Patrik Engellau

Varenda gång jag hör uttryck som ”det nya klimatet” och ”klimatförändringarna” – som om det hade varit allmänt accepterade självklarheter – vilket jag gör på Sveriges radio varenda dag så går jag upp i stabsläge.

Stabsläge är ett fånigt byråkratord som är till för att övertyga allmänheten om att den stabslagda myndigheten plötsligt ska börja göra sitt jobb. Wikipedia definierar saken som ”ett beredskapsläge där ledning eller nyckelfunktioner samlas och utvärderar information, beredda att snabbt sätta igång verksamhet”. För mig förefaller detta underligt. I välskötta verksamheter sysslar ledningen alltid med att utvärdera information och är alltid beredd att sätta igång verksamhet. En busschaufför är alltid uppmärksam och beredd till verksamhet, till exempel att gira eller trampa på bromsen om något oävet dyker upp. Och fort ska det gå.

Mohamed Omar

När klimataktivister från rörelsen Extinction Rebellion (XR) igår försökte stoppa ett pendeltåg i London genom att klättra upp på taket blev de nerdragna av arga resenärer. Det ser också ut som att de fick stryk. Det är tydligt att vanliga Londonbor inte delar deras tro på att alla medel är tillåtna för att stoppa någon slags klimat-armageddon.

På ena sidan står verklighetens folk som har jobb att sköta. På andra sidan den mest verklighetsfrånvända och extrema delen av vänstern. Bilderna från konfrontationen visar att klyftan mellan denna vänster och det arbetande folket nu är total.

Malin Kim går på Historiska museet och blir grundligt irriterad på den politiska uppfostran museet ägnar sig åt. Hon undanber sig ideologiska pekpinnar och förundras över att museerna inte förstår att politiseringen förtar deras trovärdighet. Dock bör vi inte sluta besöka våra museer: Ingen ska ta ifrån oss vårt kulturarv.

Det är en solig dag nu i oktober 2019 när jag tar tåget till Stockholm. Egentligen är det en sådan klar och vacker dag som man bör tillbringa utomhus, men jag har andra planer. Jag ser fram emot att under några timmar få försvinna in i den flykt från vardagen som bara ett välsorterat museum kan skänka: Jag ska till Historiska museet och det är många år sedan jag var där. Förväntningarna är högt ställda.

Bitte Assarmo

Sveriges största och, om man får tro dess chefredaktör Peter Wolodarski, mest seriösa och sanningsenliga morgontidning har en nedräkningsklocka för den så kallade koldioxidbudgeten. Hur många år, månader, dagar, timmar, minuter och till och med sekunder vi har på oss innan loppet är kört. Jo, du läste rätt. Sekunder.

Det är med andra ord inte längre foliehattsvarning på DN. DN har redan tagit det sista klivet från saklig journalistik till totalhaveri.

Patrik Engellau

I en huvudledare i Svenska Dagbladet den 6 oktober pekar Tove Lifvendahl på ett besvärande faktum – för att inte säga ”skriande missförhållande” eller ”samhällelig stormvarning” – nämligen att det inte sällan förekommer att polisen rekommenderar familjer med barn som förföljs av ungdomsgäng att inte polisanmäla utan rentav flytta till annan ort eftersom polisen, vilket den själv erkänner, inte kan skydda hotade medborgare. Så här säger en utredare vid Brottsförebyggande rådet: 

Vi har intervjuat myndighetspersoner och personer som stöttar brottsoffer och vittnen. Och särskilt inom relationsvåld och i socialt utsatta områden så känner vissa av dem att det är svårt att rekommendera brottsoffer att gå till polisen. För att de tvivlar själva på rättsväsendets förmåga att lösa brotten. 

Inger Enkvist

Spanien är sedan 1978 indelat i 17 autonoma regioner, och vissa regioner har utvecklat en stark regionalnationalism, förknippad med användningen av det regionala språket. I Katalonien vill som bekant en sektor av befolkningen göra regionen självständig. Detta har inneburit djupa politiska motsättningar mellan medborgarna. Vad kan man se av detta under fyra dagar i Barcelona och vad säger de som inte är regionalnationalister om situationen? 

Fredag 11 oktober 

Utlänningar kan tro att det är givet att man får tala spanska i Spanien, men så är det inte. På fredag kväll den 11 oktober skulle det hållas en diskussion om det ämnet inför nationaldagen på lördagen. Organisatör var en förening som heter ”Hablamos español”, det vill säga ”Vi talar spanska” som just vill försvara medborgarnas rätt att tala spanska i Spanien, en rättighet som till yttermera visso står inskriven i konstitutionen. Syftet var att diskutera ett förslag till ny språklag i Spanien om att spansktalande skolelever måste studera på katalanska i Katalonien. Som påpekas i en nyutkommen bok av Mercè Vilarrubias, där språklagen beskrivs, är Spanien det enda kända exemplet i Europa, där landets gemensamma språk motarbetas. I Katalonien har halva befolkningen spanska som modersmål.

Mohamed Omar

Mainstreammedierna verkar äntligen ha förstått att Fria syriska armén (FSA) inte är ”moderata” rebeller som slåss för demokrati. Aftonbladet publicerade till exempel en video som visar hur FSA-soldater avrättar en bakbunden krigsfånge.

Turkarna invaderar alltså norra Syrien med hjälp av dessa syriska rebeller. Journalisten Magda Gad på Expressen rapporterar att dessa, som hon kallar ”Turkiets fotsoldater”, har rest IS-flaggor på vägen där de dragit fram. Jag har sett videoklipp som visar hur FSA-soldater ropar Allabu akbar och slagordet ”baqiya”, som betyder ungefär ”vi håller stånd” och började användas av IS i betydelsen ”kalifatet kommer att bli kvar”.

Jan-Olof Sandgren

Nej, Greta var varken först eller yngst. Själv skolstrejkade jag redan som 14-åring, tillsammans med ett 100-tal av mina kamrater. Den mediala uppmärksamheten var dock sparsam och inskränkte sig till en suddig bild i lokaltidningen. Bakgrunden var följande: 

 I februari 1971 drabbades Sverige av en strejkvåg där bland annat SJ-personal, tandläkare, lotsar och en del lärare lade ner arbetet. Staten svarade med en massiv lockout av 24 000 lärare, i syfte att tömma de offentliganställdas strejkkassor. Mitt högstadium fick klara sig utan lärarledda lektioner ett par veckor och eleverna uppmanades ägna sig åt självstudier.  

Patrik Engellau

Med anledning av en artikel i SvT Nyheter kallades till ett krismöte i styrelsen för Lunds kommun.

Nu har det gått för långt, sa ordföranden. 32 bilbränder hittills i år och ingen enda misstänkt har gripits. Nu är det dags för skarpa åtgärder.

Vi får inte gripas av panik, sa en s-ledamot. Räddningstjänsten har ju redan fattat ett tungt beslut.

Vadå? sa en centerpartist.

Mohamed Omar

En desperat vänster söker förklaringar överallt utom i verkligheten. Ett av de roligaste exemplen på detta läste jag i en kulturartikel i Göteborgs-Posten förra året: ”Nordic Noir banade väg för högerpopulismen”.

Det var vänsterskribenten Mattias Hagberg som lade pannan i djupa veck och med fundersam min försökte förstå hur Sverigedemokraterna kunde växa så de gjort. Kan de bero på ryska troll? Pengar från Putin? Nej, det beror på att svensken läst för många mörka deckare!

Det är alltså överdosering av dessa nordic noir-deckarna som förvandlat många tidigare goda och optimistiska svenskar till ”högerpopulister”. Det kan inte vara en slump, resonerar Hagberg. Connect the dots! Mankell-deckarnas popularitet och SD:s uppgång i opinionen hänger ihop:

Patrik Engellau

Den här artikeln vänder sig inte till dem som är rasister eller etniska nationalister och tror att Sverige och svenskarna har något slags medfött skydd undan tillvarons djävligheter och därför inte kan råka illa ut. Många svenskar, särskilt våra politiska ledare och våra främsta mediepersoner är sådana självgoda rasister eller etniska nationalister. De tror att vilka beslut som än fattas om landets framtid så kan inget ont vederfaras Sverige. Att dessa personer verkligen tror att landet är osårbart framgår av att det hela tiden fattas beslut som tycks utgå från att Sverige är en skyddad verkstad där vilka sociala experiment som helst kan göras utan att det slår tillbaka.  

Bitte Assarmo

Det pratas just nu en hel del om att Sverige behöver en ny berättelse. Jag är inte så säker på att det är nödvändigt. Jag tror snarare att det som behövs är att man faktiskt börjar prata om den berättelse som redan finns, och som burits fram av generationernas strävan och arbete. I den gamla berättelsen om Sverige finns allt som behövs för att både gamla och nya svenskar ska kunna känna sig hemmastadda, och för att det förflutna ska kunna knytas ihop med nuet. En ny berättelse fungerar enbart om den vävs ihop med den gamla.

Richard Sörman

Många beklagar sig rutinmässigt över den bristande integrationen: Invandrarna måste integreras i samhället, säger man, de måste bli en del av Sverige. Är det inte dags att börja tänka lite längre? Är det verkligen integration vi vill ha till varje tänkbart pris? Är det inte till exempel så att den segregation som uppstår av det fria skolvalet där svenskar sätter sina egna barn i svenska skolor är ett tecken på ett välbehövligt motstånd mot en immigration som de flesta egentligen inte vill ha även om de inte förstår det själva?

Integrationen fungerar dåligt i Sverige. Och detta sägs vara ett problem. Invandrare måste integreras; de måste komma i jobb, lära sig svenska och känna delaktighet i samhället.

Jan-Olof Sandgren

Många har noterat att höger/vänster-skalan blivit omodern och inte längre speglar skiljelinjerna i svensk politik. Gårdagens vänster kunde låta som dagens Sverigedemokrater, dagens Moderater skulle fått Gösta Boman att tappa hakan, vänsterfeminister skriver i Svenska Dagbladet och ”högerextrema” Nyheter Idag kan i många frågor vara rörande överens med tidningen Proletären. Självaste Karl Marx tycks ha bytt fot och blivit höger. 

Det saknas alltså en bra terminologi för att beskriva den polaritet som just nu råder i samhället, och som de flesta är dunkelt medvetna om. Det har presenterats olika förslag: 

Bitte Assarmo

Statsminister Löfven fortsätter att leverera. Nu senast använde han ”fossilhöger” för att beskriva Moderaterna och Kristdemokraterna.

Erfarenheten från tidigare uppvisningar signerade floskelmaskinen Löfven ger vid handen att detta begrepp kommer att bli ett vanligt förekommande slagträ i klimatdebatten så räkna med att detta ord snart plockas upp av diverse miljöpartister och Jonas Sjöstedt.

Jag har en viss förståelse för att Löfven klamrar sig fast vid den här typen av nedsättande och föraktfulla epitet. Han har ju inte talets gåva precis, och vi vet alla hur det kan gå när han försöker sig på att argumentera sakligt i en debatt. Ingen kan väl glömma när han drog upp Me Too-rörelsen då SD-ledaren Jimmie Åkesson frågade vad regeringen tänkt göra för att göra det lättare att utvisa utländska våldtäktsmän. Det var mig veterligen första gången en partiledare, och tillika statsminister, blev utskrattad på bästa sändningstid i regim-TV så det är givet att Löfven föredrar på förhand konstruerade floskler.

Patrik Engellau

En gång för länge sedan skulle jag och en kompis segla från Västervik till Visby. Min kompis var mycket intresserad av damer och hade hittat två stycken som han generöst erbjöd att följa med på seglatsen, båtägaren, det vill säga mig, ovetandes. Han sa till damerna att inställa sig i hamnen följande morgon och att ta med sig ordentligt med kläder för det befarades busväder och dessutom mat så att det räckte för damerna själva. 

Nästa morgon lyste solen klart från en molnfri himmel. Damerna kom klädda i bikini och badrock ”eftersom det var så fint väder”. Matsäcken visade sig bestå av en påse geléhallon ”eftersom vi inte är så stora i maten”. Visby ligger ungefär sextio distansminuter från Västervik. Bara ditresan skulle ta minst tio timmar och det var som sagt kulingvarning och förväntad motvind. Damerna fick inte följa med. 

Mohamed Omar

Idag den 14 oktober är det 36 år sedan Cyndi Lauper släppte sitt album ”She’s so unusual” 1983. Det är Laupers debutalbum som soloartist. Men redan 1980 släppte hon ett album med gruppen Blue Angel där hon var sångerska. Det är bra, men sålde dåligt av någon anledning. Tiden var väl inte rätt. En låt från detta första album, ”Maybe He’ll Know”, återkom senare på albumet ”True Colors” 1986.

Blue Angel var ett retro rockabilly-band, bildat i New York 1979, samma år som det mer framgångsrika rockabilly-bandet Stray Cats. Namnet kommer från en Roy Orbison-låt från 50-talet. Det här var strax efter att punken hade haft sitt genombrott med bandet The Ramones, också från New York. The Ramones är också tydligt influerade av 50-talets rockabilly och doo-wop. Dessa, och liknande band, lekte med 50-talsmusiken med en blandning av genuin nostalgi och ironisk distans.

Malin Kim skriver om svenska runstenar. Under flera århundraden var man likgiltig inför runstenarnas kulturhistoriska värde. Man tog ned dem och använde dem som byggnadsstenar. Låt oss själva inte bli lika oaktsamma. Mycket av det vår kultur och vårt samhälle vilar på är betydligt skörare än de stadiga stenar som ofta ändå lyckats överleva tidens tand. Vi måste odla vårt kulturarv och hålla det levande.

Runorna är en fängslande del av vårt kulturarv. De uppstod i de germanska delarna av Europa århundradena efter Kristi födelse och fick sin största utbredning i Skandinavien. Sverige är det runrikaste landet av alla. Omkring 2800 runstenar och runhällar finns spridda innanför landets gränser, med den högsta koncentrationen i Mälardalen. De har förkunnat sina budskap genom århundraden och utgör en oskattbar källa till kunskap om vår historia. Runalfabetet är våra förfäders första skriftspråk och runstenarna våra äldsta bevarade originaldokument på svenska.

Patrik Engellau

En personlig tumregel som jag ofta förfäktat på dessa sidor är att om man inte är säker på en stark idés proveniens så kan man lugnt utgå från att den idén liksom alla andra världsdominerande idéer kommer från USA. 

Jag vet att mitt resonemang inte är hundra procent vattentätt. Till exempel upptäcktes Amerika självt inte av en amerikan utan av italienaren Christofer Columbus. Å andra sidan finns det folk som med visst moraliskt eftertryck hävdar att det inte alls var Columbus som upptäckte Amerika eftersom Amerika redan var upptäckt av de indianer som bodde där. Därmed är vi tillbaka vid hypotesen att alla viktiga intellektuella genombrott är amerikanska. Den första människan var en amerikan som uppfann sig själv.  

Bitte Assarmo

Mycket må ha förändrats i den kungliga huvudstaden genom historiens gång. Ännu finns dock några genuina gamla miljöer kvar, trots skoningslösa rivningar, där stora delar av vårt kulturarv demolerades i en missriktad moderniseringshysteri. En av dessa historiska miljöer är Stigbergsgatan på Söder.

Stigbergsgatan sträcker sig söder om Fjällgatan från Lilla Erstagatan mot öst och slutar vid den stora bergsskärningen öster om Renstiernas gata. Dess äldsta dokumenterade namn är Katarina Östra Qvarngränd, och kvarnen tros ha varit Swart Hindriks kvarn som låg där dagens Ersta Sköndals högskola ligger idag. Sitt nuvarande namn fick gatan i samband med den stora namnrevisionen 1885. Då skedde en omfattande namngivning av dels nya gator och förändring av äldre gatunamn i Stockholm avsedd att ta hänsyn till belägenheten och naturförhållandena.

Patrik Engellau

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Förresten, fortsatte hon, jag tror på alla dina teorier om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med alla sina statsfinansierade aktivister, men det här måste handla om något annat. Ni verkar ha lämnat de rationella förklaringarnas värld. Ni ser tåget närma sig men vägrar att kliva av från rälsen. Jag är ledsen men på mig verkar det närmast som en sorts självskadebeteende.

Bitte Assarmo

Jag är ingen så kallad Greta-hatare. Med det sagt så vill jag hävda att det faktiskt är ganska få som hatar Greta. Jag vet att i stort sett all kritik mot Greta räknas som just hat, men de allra flesta kritiker riktar faktiskt kritiken mot den enorma cirkusen runt den 16-åriga flickan, inte mot flickan själv. Vid det här laget kan det knappast ha undgått någon att Gretas engagemang är äkta och att hon själv är fullkomligt övertygad om att världens undergång är nära. Problemet är snarare de många vuxna som understödjer och applåderar hennes ångest och rädsla.

Problemet är också att så många av hennes följare verkar vara mer än lovligt okunniga och obildade. Det bekräftas av de intervjufilmer som riksdagsmannen Tobias Andersson, SD, gjort med klimatdemonstranter i Stockholms innerstad

Mohamed Omar

När jag letade efter någon svensk historia att läsa för barnen på halloween, så hittade jag ett kapitel i Alla vi barn i Bullerbyn som jag tycker passar. Boken kom ut 1946 och är den första av Astrid Lindgrens böcker om Bullerbyn.

Den halloweenesqua episoden heter ”När vi klädde ut oss” och handlar om hur barnen klär ut sig en föräldrafri höstkväll:

”En kväll i höstas var alla föräldrarna i Bullerbyn borta på kalas till handlaren i Storbyn. Bara vi barn var hemma.”

Richard Sörman

Vår samtid är märkvärdigt tyst om döden. I alla fall i kulturen. Vilka författare eller filmskapare intresserar sig idag för dödsmedvetenhet och existentiell ångest? Vilka intresserar sig för tidens gång, för aska och förgängelse, för glädje och njutning som strategi för att glömma? Bryr vi oss inte om döden längre? Eller har vår dödsångest tagit sig andra uttryck?

Äldre litteratur är ofta full av beklaganden över livets korthet och obetydlighet. ”Ack, döden är en faslig björn, / Han kräver livet varje timma” skrev Bellman på 1700-talet. På 1500-talet författade Shakespeare: ”En skugga blott, som går och går, är livet; / En stackars skådespelare som larmar / Och gör sig till en timmas tid på scenen / Och sedan ej hörs av. Det är en saga, / Berättad av en dåre; låter stort, / Betyder intet”. Romaren Horatius uppmanade oss att ”fånga dagen” eftersom nuet är det enda som med visshet är vårt.

Anders Leion

Jag reser ofta till Finland. Jag har varit några gånger i Estland och Lettland, men inte förrän häromveckan var jag i Litauen, i Vilnius. Dessa länder tilldelades Stalin vid uppgörelsen med Hitler. Balterna hade inte Finlands möjligheter till framgångsrikt motstånd. 

Det var en omskakande upplevelse. Den första bekantskapen med den mycket trevliga och intagande staden gjorde jag under ledning av en guide, som talade flytande, uttrycksfull svenska. Som tonåring märkte han hur svenska företag investerade i landet och fick en idé om att det skulle komma att bevas svensktalande. Han lärde sig svenska och innan han hade slutfört studierna fick han ett jobberbjudande i månaden. (Han fick äran att hälsa de nordiska ambassadörerna, vid invigningen av universitetets nygrundade skandinaviska institution, välkomna. Han gjorde det med orden ”Ärade hästar”. Han såg att hans lärare blev röd i ansiktet och undrade varför). 

Patrik Engellau

Nyligen fick jag besök av en vänlig person som sa att han gillade mina texter och ville prata. Närmare bestämt frågade han hur man gör för att tänka ”utanför lådan”, vilket han menade att jag ibland gör.

Det fick mig att småle eftersom att tänka ”utanför lådan” anses vara positivt medan jag alltid fått höra att jag är ”kontroversiell” vilket inte alls är positivt men i verkligheten ofta samma sak som att tänka ”utanför lådan”. Det är därför folk väljer att låta bli att tänka ”utanför lådan”. Den som gör det riskerar nämligen mothugg och klander och anklagelser för provokativt och kontroversiellt tänkande.

Mohamed Omar

Malena Rydell är journalist och redaktör för reportage och fördjupning på Svenska Dagbladet. Hon var tidigare chefredaktör på den skattefinansierade vänstertidskriften Arena och före dess på den skattefinansierade, feministiska tidskriften Bang. Malena har frilansat en hel del på Dagens Nyheters kulturdel.

I en intervju har Malena berättat att hon växte upp i ett akademikerhem där föräldrarna var ”klassiska kulturintresserade adjunkter” och läste vänstertidningen ETC. Under uppväxttiden kände hon sig utanför i den småländska staden Ljungby där tonårsgrabbarna körde epatraktorer och hängde runt kiosken. Hon berättar om sin frustration – hon tyckte att Ljungby var ”inskränkt” och ”rasistiskt”.