas och avhånas. Tyska språket är fult och äckligt feta tyskar fyller upp de spanska badstränderna.

Men varenda gång jag träffar tyskar i verkligheten – senast häromdagen när jag reste till Hamburg för att begrava en kusin – finner jag dem vänliga, lågmält ordentliga och hjälpsamma. Till tyskens återupprättelse skriver jag därför två texter, idag och i morgon.

I Peter Luthersons bok Erfarenhetsunderskott citeras upptäcktsresanden Charles John Anderssons bok Sjön Ngami. Forskningar och upptäckter under fyra års vandringar i sydvestra Afrika. Andersson har studerat ”mark- och egendomsjuridik” hos folkgruppen Damaras:

Patrik Engellau

(Eftersom jag publicerar en text om dagen skriver jag för ett textlager för att utjämna kreativitetsvariationer. På så sätt kan jag kompensera en dags störande sammanträden eller idétorka med en annan dags dubbelproduktion. Den här texten skrev jag före dådet på Drottninggatan. Men den är lika – eller ännu mer – relevant i alla fall.)

Min manliga intuition är ofta rätt tillförlitlig. Den brukar kunna förutsäga händelsernas riktning om än inte med samma precision förändringarnas hastighet. Den har en tendens att tro att saker går fortare än de gör i verkligheten.

För ett år sedan, i början av 2016, skedde något slags stämningsförändring i migrationsfrågan. Förändringen berodde på att mottagningssystemet hade storknat hösten 2015. Politikerna började påstå saker som de aldrig tidigare vågat säga, till exempel att Sverige skulle läggas ”på Europas absolut lägsta nivå” när det gällde asylvillkoren och att skarpa åtgärder höll på att vidtagas för att bromsa migrationen. Inget av detta var förstås sant.

Patrik Engellau

Kommer du ihåg de där händelserna för ett tag sedan när poliser frågade socialsekreterare var vissa papperslösa, som skulle utvisas, höll till? Socialsekreterarna visste tydligen detta, kanske för att de levererade sociala förmåner till bostaden, men polisen saknade uppgifterna. Socialsekreterarna vägrade uppge adresserna eftersom sådant angiveri, sa de, stred mot deras professionella etik.

Min portugisiskalärarinna hade läst om detta i brasilianska tidningar och ansåg händelserna synnerligen exotiska. Hur är det möjligt att socialsekreterare bestämmer över poliser? frågade hon och skakade misstroget på huvudet.

Jag tog ett djupt andetag och började förklara. Den moderna staten började byggas på 1500-talet eller så, sa jag. Thomas Hobbes skrift Leviatan beskriver vad det handlar om, nämligen en enorm våldsmakt som svartsjukt värnar om sitt våldsmonopol och vildsint slår ned den som går den emot. Maktcentralisering. Det var bra för folket, fortsatte jag pedagogiskt, för Leviatan såg till att reglerna upprätthölls, äganderätten skyddades och brottslingar fångades, dömdes och fick sitt straff.

På det viset fick vi en stat med makt, med polis, försvar, domare, fängelser. Från den grunden kunde mänskliga rättigheter börja utvecklas.

Patrik Engellau

I boken Erfarenhetsunderskott plockar Peter Luthersson fram ett antal undanställda skrifter av kända svenska författare, från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal, som besökt Mellanöstern och Afrika, exempelvis Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Låt mig återcitera lite text om Palestina av Fredrika Bremer bara för att du ska komma i stämning. Hon berättar om:

… de rövaretåg, som arabstammarna ständigt utföra mot varandra. De förstöra varandra under ett fortfarande krigstillstånd, och göra landets odling omöjlig. Ingen säkerhet, intet lugn!… Araberna ligga i oupphörlig fejd med varandra, stam emot stam, by emot by, och den starkare stammen, den större byn ödelägger så småningom den mindre… Shiiter och Sunniter äro bittra fiender… Detta avskyvärda förstörelsesystem härskar över hela landet och gör all fridsam odling och allt trevsamt liv omöjligt. För att kunna bo här med någon trygghet måste européer bilda en koloni, stark nog för att med vapen i hand försvara sig mot dylika gräshoppståg och hålla araberna i respekt… Vad som felas är armar, är kolonister, som kunde uppbruka flera av dessa dalbottnar… Araberna duga ej härtill. Man kan ej lita på deras arbete, ej heller på deras trohet mot de kristna. Men en något stark koloni av tyska jordbrukare skulle helt visst finna sin vinning här… De Västerländska folkens plikt [är] att rycka Palestina ur händerna på det folk som nu orenar och förnedrar det.

Patrik Engellau

Jag vet att det finns framgångsrika konspirationer. När min svägerska nyligen skulle fylla 60 år sammansvor sig hennes man (min bror) och hennes syster i syfte att ett fyrtiotal gäster skulle överraska det ovetande födelsedagsbarnet med champagne och fin middag. Det fungerade hur fint som helst, så man ska inte lättsinnigt avfärda alla slags teser om stämplingar och ränkspel.

Men just den här födelsedagskonspirationen hade ett speciellt drag som kan vara förklaringen till dess triumf, nämligen att det handlade om att runt fyrtio personer enade sig för att lura en enda (födelsedagsbarnet). De flesta mer genomarbetade konspirationsteorierna handlar inte om många mot en, utan om få mot många, typ ”judarna” mot ”alla andra” som i Zions vises protokoll.

En väldigt populär konspirationsteori i våra dagar är att världen styrs mot fördjupad globalisering av ett litet antal superrika, i huvudsak amerikanska, miljardärer som träffas inom ramen för den Trilaterala kommissionen eller Bilderberggruppen eller Aspen Institute. David Rockefeller, som nyligen dog vid 101 års ålder, anses ha varit den här konspirationens hedersordförande. Han hade nämligen sagt så här, vilket uppfattas som ett tydligt erkännande från hästens egen mun:

Patrik Engellau

Tisdagen den fjärde april gasbombade Syriens president Bashar al-Assad delar av Idlib-provinsen, troligen med nervgasen sarin. Mellan 20 och 30 barn plus ett okänt antal vuxna dödades. Två dagar senare förklarade president Trump för det amerikanska folket att bombningarna var ”en skam för mänskligheten” och att han beslutat att gripa in militärt. Han lät skicka 60 Tomahawk-missiler, varav en föll i havet, från krigsfartyg i Medelhavet till Shayrat-basen, ungefär 16 mil söder om Idlib, varifrån al-Assads anfall avgått. Före missilattacken varnade amerikanerna ryssarna så att de kunde hålla sig undan. Samtidigt håller USA Ryssland åtminstone delvis ansvarigt för att Ryssland inte tillsett att dess protegé al-Assad, i enlighet med internationella överenskommelser, gjort sig av med den stridsgas han hade.

Så har händelserna allmänt presenterats i media. Det låter trovärdigt nog.

Men det var en sak jag inte kunde förstå och den gav mig energi att snoka lite mer. Varför skulle Bashar al-Assad ta en sådan risk att uppröra framför allt USA? År 2013 hade ju Obama sagt att om al-Assad använde gas mot sitt folk så skulle han därmed passera en ”röd linje” vilket skulle föranleda en amerikansk attack. Trots det gasade al-Assad sitt folk. Obama anföll inte al-Assad. I stället fick han utfästelser som han trodde på att den syriska regeringen skulle destruera all gas den hade och förstöra alla existerande gasfabriker. Skulle al-Assad nu ha vågat väcka den där björnen igen, särskilt som USA fått en ny president som var mindre fientligt inställd till Syriens allierade Ryssland? En president som dessutom utnämnt al-Assads huvudfiende Islamiska staten till sin egen huvudfiende och som tonat ned de gamla amerikanska kraven på att al-Assad måste jagas från makten. Man skulle tro att al-Assad borde vädra morgonluft bara han inte gjorde något dumt – och så gjorde han det med berått mod.

Patrik Engellau

Kommentarerna till min krönika om att det vore bra om folk slutade skämmas och tog bladet från munnen har gett mig en del att tänka på. Jag skrev bland annat att SvT, som hävdat att sajten ”Rädda vården” gav en onyanserad och ensidig bild av sjukvården, hade en poäng. Anna Lindén genmälde så här:

Patrik, det du påstår om Facebook-gruppen ”Rädda vården” (sajten med samma namn har överhuvudtaget inga ”skräcknyheter”) ovan är djupt orättvist. Gruppen drivs av undersköterskor som utan tvekan vet vad de talar om. Dess syfte är inte att ge en neutral bild av svensk sjukvård, utan att sätta problem de dagligen upplever under debatt.

Jag kan förstå och sympatisera med resonemanget. Undersköterskorna bakom sajten är säkert uppriktiga och ärliga och värda mycket medkänsla och sympati. Ändå är det något som skaver hos mig. Jag är tacksam att Anna Lindén och andra tvingar mig att hitta och formulera mina skäl.

När vi samhällsvarelser tar emot ett budskap i form av en text eller bild eller video eller vad som helst så uppkommer genast frågan om vem som skickar budskapet och vad vederbörande har för avsikter. I princip finns två alternativ. Antingen handlar det om ett försök att teckna vad man kan kalla för sanningen eller också ligger ett intresse – som ibland kallas särintresse – bakom. Jag vet att denna indelning kan problematiseras till oigenkännlighet, men jag anser ändå att vi bör hålla kvar vid den praktiska illusionen om att det faktiskt existerar en sanning som artikulerar ett slags helhetssyn samt att det vid sidan därav finns ett oändligt antal partsinlagor.

Patrik Engellau

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Helst skulle man vilja ha helt oomkullrunkeliga, eviga sanningar, ungefär som arkivmetern i Paris. Det är typiskt – och kanske ett bevis för att det jag säger är nästan sant – att arkivmetern efter ett tag inte kändes säker nog och därför år 1960 ersattes av något som hade med våglängder av isotopen krypton-86 att göra. Kryptonmetern fick härska i 23 år varefter metern i stället definieras utifrån ljusets hastighet. Om man inte kan hitta en hållbar sanning ens inom naturvetenskapen, hur ska man då kunna komma fram till något stabilt i de mjukare tankegrenarna?

Om jag fattat Platon rätt var redan han generad över att inte kunna hitta hållfasta och beständiga sanningar i sinnevärlden. Han löste sitt problem genom att hitta på att de trygga och varaktiga föreställningar han saknade inte fanns i sinnevärlden, men väl i idévärlden. Bakom alla existerande grisar fanns grisens oföränderliga och storslagna idé och likadant med alla existerande hus, tacktal, stenar, näsor och matematiska formler. Jag vet inte om jag tycker att det var en briljant lösning eller ett billigt trick.

Patrik Engellau

Jag är gubevars ingen modig person. Att jag en gång i tiden, i förtvivlan över biståndets meningslöshet, sa upp mig från SIDA och gav biståndsbranschen en avskedspresent i form av en roman där svindleriet avslöjas, berodde inte på något särskilt civilkurage hos mig ty jag hade i alla fall ett nytt, kul jobb på kroken. Senare i livet har jag allt som oftast kommit på mig själv med avsevärd feghet. Så jag har ingen rätt att sätta mig på höga hästar.

Ändå tillåter jag mig att vara bekymrad över att så många svenskar med insikter om hur det faktiskt ser ut i migrationens fotspår drar sig för att vittna. Oron för repressalier är stark. För ett tag sedan träffade jag en bekant som är överläkare i norra Sverige.

Hur är det egentligen med migrationen? frågade jag. Är det sådär kaotiskt på en del kliniker som man ibland får höra?  Han tittade oförstående på mig och sa att det hade han aldrig märkt, varför trodde jag det? Men du har väl själv hört sådana historier? sa jag. Verkligen inte, svarade han.

Det kändes som om jag år 1942 hade frågat en normalfeg och laglydig tysk om koncentrationslägren. Eller kände jag så bara för att jag utgick från att han dolde en sanning?

Vi lever inte i Hitlertyskland. Varför tycks vi ändå så rädda att agera visselblåsare?

Patrik Engellau

Radioprogrammet Studio 1 förklarar att i nordöstra Göteborg finns ett antal bostadsområden som heter exempelvis Hammarkullen, Lövgärdet och Bergsjön med strax över 50 000 invånare som helt kontrolleras av en invandrad familj på 120 personer varav 30 stycken redan är registrerade hos polisen. Familjen lever av kriminalitet. Den utövar sin egen rättvisa i området och skrämmer folk från att gå till svenska domstolar. Allmännyttan säger att den inte längre kontrollerar sina hus. Polisen säger att den blir bortjagad när den kommer dit av representanter för Familjen som säger att området är deras. När polisen hittar Familjens vapenförråd tuttar Familjen på bilar för att polisen ska få annat att göra. ”De lever på sitt våldskapital”, säger polisen.

Till och med reportrarna på Studio 1 tycker att detta är ett oskick och frågar polisen vad den gör åt saken. Då visar det sig att polisen sedan två år har jobbat med att skapa förtroende. Det har varit framgångsrikt såtillvida som att många boende stod på sina balkonger och hejade på polisen vid det senaste slagsmålet med Familjen. Polisen säger också att ”alla samhällsfunktioner måste samarbeta”.

Det är säkert en genomtänkt och klok strategi, men inget tyder på att Familjens kontroll över Hammarkullen med omnejd på något vis har hämmats därav. Snarare tvärtom. Jag tror inte Familjen förstår vad polisen försöker säga. Eller också gör den det, nämligen att polisen inte tänker sätta hårt mot hårt. Om polisen under ett antal år misslyckats med, eller inte ens försökt, ta kommandot över en familj på 120 personer inklusive kvinnor, barn och åldringar så är även det en rätt tydlig signal på både avseende polisens avsikter och dess förmågor.

Patrik Engellau

Nu menar jag inte att jag plötsligt upptäckt att politiska partier strider mot varandra för att få röster, utan om en annan och rätt ny sorts stridigheter.

Startposition vid allt tänkande om det svenska samhället bör vara klassanalysen, således insikten att huvudmotsättningen hos oss står mellan å ena sidan den rimligt skötsamma medelklassen som tar hand om sig själv och betalar skatt samt, å den andra, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Det välfärdsindustriella komplexet består av alla de myndigheter och människor som lever på att ta hand om andra, till exempel folk på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och de kommunala socialförvaltningarna. Observera att jag inte säger att dessa är dåliga eller onödiga, bara att deras synsätt och egenintressen fått alldeles för stort inflytande över nationen och vårt tänkande. De behövs, men de ska ned i korgen.

Denna sociala klass av hjälpare behöver alltid mer pengar. De är omsättningsmaximerande. Därför gillar de exempelvis migranter som ger dem skäl att expandera.

Patrik Engellau

En bekant med överdrivna föreställningar om min förmåga att göra intressanta observationer bad mig hålla föredrag om religions- och yttrandefrihet. OK, tänkte jag, lätt som en plätt.

Så jag läste lite och tänkte lite och kom fram till att det här är lurigare än jag insett. Två frågor satte myror i huvudet på mig.

Den första frågan är vem som ska – eller inte ska – förbjudas att inskränka religions- eller yttrandefriheten. Det finns två kandidater: dels staten, dels det civila samhället, alltså den gudstroendes eller pratandes nästa. Denna fråga ställs på sin spets inte i fråga om hur staten ska bete sig, ty det är för det mesta hyggligt reglerat (se dock fråga två), utan i fråga om det civila samhällets rättigheter. Eller för att vara konkret: har jag rätt att hata danskar och har du i så fall rätt att ta mig i örat? Just ifråga om danskar är det inte så kontroversiellt, men ersätt danskar med judar, invandrare, bögar eller muslimer så får du se.

Om man vrider lite på frågan kommer man fram till den så kallade åsiktskorridoren, alltså samlingen av socialt accepterade åsikter. Korridoren skapas för det mesta inte av staten, utan av det civila samhället. Det var till exempel Dagens Nyheter, representant för det civila samhället, som nobbade en annons från sverigedemokraterna (men senare fick skäll från tidningskollegor för publiceringen av en annons för en bok av Arnstberg och Sandelin). Var detta – vägran respektive skället – förenligt med yttrandefriheten?