Undervisningsväsendet är nog den samhällssektor som är mest påverkad av politisk korrekthet. Det beror troligen på att plantskolorna för politiskt korrekta idéer finns vid amerikanska universitet. Där utvecklas idéerna i syfte att särskilt härdiga och livsdugliga arter ska kunna framavlas för att sedan spridas över världen, i första hand till universitet i andra länder, till exempel Södertörns högskola.

Undervisning är universitetens själva essens. När universitetsfolk därför ska tänka ut saker faller det sig naturligt att uppfinningarna gäller sådant som forskarna har nära inpå sig. Därför handlar många politiskt korrekta idéer om utbildning, elever och barn. Det är ungefär som att den som uppfann fiskkroken med hulling troligen var fiskare.  

I slutet av en intervju på Swebbtv framförde Leif Östling, före detta chef för lastbilstillverkaren Scania, några erfarenheter från sitt yrkesliv. Enligt mina förhoppningsvis ordagranna anteckningar sa han så här på tal om invandrad arbetskraft från Mellanöstern och Afrika:

Idag ska Arbetsförmedlingen offentliggöra en rapport om hur myndigheten föreställer sin framtid. Låt mig framföra några synpunkter som inte grundas i djupa studier i ärendet utan snarare i ett försök att med Hercule Poirot som förebild använda de grå cellerna.

En arbetsförmedling är ett slags mäkleri som sammanför arbetskraft som vill ha jobb med företagare som behöver anställa. Den första arbetsförmedlingen i Sverige ska ha bildats år 1902 i Helsingborg. Det berodde på att kapitalismen vid det laget hade nått en sådan grad av mognad att mäklerifunktionen med fördel kunde specialiseras och sättas på bolag. Tidigare skedde sammankopplingen mer spontant exempelvis genom att en arbetssökande klappade på företagets port och frågade om det behövdes arbetare. Genom åren etablerades arbetsförmedlingar på alltfler ställen.

Tänk dig att du sitter tillsammans med ett antal bekanta i en båt som makligt rör sig längs en flod. Det är en varm, skön och behaglig dag. En härlig båttur. Så hör du plötsligt något som kan vara ett avlägset muller. Du frågar dina bekanta om det möjligen kan finnas ett vattenfall längre fram. De tittar förvånat på dig och avfärdar skrattande din oro. Efter en kvart hör du ljudet ännu tydligare och du anar ett dis som du misstänker kan vara ett vattenskum långt framöver. Men finns det inte ett fall här? frågar du igen. Känns det inte som båten glider fortare? Dina bekanta blir nästan arga och säger åt dig att sluta tjafsa. Efter ytterligare några minuter börjar det forsa om stäven och dånet från vattenkaskader uppfattas även av dina bekanta. Vi kanske ska köra in till stranden säger en av dem och vrider på ratten. Men det hjälper inte för strömmen är nu starkare än motorn. 

Den 28 oktober var en stor dag ty Dagens Nyheters ledarredaktion, som är en tillförlitlig indikator på stämningsläget bland PK-isterna, förnekar inte längre Sveriges problem med brottsligheten:

Om något präglat andan är det väl just larm om att brottsligheten är på väg att bli systemhotande? Åtminstone sex partier i riksdagen stormar i dag fram med exakt detta budskap och med olika idéer om hur det ska avhjälpas; från tiotusen fler poliser till utvisning av brottslingar och en armada ordningsvakter. Till och med DN:s ledarsida, liberaloptimismens mörka hjärta, [säger ledarskribenten med tilltalande självironi; PEs anmärkning] förespråkar allt detta,

Man kan inte lita säkert på någonting, inte ens på sina egna minnen och uppfattningar. Därför brukar jag stämma av med min portugisiskalärarinna. Om hon har samma förnimmelser så är jag kanske inte helt ute på vimmelstråt. Om något händer i både den östra och den västra hemisfären på en gång så finns det troligen.

Den här egokontrollen är desto mer seriös som lärarinnan och jag har likartade utgångspunkter. Hon kommer också från en medelklassfamilj, pappan var tandläkare och mamman språklärare. På sommarlovet reste hon också till badort vid kusten. Hon gick också på ett delstatligt gymnasium som precis som Högre Allmänna Läroverket för Gossar på Södermalm ansågs vara överlägset de privatskolor som existerade i Juiz de Fora, Minas Gerais, liksom i Stockholm. När hon berättar skolminnen känner jag igen mig.  

Odalbonden är en av mina favoritdikter. Den skrevs år 1811 av Erik Gustaf Geijer. Dikten är en hyllning till den strävsamme medelklassaren, i det här fallet en jordbruksföretagare, som får nationen att fungera trots överhetens missgrepp och vansinniga infall. 

Att odalbonden själv betraktade sig som medelklassare, varken ”herre” eller ”dräng”, deklareras redan i inledningen: