Bitte Assarmo: Ett stycke svart arbetarhistoria som skapade de modigaste hjältar

Bitte Assarmo

OPINION Julen närmar sig med rasande fart men just nu är det inte julfirandet jag tänker mest på, utan den så kallade storsmällen i Björkborn, Nobels krutbruk i Karlskoga. Den skedde den 17 december 1940 och är en av de mest förödande arbetsplatsolyckor som skett i Sverige i modern tid. Det är också en händelse som fortfarande efter nära 80 år är närvarande i medvetandet hos många av oss som vuxit upp i Karlskoga

Den fruktansvärda olyckan startade med en eldsvåda i trotylgjuteriet – en gammal träbyggnad som redan då mer eller mindre tjänat ut. Genom explosionsverkan spred sig eldsvådan snabbt till omkringliggande byggnader, som även de innehöll stora mängder sprängmedel. Det dröjde inte länge förrän oerhörda explosioner uppstod – explosioner som skakade hela Karlskoga och hördes miltals runt omkring. Eller som författaren Nils Parling senare uttryckte det i sin bok Sodom: ”Och så började det regna granater”.

Min pappa var fjorton år när storsmällen inträffade och han glömde det aldrig. Själv befann han sig hemma på gården i Timsbron, drygt fyra kilometer från industriområdet, och han och en av hans äldre bröder var i färd med att hugga ved. Plötsligt kastades de till marken av en tryckvåg. Sedan hördes den första smällen, följd av den ena explosionerna efter den andra.

Den första tanken som slog de båda bröderna var att kriget till sist nått Sverige och lilla Karlskoga. Men djungeltelegrafen var snabb även före internets tid och det dröjde inte länge förrän de förstod att det hade skett en olycka i Björkborn.

Släckningsarbetet blev redan på ett tidigt stadium förenat med livsfara, eftersom brandområdet var så lättantändligt. Men trots de uppenbara riskerna tillskyndade både Björkborns egen brandkår samt ett stort antal frivilliga för att hjälpa till att försöka få bukt med branden. Innan släckningsarbetet var klart hade elva personer mist livet.

Med och släckte branden var en man som hette Karl Viktor Lundmark. I lokaltidningen stod att senare att läsa:

”Det krävdes nerver av stål, en okuvlig vilja och därtill det största mod en människa kan besitta, för att rycka fram i detta sjudande inferno. Dock funnos sådana män.”

Ja. Sådana män funnos. Och de finns fortfarande, det måste jag tro.

Ett år senare omkom den hjältemodige Karl Viktor Lundmark i en annan explosion på samma arbetsplats. Livet är inte alltid rättvist.

Jag frågade ofta min pappa hur det kom sig att han själv började arbeta i krutbruket bara några år senare, när han visste vilka risker det innebar. Men faktum var att det inte fanns så många arbetsplatser att välja på i Karlskoga, om man ville kunna försörja sig själv och en familj. Och trots att han själv bevittnade en mängd olyckor, och miste ett antal goda arbetskamrater, trivdes pappa så bra att han stannade där till pensionen.

De uppenbara farorna med själva arbetet skapade en särskild sorts sammanhållning och jargong hos arbetarna – ett slags galghumor om man så vill. Och den gav pappa ofta prov på. Som när ett stort oleumutsläpp ägde rum i januari 1985, strax innan jag flyttade till Stockholm. I landets tidningar – och även utländska tidningar – lyste feta rubriker om kris och kaos och tänkbar evakuering, men pappa ryckte mest på axlarna. Han hade själv jobbat i oleumfabriken i slutet av 1950-talet och kände mycket väl till att det läckte gas lite titt som tätt. Vad arbetarna gjorde då?

– När man kände att det började sticka lite i ansiktet så var det bara att gå ut i tvättrummet och badda ansiktet med kallt vatten. Sen gick man in och jobbade igen.

Det blev en svart jul i Karlskoga 1940 och den 28 december fördes de omkomna hjältarna till sin sista vila. Två är begravda i Örebro, en på Karlskoga gamla kyrkogård och en i sin hembygd i Grängesberg. De övriga sju begravdes i en av de djupaste och lummigaste dalarna på Skogskyrkogården i Karlskoga – en mycket vacker gravplats som jag besökt många gånger i mitt liv, och där även min mor och far nu har sin sista vila.

I den minnesskrift som gavs ut efter olyckan kunde man läsa följande lika gripande som sanna rader:

”De gåvo sitt liv vid försöken att begränsa den förhärjande olyckan och de stupade som stridsmän på sin post i det stora arbetet för försvaret av sitt fosterland.”