Häromdagen bevittnade jag en spöklik, skrämmande syn – jag såg en dödskult fira en offentlig ceremoni. Männen och kvinnorna hade samlats utanför King’s Cross-stationen där de formade en cirkel. De vaggade fram och tillbaka och mässade entonigt medan de predikade om domedagen och höll upp plakat av den helveteseld de tror ska sluka mänskligheten inom kort. De krävde bot och bättring och ett slut på konsumtion, flygresor och köttätande.
Gatestone Institute med sajten gatestoneinstitute.org är ett peststämplat ställe som det är skamligt att ens besöka, vilket jag har gjort. Texten på peststämpeln varnar för fejk news, alltså påhittad information som syftar till att skrämma besökaren, mig i det här fallet, och förmå honom att misströsta om etablerade institutioner och anamma populistiska idéer.
I det här fallet lyckades i varje fall det första ledet. Jag blev orolig för att inte säga mörkrädd när jag insåg vilka faror Europeiska Unionen utsätter sina medlemmar för genom att inta en, som det verkar, snorkig och överlägsen attityd mot ett land som troligen är mycket farligare än EU verkar fatta, nämligen Turkiet.
Jesper Strömbäck, huvudsekreterare och kanslichef för Framtidskommissionen, uttalade sig i oktober 2012: Både historiskt och i nutid har invandringen berikat och utvecklat det svenska samhället, såväl ekonomiskt som kulturellt och socialt, och i en allt mer globaliserad värld kan den fortsatta invandringen vara en viktig resurs. Samtidigt står Sverige inför utmaningar när det gäller att förbättra integrationen, ta till vara allas kompetens och göra Sverige till ett land där alla har så likvärdiga livschanser som möjligt.
I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 9/10) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Jan-Olof Sandgren om fenomenet Greta Thunberg. Sandgren har tittat på tidningen Times lista över världens mest inflytelserika ledare 2019. Överst på listan finns den amerikanske politikern Nancy Pelosi, på andra plats Donald Trump och på tredje plats Greta Thunberg. Påven hittar man på plats nummer 15. Hon är ett barn, och man ska vara snäll mot barn, menar Sandgren. Men Greta är också en makthavare och måste därför få kritiseras. Eddie menar att den så kallade ”klimatkrisen” är en existentiell och psykologisk kris inom en viss grupp av människor i väst. Han berättar om när han råkade gå förbi en konstig klimatmanifestation i hemstaden i Uppsala. Sandgren och Eddie tar också upp humorns befriande roll och en hel del annat.
Även om ett stort antal politiska bedömare är förvånade och chockerade – Mitch McConnell, ledare för republikanerna i senaten, tog genast kraftfullt avstånd – över att president Donald Trump i söndags förklarade att amerikanska trupper i Syrien ska dras tillbaka så var beslutet väntat. I flera år har Trump sagt att trupperna ska tas hem. I december 2018, när USA hade 2 000 soldater i Syrien, beordrade han ett fullständigt återtåg. Motståndet från militärens sida var massivt. Försvarsministern James Mattis avgick i protest. Under våren lyckades Trump dock få hem hälften av soldaterna. Söndagens beslut gällde de återstående 1 000 amerikanska krigarna.
Sverige blir alltmer spännande och underhållande, i alla fall om man har förmågan att uppskatta svart komik. Om inte så är den senaste utredningen från Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, en mycket nedslående läsning som på alla sätt bekräftar att de som hånfullt kallas ”svärjevänner” och anklagas för att sprida en felaktig Sverigebild, har betydligt fler rätt än fel. Den nya utredningen visar nämligen att det finns myndighetspersoner som avråder brottsoffer från att polisanmäla.
Om Sverige hade varit det Sverige en gång var – ett välskött land med ett fungerande samhällskontrakt och makthavare som tog sitt medborgaravlönade uppdrag på allvar – så kunde man ha trott att utredningen handlade om en bananrepublik i en bortglömd del av världen.
Ord behövs för att gestalta en världsbild, för att förklara en ideologi. Vänstern och modernismen har tagit ifrån oss en hel vokabulär vi behöver för att visa vilka vi är och hur vi föreställer oss den värld vi vill leva. Orden finns. Men vi måste ge dem liv igen. Ett område vars bortglömda terminologi känns extra viktig att återuppliva är det som har med omdöme och förnuft att göra. Bristen på omdöme måste vi också kunna beskriva. Ord som ”vanvett” och ”besinningslöshet” känns tyvärr alltmer relevanta att återigen börja använda.
Ord räknas. Har vi inte ord blir det svårt att uttrycka det vi känner, det vi ser, det vi kanske anar eller tycker oss förstå. Orden artikulerar och preciserar tanken, de förmedlar tankar från en människa till en annan.
För att få ner beroendet av rysk energi planerar Polen att fortsätta med eget kol som bas för elproduktionen. Den polska regeringens energirådgivare Piotr Naimski säger i en intervju med Financial Times att Polen omöjligt kan uppfylla EU:s mål att minska koldioxidutsläppen till noll till 2050.
Ordet priviligierad kan användas i både positiva och negativa sammanhang. I positiva kan det gälla, att individen känner en tacksamhet mot livet för något han eller hon upplever eller är. Men vanligare är att det användes på ett negativt sätt. Den franska revolutionen 1789 var delvis en protest mot det privilegium adelsmän och präster – till skillnad från borgare och bönder – hade i form av att inte behöva betala skatt.
Richard Sörman skrev nyligen om att det finns något slags social beställning på en ny ”berättelse” om Sverige. Det skulle vara en bild av vårt samhälle som på ett harmoniskt och uppbyggligt sätt gav gestalt åt det moderna multikulturella Sverige och sålunda motverkade split och splittring till förmån för tolerans och enhet i mångfalden – ungefär som den amerikanska devisen e pluribus unum – av många, en – som står tryckt på en del amerikanska sedlar och mynt. Det var i alla fall så jag tolkade beställningen.
Söndagen den 6 oktober mitt på dagen gick jag och min son på gågatan i centrala Uppsala, Svartbäcksgatan. När vi kom till S:t Pers galleria fick vi se flera polisbilar och ett antal poliser i uniform som gick omkring. På gatan låg det flera människor. Jag blev orolig, hade det hänt något med dem? Varför låg de på gatan och vad gjorde polisen där?
Min oro blev strax stillad då vi såg att människorna som låg på gatan var fullt friska. Det handlade om en manifestation till ”stöd för klimatet”. De låg ner för att imitera lik. Det är så hela mänskligheten, och allt liv på jorden, kommer att sluta – om VI INTE GÖR NÅGOT NU!
Varför är Sveriges kyrkor och samfund så tysta när det gäller frågan om de fattiga och utsatta pensionärerna.? Varför ringer de i kyrkklockorna för allt från klimatet till afghanska ensamkommande män, men inte för de åldrande samhällsbyggarna?
Den frågan har jag funderat länge på. I det längsta intalade jag mig att det fanns en orsak som var så stor, och så präglad av kristen fromhet, att jag i min enfald inte kunde begripa den. Men jag har insett att orsaken är betydligt enklare, för att inte säga simplare, än så. Jag tror att kyrkoledarna tror att detta får dem att framstå som så mycket godare, klokare och mer vidsynta än andra människor. En kyrklig företrädare som lyfter blicken och ser bortom sådant som oroar och bekymrar de vanliga dödliga framstår helt enkelt som lite förmer. ”Se på mig, jag kan minsann se en större helhet än ni andra kan!” Och det är, tror jag, en mycket viktig orsak till kyrkornas arroganta inställning till landets utsatta äldre.
Den 28 september skrev Patrik Engellau här att kristendomen, med alla sina brister, ändå är bättre än olika pseudo-religioner som det sekulära väst har skapat: ”Kristendom kanske inte är så bra, men konkurrenterna är ännu sämre”.
Jag var muslim i många år, men är numera ateist. Jag är ingen glad ateist, utan jag är det eftersom jag inte kan tro. Ibland är jag avundsjuk på de kristna som lever i en kristen gemenskap, som studerar Bibeln tillsammans, sjunger psalmer och fikar. Man gifter sig i församlingen, man döper sina barn. Man hälsar på den som är sjuk. När någon av dem dör, så begraver de andra den döde och ber för honom eller henne. För ensamma människor kan en bra församling bli en ersättning för familjen.
Lovade mig själv att inte skriva fler krönikor om Greta Thunberg, för uppriktigt sagt tycker jag inte hon förtjänar mer uppmärksamhet. Men så råkade jag snegla på Times lista över världens mest inflytelserika ledare 2019. Överst på listan finns en för mig okänd politiker vid namn Nancy Pelosi, på andra plats Donald Trump och på tredje plats Greta Thunberg. Påven hittar man först på plats nummer 15.
Att en outbildad 16-åring svingar sig upp till plats nummer tre i världshierarkin, utan andra meriter än en måttlig beteendestörning, är förstås imponerande – även om Times urvalskriterier kan ifrågasättas. En vän till mig hävdar bestämt att Greta åstadkommit allt detta av egen kraft och i så fall är hon antagligen en profet (precis som Svenska kyrkan säger). Själv är jag mer benägen att tro att hon agerar ”målvakt” åt maktfaktorer, som har goda skäl att hålla sig i bakgrunden.
Under en förutsättning är klimatfrågan en idealisk fråga för politikerna.
Föreställningen om en förestående ragnarök är dramatisk och därför emotionellt tilltalande. Politiker får tillfälle att väcka uppmärksamhet även hos människor som normalt inte bryr sig att ens sätta på teven när det är valdebatt. Det är mycket mer eggande att tänka på att havet kanske, i ett första steg, dränker båtbryggan på landet för att sedan börja skvalpa i vedbon än att höra talas om en lärarmiljard där och en kömiljard där eller att försvaret ska få fem miljarder kronor år 2022, gäsp, gäsp.
Följande har jag sagt nästan hur många gånger som helst ehuru kanske med andra ord men det tål sägas igen. Min enkla observation är att den politiska höger/vänster-skalan är överspelad sedan årtionden. Överspelad betyder inte att folk inte skulle prata om den. Det gör de. Men även om skalan brukas i debatten är den ett spöke i bemärkelsen en vålnad efter något som tidigare fanns i sinnevärlden men numera upphört att existera.
Den som inser att den gängse politiska debatten i Sverige är ett slags väletablerad spökhistoria begriper varför politiker och partier som lever kvar i denna spökvärld har så svårt att få kontakt med levande människor. (Det är som i verkligheten: spöken, har jag läst, söker kontakt men lyckas mycket sällan. Min farmor påstods spöka men det var få släktingar som såg henne.) Till exempel kommer socialdemokraterna säkert att kalla sig för ett arbetarparti långt efter det att den siste industriarbetare slutat rösta på partiet. Partiets politiker framstår som gengångare från ett Sverige som stod i sitt esse för femtio år sedan. På liknade vis framstår moderaterna och de övriga borgerliga partierna som en del av andevärlden när de låtsas företräda en grupp som en gång var borgerlighetens kärna, nämligen företagarna (kapitalisterna).
Barn och ungdomar ska idag lära sig att tänka kritiskt. Och det låter väl rimligt. Självklart ska barn lära sig att tänka fritt och självständigt. Men klarar våra vänsterorienterade pedagoger av att hantera paradoxen som säger att det kritiska tänkandet kan vändas mot sig självt? Får man vara kritisk i skolan mot tesen att man alltid ska vara kritisk? Och kan vi verkligen vara konsekvent kritiska? Måste inte alla ha några gudar som står över både kritik och ifrågasättande? Vilka gudar har högern? Vilka gudar har vänstern?
Det talas mycket om ”kritiskt tänkande” i vår moderna svenska skola. Barn och ungdomar ska bli självständiga individer som tänker fritt. De ska stå starka mot propaganda, indoktrinering och falska nyheter.
Det kom ett mejl…
För en tid sedan skrev jag om min farmor och hennes mor i en krönika här på Det Goda Samhället. Den texten hamnade så småningom i flödet hos en släkting, vilket föranledde följande kommentar:
”Jag vet att du inte är ansvarig för vad som skrivs i kommentarsfältet, men jag måste bara säga att det gjorde mig mycket bedrövad att läsa grovt rasistiska kommentarer i anslutning till texten om vår godhjärtade farmor.”
I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 4 oktober) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Bitte Assarmo om teveserien Sopranos. Serien, som sändes i 86 avsnitt mellan 1999 och 2007, handlar om en italienskättad maffiafamilj i New Jersey.
Den italienska identiteten är väldigt viktig för maffiabossen Tony Soprano och hans familj. Så är det för italiensk-amerikaner, både i serien och verkligheten. Mat och högtider är ett sätt att skapa gemenskap och hemkänsla. I Sverige förstår man detta när det gäller andra grupper, men svenskens längtan efter gemenskap och hemkänsla kan ses som suspekt.
Göran Greider har presenterat en poesibok, inklusive en del prosatexter, som han kallar för ”självbiografiska sviter”. I en av sviterna görs följande observation:
Var inte rädd att upprepa det självklara:
De rika behöver inte det de har och de fattiga har inte det de behöver.
Vad jag kan förstå är detta konstaterande korrekt. De rika behöver inte sina rikedomar om man med behöver menar erfordrar för en rimlig överlevnad. Åtminstone behöver de inte alla sina resurser för detta. Det är nog också sant att fattiga saknar livets nödtorft. Att sakna existensminimum är själva definitionen på fattigdom.
FRÅGAN:
Jag misstänker att min man är otrogen – hur tar jag reda på sanningen?
Hej Katerina, jag är en kvinna på 38 år som misstänker att min man är otrogen…Jag har haft en konstig magkänsla i flera månader. Han är väldigt upptagen med sin mobiltelefon, och jag ser små förändringar i hur han beter sig, och hur han klär sig. Han har köpt flera nya skjortor och har börjat bry sig mer om sitt utseende.
Ja det kanske är en fyrtioårskris hos honom (han fyller 40 i november), men jag har ändå en känsla av att det kan vara något mer. Han har alltid varit omtänksam och förekommande mot mig, men nu är det som om han är mindre intresserad av att prata och umgås… han brukade alltid fråga hur jag haft det när vi kommit hem från jobbet men nu är han mest disträ. Jag har försökt att fråga vad det är men han slår ifrån sig och säger att jag inbillar mig. Men jag blir allt mer osäker.
I detta italienska TV-program beskrivs hur Mussolini lyckades ta makten. Han startade som socialist tillhörande socialistpartiets vänsterflygel. 1904 skrev han: ”Frågan om proletariatets frigörelse framgår i dess verkliga uttryck – den fortgående uppbyggnaden av styrka i de folkliga organisationerna, som fyllda av denna kraft exproprierar borgerligheten. Proletariatet som klass är den enda aktören i denna process och har intressen motsatta alla andra klassers.” Citatet ingår i ett stycke med titeln ”Lovord till packet”. Och i ett annat sammanhang skriver han. ”I vissa avgörande skeden är också vi slödder”. Det ter sig kanske något egendomligt att han uttrycker sig så, men det är förstås ett sätt att uttrycka förakt för den rådande samhällsordningen, ett förakt särskilt riktat mot borgerligheten.
Marine Le Pens brorsdotter Marion Maréchal, 29, har startat ett långsiktigt race för att ett patriotiskt högerparti en dag ska kunna komma till makten i Frankrike. Hennes Institute of Sciences Sociales, Economics and Politics, ISSEP, syftar till att bli ett konservativt svar på science-po elitskolan.
Om du inte läst om Bitte Assarmos farmors mor Emma Persdotter så gör det. Emma Persdotter var en utfattig ensamstående flerbarnsmor som genom skötsamhet och goda värderingar med fortsatt självrespekt lyckades hålla igång familjen trots utsatthet i form exempelvis av stampat jordgolv och femton kvadratmeters boyta.
Det är möjligt att jag romantiserar men jag tror att Emma Persdotters mentalitet och beteende var typiska för den svenska 1800-talsmänniskan. Jag tror att svenskarna var strävsamma, ödmjuka, plikttrogna och tåliga och att det var på grund av den sinnesförfattningen som Sverige, när marknadsekonomin och entreprenörskapet släpptes loss, kunde förvandlas från ett av Europas fattigaste länder till det kanske rikaste.
Den 4 oktober är inte bara Kanelbullens dag, även om det är lätt att tro det när man ser sig omkring i butiker och på caféer. 4 oktober är också den dag då katoliker, och även många andra kristna över hela världen, firar det omtyckta helgonet Franciskus av Assisi.
Franciskus av Assisi, den helige Franciskus, föddes 1181 eller 1182 i Assisi. Han växte upp i högmedeltidens Italien, med allt vad det innebar av storpolitik och religiös iver. Det var riddarnas och korstågens tid – det var en tid av rivalitet mellan påve och kejsare – och en tid av klasskillnader, ojämlikhet och motsättningar mellan olika kristna grupper.
Fyra poliser har dödats i en knivattack i Paris. Dådet skedde på torsdagen, och gärningsmannen ska enligt fransk […]
Vad är det för mening att diskutera immigration och integration så länge man utesluter faktorn kvantitet? Att integrera tio tusen människor är en sak. Att integrera en miljon är en annan. Inga vackra sagor om integration, assimilation och nya gemensamhetsskapande berättelser för nya och gamla svenskar räddar oss från matematikens verklighet.
Jag läser en artikel i Kvartal (i serien om den nya nödvändiga berättelsen om Sverige som jag nyligen diskuterade här på Det Goda Samhället) av Dan Korn där författaren talar om en ”öppen nationalism” som möjlig väg mot en ny svensk gemenskap. Korn distanserar sig från det han kallar den ”etniska nationalismen” vilken skulle bygga på ”en rasistisk dröm om en ren folkstam”.
Om civilminister Ardalan Shekarabi må man tycka vad man vill. Det finns säkert många som känner betydande frustration över att han med sitt förflutna som illegal invandrare, och sitt fusk med pengar från SSU, faktiskt har lyckats bli statsråd i Sveriges regering. Ingen kan dock neka till att han har ett mycket känsligt väderkorn. Hans utspel härförleden på sociala medier, om behovet av en skärpt migrationspolitik, kan svårligen ses som annat än första steget på en väg mot att själv ta över makten. Tyvärr finns mycket som pekar på att det kan lyckas.
Synen på de äldre samhällsbyggarna är något som jag ständigt återkommer till. Och det finns tyvärr ingen anledning att tro att jag ska kunna sluta skriva om den inom någon överskådlig framtid, för numera kommer nästan dagligen bevis för hur styvmoderligt det officiella Sverige ser på dem som byggde upp välfärden.
Ett av de senaste exemplen är stenkastningen mot pensionärer i Trollhättan, i stadsdelen Kronogården. Barn i tioårsåldern roar sig med att kasta sten på bingospelande åldringar, och skrika skällsord som ”hora” efter dem. Och vidrigheterna har pågått en längre tid. De här förvildade barnen har krossat fönster, och hotat de gamla, ett bra tag innan public service uppmärksammade situationen. PRO-föreningen i Kronogården har tvingats byta fönster 23 gånger bara det senaste året. TJUGOTRE.
En svensk gymnasist hade tillbringat ett år på en amerikansk skola i en delstat där körkortsåldern var 16 år. Gymnasisten tog såklart körkort. När han som sjuttonåring kom tillbaka till Sverige stegade han in på en polisstation, visade upp körkortet som inte ens hade foto och frågade om det gällde i Sverige. Polismannen bakom disken tog kortet, vände och vred på det och sa: ”Tja, det är ju ett körkort så det gör det väl”.
Tror du på den historien? Knappt? I varje fall hade den inte kunnat inträffa idag.
DET GODA SAMHÄLLET 