Ju mer man – i alla fall jag – besvärar sig med att försöka förstå något särskilt, desto mer inser man att samtidens uppfattningar om detta särskilda är en social konstruktion, alltså en intellektuell uppfinning som inte behöver ha så mycket med fakta att göra.

Sedär har jag återigen utfärdat en generell lag som jag baserar på ett enda exempel, nämligen slaveriet. Slaveriet var i avgörande stycken inte som vi tror att det var.

Nu ska jag spekulera lite, kanske osäkert och snett, men i en fråga som jag tror är relevant hur skevt jag än tänker just nu.

Härom morgonen upptäcktes ett bilinbrott i mina hemkvarter, krossad ruta, utskurna instrument och bortskruvad ratt. Det var troligen första gången sedan Oscar II. Sådant skärper tankeverksamheten, i varje fall på mig.

Faktaresistent är ett skällsord som riktas mot personer som tycker annorlunda än talaren. Häromdagen träffade jag en person som med emfas framförde att alla som ifrågasatte vinster i välfärden var faktaresistenta eftersom vinster är tecken på effektivitet och alla som inte uppskattar effektivitet definitionsmässigt är idioter.

Nu var det här ett socialt evenemang av den typ där man förutsätts instämma och nicka medhåll för att inte skapa obehagliga situationer, men eftersom jag med tilltagande erfarenhet och förhoppningsvis visdom får allt svårare för det konventionella anmälde jag, ehuru inlindat och med största respekt, att jag, trots att jag är den enskilde person som har mest ansvar för införandet av skolpengssystemet i Sverige, kan se problem med vinstmotivet i skolan.

Den industriella revolutionen löste problem för människan som Gud eller naturen hade skapat – eller åtminstone underlåtit att rätta till. Människans liv blev bättre, friare och längre. Visst pågår den utvecklingen fortfarande – om än i lägre fart; se bara på hur mycket långsammare BNP per capita växer nuförtiden jämfört med för femtio och hundra år sedan – men mer och mer måste vi engagera oss för att lösa problem som inte skapats av Gud eller naturen, utan av oss själva.

Jag är ingen tränad filmrecensent, men då och då går jag på bio och får intryck. Häromdagen såg jag The Square av Ruben Östlund, palmvinnare i Cannes.

Startpunkten är att monarkin har avskaffats, vilket listigt och rätt konstnärligt diffust antyds av att Gustav II Adolfs ryttarstaty på torget med den konungens namn i Stockholm demoleras. Kungliga Slottet görs om till ett konstmuseum som heter X Royal. X som i ex, något passerat.

En del läsare har dubier kring teorin att Sverige styrs av det välfärdsindustriella komplexets egenintressen. De menar att människor som jobbar inom komplexet inte i huvudsak drivs av önskemål om att deras arbetsgivare måtte få större offentliga anslag, utan av en drift att vara goda och att ständigt kunna sola sig i strålglansen från de egna dygderna.

Jag menar att det ligger mycket denna observation, men att resonemanget om det omsättningsmaximerande välfärdskomplexet håller i alla fall.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har varit på bio och redovisar sina intryck i form av en huvudledare bakom betalvägg den 17 september. Han har sett Ruben Östlunds ”The Square”. (Det har jag också och kommer med en recension inom kort.)

Wolodarskis observationer koncentreras till filmens paradscen, ett tiominuters artöverskridande mobbningsdrama där en ensam mycket naturtrogen apimitatör gradvis tar kontrollen över en hel bankett av väluppfostrade, smokingklädda överklassmänniskor. Festdeltagarna har på förhand instruerats att negligera apmannen för att inte provocera honom och sitter därför lydigt, under ökande obehag, stilla medan apan begår den ena skändligheten efter den andra mot utvalda gäster. Till slut, när apmannen överfaller och kanske förbereder sig att våldta en ung kvinna i allas åsyn, släpper bankettgästernas hämningar och ett gäng smokingherrar övermannar apan och slår möjligen ihjäl honom. Som Wolodarski påpekar hade motsvarande lika gärna kunnat utspela sig på en skolgård eller på sociala medier.

Jag har kommit på mig själv med en intellektuell inkonsistens. Jag pläderar två sinsemellan åtminstone delvis motsägelsefulla teser.

Den ena tesen är att det går en huvudmotsättning mellan å ena sidan politikerväldet och det vidhängande välfärdsindustriella komplexet och å den andra den hyggligt anständiga och skattebetalande medelklassen som exploateras av motståndarsidan för att motståndarsidan ska kunna fortsätta sitt självförhärligande humanitära stormaktsprojekt och därmed vinna fördelar för sig själv.

För ungefär två år sedan hade jag en diskussion med Lorentz Lyttkens, som alltid har kloka synpunkter. Jag var redan då oroad över vart Sverige var på väg och det var han också, men han var mer förtröstansfull. Han sa att han trodde på demokratin. Om medborgarna vill andra saker än vad politikerna artikulerar så kommer politikerna att ändra sig eftersom de vill bli återvalda, sa han. De älskar nämligen makten mer än något annat.

När vi funderar över samhället, politiken, framtiden och hur vi ska förhålla oss till alla rörelser, krafter och intressen som spelar i vår omvärld så måste vi ha en rimligt säker grundföreställning om hur spelplanen och regelverket ser ut för att inte bli helt bortkollrade.

En grundfråga är vilka som är mina vänner och vilka som är mina fiender. Chockerad över mitt ordval? Den preussiske generalen och militärstrategen Carl von Clausewitz är känd för postulatet att ”kriget är fortsättningen av politiken med andra medel”. Vänd på det. Politiken är krigets förberedelser med andra medel. Jag menar inte att politiken måste leda till blodigt handgemäng, jag menar bara att det finns vänner och fiender även inom politiken och att vi bör försöka identifiera dem precis som man gör i krig om man ska ha en chans att klara sig.