Mohamed Omar

Enligt den islamiska kalendern befinner vi oss nu i årets första månad, muharram. I år börjar muharram den 31 augusti och slutar den 29 september. Den här månaden är framför allt viktig för shiamuslimerna. Den 10 muharram dödades Hussein, profeten Muhammeds barnbarn, under slaget vid Karbala i slutet av 600-talet.

Shiamuslimerna tror att Hussein var Muhammeds efterträdare som ledare för muslimerna, att han var ofelbar och begåvad med gudomliga krafter, alltså ungefär ett helgon. Den 10 dagen kallas ”ashura” (det betyder den tionde på arabiska) och är i praktiken den största högtiden bland shiiter. Då samlas de för att sörja Hussein, sjunger sånger om honom och berätta legenderna om hans liv och död.

Katerina Janouch

FRÅGAN:

Hej Katerina!

Först vill jag tacka dig för ditt engagemang i samhällsdebatten. Jag har varit och lyssnat på dig vid Mynttorget och ser hur du/vi jobbar i motvind.

Men nu till mitt problem: Jag är farmor till en pojke på 9 år och två flickor på 7 och 3 år. När 3-åringen började få egna idéer så upplevde jag att hon kände antipati gentemot mig. Hon kunde börja gråta när hon såg mig och emellanåt gå förbi och slå mig, hon har sagt att hon inte älskar mig. Jag har inte lagt ned någon energi på detta utan hoppats att det ska gå över, men tyvärr så fortgår det.

Gunnar Sandelin

Vi kan räkna med att Sverige kommer att bevilja minst en halv miljon uppehållstillstånd fram till och med 2022. Det är slutsatsen av Migrationsverkets senaste prognos från juli. Hälften av dessa tillstånd kommer från asylinvandringen med påföljande anhöriginvandring och den andra hälften rör sig om arbetskraftsinvandring utanför EU/EES, så kallade tredjelandsmedborgare. Det är rimligt att anta att en överväldigande del av de tillstånd som kommer att beviljas kommer att gå till utomeuropéer. Utöver detta tillkommer gäststudenter, övriga anhöriga och rörlig arbetskraft inom EU. Den senare gruppens omfattning har inte svenska myndigheter sedan 2014 någon övergripande koll på. Systemanalytikern Kyösti Tarvainen, docent emeritus vid Aalto universitet, gjorde nyligen en beräkning att Sveriges nettoinvandring 2018 (invandring minus utvandring) på drygt 88 000 personer var nästan dubbelt så stor som övriga Nordens tillsammans. För Sveriges del skulle en majoritet av dessa ”nettoinvandrare” vara muslimer.

Patrik Engellau

Det pågår en minidebatt om asylrätten mellan Ola Larsmo på Dagens Nyheter och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet.

Arpi tycker att asylrätten bör avskaffas eftersom den bygger på hyckleri och orsakar död och lidande för flyktingar. Länder som Sverige låtsas värna asylrätten medan vi i själva verket håller oss med ett regelverk som tvingar flyktingar att riskera drunkningsdöden på Medelhavet för att ens kunna komma fram och söka asyl. Bättre då, föreslår Arpi, att Sverige inrättar ett kvotsystem så att ett visst årligt antal flyktingar exempelvis kan söka uppehållstillstånd på en svensk ambassad och sedan tryggt flyga hit om ansökan beviljas. Att det finns hyckleri i svensk flyktingpolitik kan nog inte förnekas, det har Arpi rätt i.

Patrik Engellau

Jag har genom åren ägnat rätt mycket ansträngning åt att avslöja och avhåna den patriarkaliska sociala ingenjörskonst som den svenska välfärdsstaten iscensatt sedan 1930-talet. Paret Gunnar och Alva Myrdal kan fungera som symboler för denna politiska riktning, särskilt Alva. Om några tillhörde en samhällelig elit – kunskaps- och maktelit om än kanske inte ekonomisk elit – så var det paret Myrdal. Alva var ambassadör, riksdagsledamot, statsråd, filosofie hedersdoktor och tilldelades Nobels fredspris. Gunnar var ekonomie doktor, professor, handelsminister och tilldelades Nobels ekonomipris. Deras tänkande byggde den svenska välfärdsstaten.

Jan-Olof Sandgren

Richard Sörman efterlyste här på DGS fler äventyrsfilmer på temat svensk historia. De kunde exempelvis handla om Gustav Vasa, Dackefejden, Vikingatiden eller varför inte om något ur den nordiska mytologin? Ett land där förutsättningarna är lite annorlunda än i Sverige är Indien och ett intressant exempel är TV-serien ”Ramayana”.

För det första är Indien ett stort filmland. Antalet producerade titlar toppar faktiskt världsstatistiken, även om inte så många av dem når svenska biografer. Indier älskar dramakomedier. Gärna kryddade med kärlekstrubbel, sång och dansnummer och en romantisk slutscen i något schweiziskt alplandskap. Det där alplandskapet kan ju verka malplacerat, men då ska man komma ihåg att film är verklighetsflykt. När en svensk fabriksarbetare en kall vinterdag sluter ögonen och drömmer sig bort, kanske han hamnar på en Söderhavsö.

Paula Ternström

Paula Ternström, som sitter som ersättare för Liberalerna i Region Stockholms kulturnämnd, ifrågasätter rimligheten i att svenska skattepengar går till organisationer som främjar särart och segregation. I två års tid försökte hon göra ett studiebesök hos SMFR (Svenska muslimer för fred och rättvisa) för att få se hur de pengar de fick användes, men några företrädare för SMFR var aldrig anträffbara. 1970-talets ”minoritetspolitik” är ohållbar i 2019 års Sverige.

Upphör med bidragsfinansieringen av etniska och religiösa organisationer! Genom att ösa skattepengar över religiösa samfund uppmuntras invandrade grupper att utmana våra gemensamma normer. Vi ska helga den grundlagsfästa föreningsfriheten, men religiösa organisationer borde kunna finansiera sin verksamhet med medlemsavgifter.

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Bernhard Nordh är en av 1900-talets Sveriges mest lästa och älskade författare. Han tillbringade sina första år hos morföräldrarna, men togs senare om hand av sin mor som bildat en familj tillsammans med lantarbetaren Johan Nordh. Familjen levde ett fattigt statarliv och efter konfirmationen fick Bernhard dra sitt strå till stacken, först på ett gjuteri och sedan som rallare. Han arbetade också en tid på järnverket i Avesta och senare även pappersbruket i Hallstavik, men han gick också på luffen under vissa perioder.

Patrik Engellau

Min föreställning om tillvaron är mycket rå. Kanske är den en tolkning av Charles Darwins teorier. Jag utgår från ett provrör med en näringslösning. Näringslösningen är en attraktiv resurs för organismer som gillar den sortens näringslösning. Sådana finns. Kanske är de någon sorts bakterier. När de intresserade bakterierna snokat upp provröret och börjat äta förökar de sig alldeles kolossalt och när näringslösningen är slut så dör de. Sådär håller det på hela tiden och överallt. Överallt finns embryon till bakterier som letar efter försörjningskällor. På något vis är det näringslösningarna själva som leder till att det uppstår arter som är specialiserade på att konsumera just dem.

Mohamed Omar

Eftersom den går en våg av 80-talsnostalgi genom populärkulturen just nu, Netflix framgångsrika teveserie Stranger Things är ett exempel på detta, har jag bestämt att i en artikelserie gå tillbaka till tonårsfilmerna från perioden. Tidigare i artikelserien har jag skrivit om filmerna Fast Times at Ridgemont High (1982), E. T. The Extra-Terrestrial (1982) och Tex (1982). I denna fjärde del kommenterar jag Risky Business, på svenska Föräldrafritt, från 1983.

Det är inte så att jag tycker allt var fantastiskt på 80-talet, flera av de filmer jag tittat på är så usla att jag inte kan tänka på dem utan att må illa. Det här handlar om att undersöka hur västvärldens ledande nation, USA, såg ut då i jämförelse med nu. Jag är också intresserad av hur underhållningsindustrin både speglar, och påverkar, hur vi tänker.

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Läser just i Svenska Dagbladet om hur en döende kvinna blev ifrågasatt av en sjuksköterska då hon vill ha ett sugrör till sitt vattenglas. Skribenten är, med all rätt, bestört och bekymrad och frågan som ställs är: Vad gör ett alltför ensidigt miljö- och klimattänk med oss som medmänniskor?

Det är naturligtvis en högst relevant fråga. Men jag skulle egentligen vilja skippa de filosofiska frågeställningarna och de mjuka tongångarna och gå direkt på kärnpunkten istället, nämligen hyfs, respekt och vanlig anständighet. Om jag skulle ha den där klimatbekymrade sjuksköterskan öga mot öga skulle jag alltså inte lägga huvudet på sned och fråga hur hon tänkte, eller gå in i någon slags moraldiskussion om klimatet.

Patrik Engellau

Det här inträffade för mer än tjugo år sedan. Det som hände var banalt och självklart men ändå så typiskt för vår tid. (Vår tid började, anser jag, för typ femtio år sedan; politikerväldet inleddes på trettiotalet men indelar sig, liksom det karolinska enväldet, i en konstruktiv grundarfas och en destruktiv förstörelsefas som alltså inleddes för ett halvsekel sedan).

Jag deltog i en paneldebatt med ett antal samhällstyckare varav jag alltså var en. En annan var en känd vänsterpartistisk riksdagskvinna. Samtalet handlade om ditten och datten precis som det hade gjort om debatten inträffat idag.

Michael Diamant

Michael Diamant skriver att en svensk renässans bör inbegripa en renässans för en vacker svensk arkitektur. Om vi överger modernism och postmodernism och bygger vackra miljöer i svensk tradition kommer båda nya och gamla svenskar lättare identifiera sig med svensk kultur. Asociala beteenden motverkas också om människor slipper bo i själlösa miljöer. Vägen framåt går via en renässans för det som varit.

Att svensk samtid och framtid har många utmaningar är bekant för de flesta. Den enskilt viktigaste frågan är hur ett Sverige bestående av allt mer disparata etniska grupper ska kunna hålla ihop på ett sätt som bidrar till en positiv samhällsutveckling. På sikt består rimligtvis den enda lösningen på problemet i en ökad identifikation med Sverige och svensk kultur.

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Maria Christina Lindström, känns hon igen? Kanske inte. Men om jag säger Tysta Mari ringer det säkert en klocka. De flesta som besökt huvudstaden har säkert någon gång passerat Tysta Marigången, som förbinder Klara Västra Kyrkogata med Tegelbacken, eller besökt restaurangen Tysta Mari i Östermalmshallen. Och det var just Maria Christina Lindström som gav upphov till det numera så välkända namnet.

Maria Christina Lindström föddes 1806. När hon var i trettioårsåldern startade hon ett kafé i korsningen Drottninggatan och Jakobsgatan i Stockholm, i det område som kom att bli känt som Klarakvarteren. Senare flyttade kaféet till Tegelbacken, där det låg kvar ända tills Klarakvarteren revs på 1950-talet.

Det nya fenomenet BLEXIT (Black EXIT från det demokratiska partiet) i USA har inspirerat medlemmar i en annan traditionell väljargrupp, den judiska, vilken också alltid röstat på demokraterna i särskilt hög utsträckning. Nära fyra av fem judar röstade demokratiskt under kongressvalet 2018. Judarna har dock inte alls samma skäl som afroamerikanerna att byta parti. I nordstaterna bor de senare ofta i stora städer med ibland dåliga bostäder och offentliga tjänster av låg kvalitet och som sedan minst femtio år styrts och misskötts av demokratiska politiker. Inte minst av det skälet är det logiskt, om svarta prövade att rösta på republikanerna. Men Trump, som 2016 ändå lyckades bättre än någon republikan på senare tid, nådde inte ens upp till 10 procent av den folkgruppen.

Patrik Engellau

Jag åt lunch med en kompis. Vi talade om Iran. Ingen av oss vet så särskilt mycket om Iran trots att vi, var och en på sitt håll, särskilt han, ägnar mycket tid åt att läsa utländsk press och att försöka hålla oss uppdaterade.

Några saker verkar klara. Trumps sanktioner tar hårt på Iran. Förra året sjönk landets BNP med två procent och i år förväntas nedgången bli fem procent. Inflationen beräknas närma sig 50 procent i år.

Richard Sörman

Richard Sörman har sett Jane Magnussons nya dokumentärfilm om Hasse och Tage (Hasse & Tage – En kärlekshistoria, dokumentär, 1,45 min.). Allt som handlar om de båda komikernas liv och karriär är intressant och gripande. Men filmen är också politisk. Den ger en idealiserad bild av ett homogent folkhem där människor höll ihop och alla skrattade åt samma skämt. De nutida komiker och kulturpersonligheter som framträder i filmen ger den en klar vänstervinkel. Effekten av folkhemsnostalgin blir ändå märklig: hade vi ett bättre Sverige när alla var likadana?

När jag går ut från biografen efter att ha sett Jane Magnussons film om Hasse och Tage frågar jag den 17-åriga dottern vad hon tyckte om filmen. Jodå. Den var intressant och bra, men det blir lite ”störigt” med all denna nostalgi: Var allting verkligen så mycket bättre förr?

Jan-Olof Sandgren

Att staten är folkets fiende – inte bara när det gäller enstaka företrädare (som Dan Eliasson, Morgan Johansson eller vad man nu vill ta för exempel) utan till sin natur – var en av vänsterns käpphästar på 70-talet. Resonemanget gick ut på att statsmakten skyddar kapitalismen genom lagar, äganderätt, våldskapital och indoktrineringsförmåga, och olika vänstersekter hade olika recept för hur staten bäst skulle bekämpas.

Anarkisterna gick längst. Genom att riva ner så mycket som möjligt av statens organisation (ibland handgripligt) skulle förmodligen något bättre och mer människovärdigt fås att växa ur spillrorna, ungefär som fågel Fenix stiger upp ur askan. Eller som Bakunin utryckte det: ”Destruktion är också en form av skapande.”

Patrik Engellau

Nyligen träffade jag en god vän som jag inte sett på ett tag. Han sa att det är kört för Sverige. Alla varningslampor blinkar och det finns ingenting som går åt rätt håll. Men samtalsklimatet är mycket friare nu än för bara ett halvår sedan, invände jag. Det är sant, erkände han, men det finns ingen koppling mellan debattens ytliga krusningar och vad som verkligen sker i nationen. Det fick jag ju hålla med om.

Det är för mig ingen tvekan om att de problem – ”utmaningar” – Sverige står inför är betydligt svårare än nationen har lust att diskutera.

Anders Leion

Jag tyckte mycket om Martin Kellermans Rocky. (Det var jag ju inte ensam om.) Hans skarpögda skildringar av vardagen belyste ofta bortglömda vrår i verkligheten. I andra fall bekräftade han ens egna upplevelser.

En gång handlade det om att bli senil – kanske. Rocky sitter på sängkanten och delger råttan, tror jag det var, sin nya insikt. Han har klurat ut hur han skall få en angenäm ålderdom även om han kommer att bli senil. ”Jag kommer att ha ett kit under sängen, förstår du.

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Nyligen saluförde beteendevetaren Magnus Söderlund idén om att vi kanske måste börja äta människokött för att rädda klimatet. Public service, TV4 och andra medier hakade på förstås, så som de ju alltid gör när någon kläcker en absurd idé som strider mot det de kallar ”tabun”, och TV4 gjorde en entusiastisk intervju med honom om hans nya spännande idéer.

Forskaren själv hade vid intervjun anlagt en allvarsam min, och använde ord som ”tabu” för att beskriva hur folk i gemen ser på kannibalism. Det framgick mycket tydligt att han anser att ”tabun” är lite mossigt, och till för att brytas. För klimatets skull måste vi ju ändå offra något, liksom.

Patrik Engellau

I förra veckan, innan Hanif Bali hade genomfört sitt intellektuella attentat mot Carl Bildt och M-ledningen örfilat Bali så att han kände sig tvungen att be om ursäkt, kom jag att tänka på att några av världens främsta – och mest hatade – politiska ledare är utstuderat oförskämda.

Donald Trump tycks anstränga sig att vara odiplomatisk som när han nonchalant förklarade sig vilja lägga bud på Grönland och sedan nobbade ett danmarksbesök när danska statsministern förnärmat avvisade förslaget. Jair Bolsonaro är ungefär likadan.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 3/9) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Mats Dagerlind på Samhällsnytt. För en tid sedan fällde Reklamombudsmannen en annons från Internetleverantören Bahnhof. Annonsen ansågs vara ”sexistisk” eftersom en man såg  med åtrå på en kvinna. Men när Bahnhof lanserade en likadan annons fast med ombytta roller, då friades den. När en kvinna tittar uppskattande på en man är det alltså inte sexism. Eddie och Mats tar upp detta och andra exempel på hur den heterosexuelle mannens sexualitet skambeläggs i vår tid.

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Det är inte så länge sen Morgan Johansson, då justitieminister, ville ”se över” våra gamla runor i demokratins namn. Främst handlade det om den så kallade Tyrrunan – en symbol som var populär i Tredje riket och som idag används av en aktiv nazistisk organisation. Morgan Johansson sa då:

– Vi vill se över de rasistiska symboler som används, som Tyrrunan. Hakkorset är ju förbjudet sedan tidigare.

Han sa alltså inte att symbolen används av nazister – han påstod tvärtom att Tyrrunan och hakkorset är rasistiska symboler. Men vare sig Tyrrunan eller hakkorset är per automatik rasistiska symboler, även om det idag är svårt att undvika att förknippa dem med Nazityskland och nazisternas industriella folkmord. Huruvida de står för rasism eller ej handlar naturligtvis om sammanhanget och inget annat.

Patrik Engellau

Nyligen skrev jag att politikerna under det senaste halvseklet alltmer blivit ett homogent socialt skikt. Till exempel är de ekonomiskt oberoende av sina medlemmar – av vilka det knappast återstår några – och väljare. De har samma lön vem de än anser sig representera. Min tes är att politiker oberoende av parti slutit leden och formerat – eller strävar efter att formera sig – som härskande klass. Det enda som håller dem tillbaka är de ganska sällan återkommande allmänna valen. Naket maktmissbruk skulle straffa sig så länge det finns en reell etableringsfrihet för nya politiker och partier.

Mohamed Omar

Under rollspelens guldålder på 1980-talet spelade jag någon gång Call of Cthulhu, ett rollspel som bygger på Lovecrafts berättelser. Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”, som Weird Tales och Amazing Stories. Tidskrifterna kallades ”pulp magazines” efter det dåliga papper som de var tryckta på. Lovecraft är ständigt aktuell och hans popularitet tycks bara öka.

Richard Sörman

Har någon sett filmen om Gustav Vasa? Eller äventyrsfilmen om Karl XII? Har någon sett TV-serien om den svenska stormaktstiden? Vikingatiden? Medeltiden? Stockholms blodbad? Brandskattningen av Visby? Dackefejden? Förlusten av Finland? Inte det? Det är inte så konstigt. De här filmerna eller TV-serierna finns inte. Visst är det märkligt att svenska manusförfattare och filmproducenter totalt ignorerat vår svenska historia? Kom igen nu alla filmentreprenörer! Tiden är kommen. Gör storverk av vår svenska historia!

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

”Jag minns en annan tid… Jag växte upp med min mamma i västra Stockholm. Jag minns tryggheten och säkerheten man kände. Rapporterades det om ett mord eller en våldtäkt hoppade man till i TV-soffan. Nu orkar man knappt läsa nyheterna, de är fulla av mord, misshandel, våldtäkt.

Minns också min kära mormor som bodde i skärgården. Där tillbringade vi mycket tid och vi brukade aldrig låsa dörren när vi gick och lade oss. Det är som en film i huvudet nu bara, allt det som en gång var så tryggt och bra.”