Gästskribent LEIF V ERIXELL: Skolverket har fel i sitt nej till slöjförbud

OPINION Eftersom jag tidigare studerat Europadomstolens domar kring religiösa symboler inom arbetsliv och skola, inte minst genom professor Reinhold Fahlbecks insiktsfulla bok Bed och arbeta, blev jag förvånad över Skolverkets beslut om att de inte anser att man kan införa ett förbud för religiösa yttre symboler, som hijab, för elever i svensk skola.

Många avgjorda domar i Europadomstolen enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) har nämligen fallit ut till fördel för dem som dels vill skydda små barn från sexualisering, dels fördröja deras beslut för bärande av olika religiösa symboler tills de är mogna att göra egna val samt för att undvika konflikter i skolmiljön baserat på det axiomatiska talesättet: ”den enes tro är den andres villfarelse”.

Mohamed Omar berättar i ett inlägg här på Det Goda Samhället om en händelse i en svensk friskola. En elev med hijab vägrade göra sina uppgifter i naturvetenskap:

”Jag tror inte på det här”, sa hon. ”Allah har skapat världen”. Så hon behövde inte göra dem. Ingen av klasskamraterna får fråga om hijaben, säger dottern till min vän. Lärarna har sagt att det inte är snällt att fråga. De får heller inte fråga varför hijabflickorna inte deltar på gympan eller musiken eller slipper vissa uppgifter i naturvetenskap. Då blir de tillsagda av lärarna.

Svensk skola inklusive Skolverket går som katten kring het gröt i dessa frågor och genom att missförstå både skolans uppdrag och begreppet religionsfrihet accepterar man de fullständigt orimliga beteenden som de Mohamed Omar berättar om.

Jag mejlade därför verket och ställde frågan på vad de grundade sitt påstående om hijabförbudet. De hänvisade då, förutom till svenska lagar, till Europadomstolen, som har sista ordet vid en konflikt och överklagan av nationella beslut. Men Skolverket har endast tittat på grundartiklarna i EKMR, i detta fall artikel 9 § 1 men inte till § 2 som begränsar den religionsfrihet som § 1 stadgar – men som Skolverket låtsas är oinskränkt. Man har heller inte – och det är det allvarliga – tittat på konkreta domar, alltså prejudikat, vilket är absolut nödvändigt.

Låt mig ta några exempel. I mål ”Köse” (26625/02) gällande en klagan från 94 studenter i Turkiet slår domstolen fast att ett slöjförbud på eleverna var motiverat eftersom förbudet gällde alla elever oavsett religiös tillhörighet eller övertygelse. Men någon diskriminering mot att tro förelåg därmed inte eftersom förbudet gällde en yttre symbol, inte den inre tron.

Detta tarvar en kortare förklaring. Inom denna typ av juridik talar man om forum externum (ytter symboler för tro) vilken inte kan manifesteras oinskränkt utan måste vägas mot andras rättigheter och samhällsintressen samt forum internum (rätten att få tro) vilken är oinskränkt. I klartext så gäller religionsfriheten inte oinskränkt visavi yttre föremål och handlingar i det offentliga rummet föremål utan den gäller oinskränkt endast i människans inre och privat.

I målet ”Kokkinakis” (14307/88) gällde det en kvinna som på arbetstid gjorde värvningsförsök till sin religion. Detta täcktes inte av religionsfriheten:

Tankefriheten är en av de viktigaste rättigheterna och ”… i sin religiösa dimension är den en av de mest väsentliga beståndsdelarna i det som bygger upp troendes identitet och deras uppfattning om livet, [positiv religionsfrihet] men det är också en värdefull tillgång för ateister, agnostiker, skeptiker och de oberörda [negativ religionsfrihet]. Denna pluralism kan inte skiljas från ett demokratiskt samhälle. Det demokratiska samhället [med en sekulär stat], som har vunnits över ett tidsspann av sekler, är avhängigt av denna frihet.”

Man kan således inte bara förutsätta att den positiva religionsfriheten alltid har ett försteg vid en konflikt. Detta tycks dock vara en typisk svensk myndighetsståndpunkt som helt saknar förankring i både sunt förnuft och högre rätt.

Lucia Dahlab var en förskolelärare vid en offentlig skola i Genève i Schweiz (mål nr 42393/98). Eleverna var i åldern 4–8 år. Hon konverterade till islam och började använda muslimsk sjal även i själva klassrummet. Kantonen Genève är liksom svensk skola sekulär i sin administrativa roll.
Hon förbjöds att använda sjalen och överklagade till Schweiz författningsdomstol som stadgade:

… det är svårt att förena bärandet av huvudduk med principen om jämställdhet vilken är en grundläggande värdering i vårt samhälle.

(Fakta: Slöja/hijab markerar kvinnans accept av sharia i vars regelverk hon är manifesterat underdånig mannen samt en accept av att hon annars är att betrakta som lösaktig/icke-kysk: Koranen 33:59 med flera ställen).

Kvinnan tog dock frågan vidare till EU-domstolen som godtog Schweiz beslut med det förstärkande tillägget att en hijab eller annan tydlig religiös symbol kan ha en stark inverkan på barn ”…som undrar över mycket och också är mer påverkbara än äldre elever”. Så vad gäller skolans personal är läget solklart. Förbud är OK.

Om detta gällde en lärare så är det inte svårt att inse hur yttre religiösa symboler av hijabens karaktär påtvingade av vuxna på barn/elever i Sverige skulle betraktas som om det kom på EU-domstolens bord. Här kan vi för övrigt notera att domstolen godkänt Frankrikes förbud mot niqab och burka, vilka egentligen bara är den yttersta manifestationen av Koranens påbud i 33:59 om vad som anses karaktärisera en anständig kvinna.

Vi kan också här nämna Europarådets resolution om jämlikhet och religion
– ”Women and religion in Europe” – en resolution som Skolverket nogsamt väljer att inte hänvisa till. Där är man än mer tydlig. I resolutionen heter det bland annat att det inflytande som religionen har på kvinnor ”sällan är gynnsamt (’benign’): kvinnors rättigheter blir ofta inskränkta eller kränkta i religionens namn.” Vidare ”religionsfrihet och respekt för kultur och tradition godtas inte som förevändningar för att kränka kvinnors rättigheter, inklusive att underåriga flickor tvingas underkasta sig religiösa regler inklusive klädregler (’dress codes’).

Slutligen: den 4 december 2008 godkände Europadomstolen Frankrikes förbud från 2004 mot tydliga religiösa symboler – inklusive hijab – i franska statens skolor.

Som framgår av ovanstående är Skolverket uttalande om slöjförbud på barn alls inte så solklart förankrat i relevant lagstiftning som man vill låta påskina. Tvärtom måste uttalandet anses ha minimalt stöd i högre rätt. Skolverket bör därför tänka om och istället för att stödja regressiva krafter i samhället ställa sig på den motsatta sidan. Detta borde vara en självklarhet. Att det inte är det är djupt oroande, både vad gäller situationen för barnen i svensk skola och för samhällsutvecklingen i stort.

Leif V Erixell är samhällsdebattör och ordförande i MRRS, Medborgarrättsrörelsen i Sverige.

Gästskribent