Patrik Engellau: Slöseri

Patrik Engellau

OPINION En av de för livet så viktiga frågor som människan borde ställa sig men, vad jag har märkt, inte ställer sig är vad som gör livet värt att leva. I stället för att fundera över detta låter vi vår tidiga programmering, som troligen uppstår genom en kombination av medfödda anlag och uppfostran, fälla avgörandet. Kanske bestämmer vi lite själva också. Om någon frågar oss vad som gör livet värt att leva blir vi antagligen helt ställda och börjar svamla om pengar och ära och att ge barnen en bra start i livet. Det är i alla fall vad jag skulle göra. 

En som hade ett mer genomtänkt svar var den grekiske filosofen Aristoteles. När Aristoteles var arton år flyttade han till Aten för att börja studera vid Platons Akademi, den tidens motsvarighet till Harvard. När Platon dog fick Aristoteles problem med uppehållstillståndet i Aten och var tvungen att lämna staden. Han blev informator för den Alexander som sedermera skulle få tillnamnet den store. Alexander erövrade så småningom Aten och frågade sin gamle informator om han ville ha något fint jobb i Aten, till exempel chefskapet för Akademien. Det ville inte Aristoteles ty han önskade starta en egen skola. Så blev det. Han tog över ett gym som hette Lyceum och gjorde stor succé.

Hur många akademier och lycéer har det inte skapats sedan dess? Ett oändligt antal. Men hur många idéer har det skapats sedan dess? Det går att diskutera. Jag kan bara komma på en, nämligen kristna tanken att alla människor är jämlika eftersom Gud enligt den filosofin älskar alla sina barn lika mycket.

Före Jesus utgick tänkarna, i varje fall gjorde Aristoteles det, från att människorna var som det såg ut i samhället, nämligen olika. En del var födda till jordägare, andra till fiskare, andra åter till filosofer, några till brottare. För Aristoteles var världen och samhället en förunderligt välfungerande maskin med en massa delar som var helt olika varandra men som var och en behövdes och hade en del av ansvaret för att helheten skulle fungera. Aristoteles skulle stå helt häpen inför den officiella svenska värdegrundens föreställning om alla människors lika värde och den svenska politikens ambitioner att stöpa alla människor i samma form. Vad är det, skulle han kunna utropa om du tolererar en anakronism, ett armbandsur som består av trehundra urtavlor och inga andra delar?

Eftersom samhället enligt Aristoteles bestod av människor med helt olika läggning, kvaliteter, fallenheter och kynnen och eftersom världen behövde alla olikheterna för att fungera harmoniskt – kosmos var enligt Aristoteles avsett som en harmonisk existens – så fanns det inget allmänmänskligt svar på fråga om vad som ger livet mening annat än att var och en bör förkovra sig i sin unika specialitet. Simmaren ska öva sig så han blir en utomordentlig simmare och flöjtisten ska sträva efter excellens som flöjtist.

Det kan ju låta både klokt och harmlöst. Att folk i verkligheten är olika och till sin läggning är lämpade för olika sysslor går inte att förneka. Därför är det såklart förnuftigt att uppmuntra dem att känna sig själva – se där ett känt orakelord! – så att de så tidigt i livet som möjligt kan specialisera sig på sysslor för vilka de är särskilt lämpade. Jag tror inte ens Jesus hade något emot det så länge folk trots olikheterna behandlade varandra med värdighet. (Den svenska värdegrundens felöversatta och obegripliga tes om ”alla människors lika värde” framstår i Aristoteles sällskap som just så enfaldig som den är; FNs originalformulering i rättighetsdeklarationen är i stället att människorna ”är födda fria och lika i värdighet och rättigheter”.)

Men i verklighetens Sverige är Aristoteles synsätt långt ifrån harmlöst. Den svenska politikens ambition är att människornas skillnader ska slipas av och utjämnas, inte att de ska framhävas, uppskattas och till fullo utnyttjas.

Om Aristoteles kom till Sverige idag skulle han antagligen bli förskräckt över det enorma slöseri med mänskliga resurser som vi ägnar oss åt genom att inte målmedvetet låta människor förkovra sina speciella talanger. I någon mån gör vi det förstås. På skidgymnasierna går det bara duktiga skidåkare och på Adolf Fredriks musikklasser går det bara musikaliska barn. Bra, skulle Aristoteles säga, tänk så mycket bättre för dessa violinister och klarinettister att de bara har likar omkring sig och tänk vilken nytta denna segregering gör för det framtida musiklivet i Sverige!

Men för ett sådant yttrande skulle Aristoteles utestängas från allt umgänge med väluppfostrade och bildade människor i Sverige eftersom varje antydan om att det kan vara bra att uppmuntra olikheter mellan människor är anatema hos oss.

Jag känner sympati för den svenska hållningen eftersom jag också är impregnerad med uppfattningen att lika är bra och olika dåligt. Och ja, Aristoteles levde i ett slavsamhälle och han uppfattade slaveriet som en fullständigt självklar och naturlig del av kosmos. Men samtidigt är det ett väldigt slöseri med samhällets främsta resurs – människorna – att lägga alla på jämlikhetens prokrustesbädd.