Patrik Engellau

I boken Erfarenhetsunderskott plockar Peter Luthersson fram ett antal undanställda skrifter av kända svenska författare, från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal, som besökt Mellanöstern och Afrika, exempelvis Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. Låt mig återcitera lite text om Palestina av Fredrika Bremer bara för att du ska komma i stämning. Hon berättar om:

… de rövaretåg, som arabstammarna ständigt utföra mot varandra. De förstöra varandra under ett fortfarande krigstillstånd, och göra landets odling omöjlig. Ingen säkerhet, intet lugn!… Araberna ligga i oupphörlig fejd med varandra, stam emot stam, by emot by, och den starkare stammen, den större byn ödelägger så småningom den mindre… Shiiter och Sunniter äro bittra fiender… Detta avskyvärda förstörelsesystem härskar över hela landet och gör all fridsam odling och allt trevsamt liv omöjligt. För att kunna bo här med någon trygghet måste européer bilda en koloni, stark nog för att med vapen i hand försvara sig mot dylika gräshoppståg och hålla araberna i respekt… Vad som felas är armar, är kolonister, som kunde uppbruka flera av dessa dalbottnar… Araberna duga ej härtill. Man kan ej lita på deras arbete, ej heller på deras trohet mot de kristna. Men en något stark koloni av tyska jordbrukare skulle helt visst finna sin vinning här… De Västerländska folkens plikt [är] att rycka Palestina ur händerna på det folk som nu orenar och förnedrar det.

Mindre politiskt korrekt än denna den svenska kvinnorörelsens pionjär går det väl knappast att uttrycka sig, men den politiska korrektheten var vid det laget ännu inte uppfunnen. Men nu finns den, och den är stark. Det är nog därför jag, som så ofta annars, får myror i huvudet. Hur ska man förhålla sig till det här?

Jag kan tänka mig tre förhållningssätt:

1. Observera att redogörelsen kommer från den koloniala erans höjdpunkt. Den vite mannen (och kvinnan, i det här fallet) var övertygad om sin egen rasliga överlägsenhet och de andra rasernas medfödda uselhet. Vad begrep förresten Bremer om Palestina efter ett kort besök? Hon måste ha fått sin information från i området boende vita som tolkade allting efter sin egen vinnings behov. Bremer var nog ett hyvens fruntimmer, men här lät hon sig föras bakom ljuset.

2. Bremer var en kvinna med huvudet på skaft. Hon var klarsynt. Före andra uppmärksammade hon kvinnoförtrycket i vårt land. Det är osannolikt att hon skulle ha varit skarpsynt och omdömesgill i ett fall, men förvirrad och lättledd i ett annat. Dessutom, vad hade hon för anledning att baktala araber och hylla tyska kolonialister? Vi kan nog lita på att Bremer gav en riktig bild av förhållandena.

3. Postmodernismen lär att det inte finns någon helt tillförlitlig sanning och därför kan man inte säga något säkert om Bremer. Hen kanske inte ens var kvinna.

Det tredje alternativet kan vi nog avskriva direkt, för även om postmodernister betvivlar mycket blir allt så mycket absolutare och säkrare ju närmare det kommer värdegrunden. Bremers utlåtande kränker värdegrunden och är därför bara värt förakt oavsett alla sannolikhetsbedömningar. Här är inte sant eller falskt, här är gott eller avskyvärt, och Bremers bedömning fyller varje PK-sekterist med vämjelse.

Men vi andra som inte är PK-sekterister, hur ska vi förhålla oss till sådana som Bremer? (Även Selma Lagerlöf hade upptäckt ungefär samma problem som Bremer och hoppades på den västerländska kolonialismen: ”… på denna tid var tillståndet i Palestina obeskrivligt eländigt och det sorgligaste var nästan, att ingen människa hade någon tro på att det skulle kunna förbättras… [men] Vår Herre har samlat hit och sått ut fläckvis över landet sådana, som kan lära och uppfostra de andra… de ståtliga judiska och tyska åkerbrukskolonierna, de stora klostren, de mångfaldiga barmhärtighetsinrättningarna”.)

Sedan jag jobbade i Afrika för flera decennier sedan har jag alltmer kommit att ifrågasätta den redan då existerande men idag fullständigt totaldominerande dogmen om Västerlandets – och därmed, i direkt nedstigande led, mitt – ansvar för de svagutvecklade folkens besvär.

Jag tror det är dags att börja läsa historien på nytt och förbereda en omtolkning.