Det finns en likhet mellan att segla – särskilt i dikt bidevind, vilket betyder att styra skeppet så rakt mot vinden som det går – och att skriva artiklar. Om man inte har total makt, vilket skulle motsvaras av att köra motorbåt, så måste man hela tiden vakta på hur vinden blåser. Om man styr för rakt mot vinden så börjar seglen fladdra och man kommer ingenstans. Om man slarvar och överdriver åt andra hållet tappar man distans. Det gäller att hela tiden bevaka och trimma seglen.

Det låter kanske opportunistiskt och vändkappeaktigt men jag tror man måste bete sig likadant i samhällsdebatten om man är intresserad av att vinna rejset snarare än att bli hedrad av eftervärlden för sitt ståndaktiga martyrskap. (OK, kontroversiellt påstående som tål att diskuteras, men inte just nu.)

När jag första gången läste Thomas Thorilds ord i guldskrift ovanför aulan på Uppsala universitet , ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”, trodde jag först att jag läst fel och sedan, efter några häpna omläsningar, att byggnadsarbetarna av misstag kastat om det hela och att ingen lagt märke till fadäsen. Det var så uppenbart självklart för mig att det fria tänkandet var större än det rätta.

Det här var i början av 1970-talet. Det ”rätta” tänkandet framstod för mig som inskränkt och nattståndet. Vad var det för märkvärdigt med att tänka ”rätt”? Det kunde ju varenda skollärare. För mig framstod det som så mycket ädlare att spränga gränser och öppna vyer. ”Här rivs för att få ljus och luft, är kanske inte det tillräckligt?” frågade Strindberg i dikten Esplanadsystemet.

Idag har jag inte kommit på någon lysande idé att utveckla i en krönika och därför har jag i stället tvingats arbeta för att få ihop en text. Jag har gått igenom de åtta riksdagspartiernas samt Medborgerlig samlings migrationspolitiska program.

Min forskningsmetod har varit att googla på partinamn plus ”migrationspolitik”. Jag tror att jag lyckats trassla mig fram till rätt sidor. Det finns dock en risk att jag kan ha missat någon viktig uppfattning som ett parti placerat någon annan stans på nätet. (Eller att partiet kanske inte vill visa var det står i frågan, som exempelvis Vänsterpartiet, som bara presenterar en kort text och sedan föreslår att besökaren ska läsa mer i två länkade riksdagsmotioner som båda leder till återvändsgränden ”file not found”. Jag återger partiernas uppfattningar med mycket få ord. Om jag slarvat och gör något parti orätt ber jag om ursäkt redan från början.

Nu har jag läst alltför många obehagliga skildringar och hört alltför många skrämmande vittnesmål om hur det kan gå till i svenska skolor för att avskriva varningarna som överdrifter och förtal. Ännu oroligare blir jag när jag studerar vad de politiska partierna vill göra åt situationen. Det verkar bara vara mer av det gamla som misslyckats i decennier: ökade anslag, mer myndighetsstyrning och, som grädde på moset, besvärjelser.

Ta det parti från vilket åtminstone några medborgare kanske väntat sig den mest förnuftiga skolpolitiken, moderaterna. Moderaterna vill till exempel ha nolltolerans mot dåliga skolor. Det ska åstadkommas genom att Skolverket och Skolinspektionen blir strängare. Myndigheterna ska kunna tvinga skolorna att ingå ”kunskapskontrakt”. Friskolor med kunskapskontrakt ska kunna förbjudas att ta ut vinst, men vad göra med en kommunal skola som inte fungerar?

Vi har fått lära oss att demokratin alltid måste försvaras eftersom den alltid hotas någonstans ifrån. Vilka är då hoten mot demokratin här och nu i Sverige?

Det finns två bärande svar på den frågan. Det ena presenterades i Dagens Nyheters huvudledare den 2 januari. Det andra ska jag strax anföra.

En läsare framförde en relevant fråga. Om Engellau nu tycker att det välfärdsindustriella komplexet är ett problem, sa läsaren, hur tycker då Engellau att man ska organisera välfärdstjänsterna eftersom folk vill ha sjukvård och sådant? Menar Engellau att folk ska betala allt ur egen ficka?

Låt mig starta med en sociologisk observation som kan verka banal, men visar sig innehållsrik, nämligen att organisationer normalt vill ha mer pengar. I företagsvärlden uppträder denna drift i form av en vilja till vinstmaximering. Hos anslagsfinansierade organisationer framträder den som en önskan om omsättningsmaximering.

”Vi är en familj. Alla invånare är barn. Politikerna är föräldrarna.”

Så deklarerar en invandrad ung man i Malmö i en tevesnutt av Joakim Lamotte. Invandraren är arg på politikerna för våldtäkter och annat ofog i sin hemstad. Genom att inte förebygga eller tillräckligt motverka våldtäkterna, menar migranten, har politikerna har inte tagit sitt föräldraansvar för samhället. 

Tino Sanandaji är en av de klipskaste och mest rakryggade personer jag känner. Det kommer inte ett fjäskigt ord över hans läppar. Dessutom verkar han kunna alla statistiska tabeller i hela världen utantill.

Vi spekulerade om Norges och Sveriges förmåga att integrera utlänningar. Tino menade att norrmännen var snäppet vassare än svenskarna vilket gissningsvis och ”helt ovetenskapligt” skulle kunna bero på att norrmännen är ”snällare”. 

Det går att förstå att ledarna i Sovjetunionen var kommunister eftersom kommunismen var den gemensamma ideologi och kultur som gav dem deras framstående positioner. Däremot är det svårt att förstå att vanliga människor kunde sätta sin lit till denna lära. På samma vis med nazismen. Att Hitler, Göring, Goebbels och till och med en så relativt lågrankad nazist som Eichmann var entusiastiska nationalsocialister är inte det minsta konstigt, men att även en del fattiga pinnebergare var trogna hitlerister är knepigare att förklara.

En för varje vecka alltmer brännande fråga är hur vårt lands ledare, däribland inräknade såväl ledande politiker och tjänstemän som ledande mediapersoner, orkar med att ständigt värna om och stadigt förnya den förljugenhet i vilken det officiella Sverige lever. (För ett år sedan hade jag fortfarande känt mig nödd att förklara vad jag menar med förljugenhet, men det känns numera inte så nödvändigt; alla vet vad det handlar om.) Hur kan de trots alla fakta förneka sina uppenbara misslyckanden inom skola, migration, sjukvård och andra delar av sitt fögderi?