Richard Sörman: Äntligen en nationalist i Filosofiska rummet

Richard Sörman

IDÉ OCH KULTUR Senaste avsnittet av P1:s Filosofiska rummet handlade om bildning och om den alltmer påtagliga avsaknaden av ett gemensamt bildningsideal. Kanske börjar akademiker motvilligt förstå att det kommer bli svårt att upprätthålla idén om en gemensam humanistisk kunskapskanon i ett land där mångfald och normkritik ska gälla. De akademiker som verkar inom västerländsk filosofi, idéhistoria och litteratur kanske också börjar ana att de själva kommer förlora i både status och inkomstmöjligheter om de gamla kunskapshierarkierna försvinner. Var det därför vi äntligen fick ett lovtal till nation och nationalism i Filosofiska rummet?

Jag lyssnade igår söndag på veckans avsnitt av Filosofiska rummet. Det skulle handla om bildning. Eftersom jag älskar att irritera mig på akademiker som idealiserar sin egen verksamhet genom att framhålla den klassiska bildningens alla mirakulösa effekter på samhälle och människor tänkte jag att jag skulle unna mig att lyssna. De inbjudna gästerna var idéhistoriken Sverker Sörlin, som nyligen kommit ut med en bok med titeln ”Till bildningens försvar” och filosofiprofessorn Åsa Wikforss vars senaste bok ”Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender” ansågs knyta an till ämnet. Båda dessa akademiker har i olika sammanhang varit måna om att distansera sig från ”populism” och ”kunskapsförakt” så jag anade ungefär hur diskussionen skulle låta. Och naturligtvis avslutades programmet med att de båda deltagarna kom fram till att det var just deras syn på de problem mänskligheten just nu står inför (jodå: Greta Thunberg är bildad) som en sann bildning skulle främja. Vi behöver nya berättelser och nya insikter om ekologins och demokratins betydelse, sa Sörlin och Wikforss, och där skulle ett nytt och gemensamt bildningsbegrepp komma till nytta.

Men det var inte det hela. Det hände nämligen något högst oväntat i programmet. Den som har tid och möjlighet att gå in på Sveriges radios hemsida och lyssna på det aktuella avsnittet ska absolut göra det. Vi fick nämligen ta del av något så unikt i svensk public service som ett välargumenterat brandtal för nation och nationalism. 09.45 in i programmet (man kan gå direkt dit) låter Sverker Sörlin plötsligt veta att han idag saknar en gemensam grund för tänkande och diskussion. Det var liksom enklare förr, menar han, när alla tänkande svenskar hade läst Selma Lagerlöf och Karlfeldt. Det fanns ett för alla svenskar gemensamt bildningsideal och det underlättade både diskussion och ömsesidig förståelse.

Och då ska man veta att Sverker Sörlin tydligt ansluter sig till den samtida anti-nationalism som kan sägas vara obligatorisk bland svenska akademiker som vill framstå som pålitliga och seriösa. I slutet av programmet, när det ska blickas framåt, förklarar han att ett modernt bildningsarbete bör fokusera på nya berättelser om ansvar för jord och ekologi (och för demokrati tillägger Åsa Wikforss). Men detta hindrar honom alltså inte att tidigare i programmet beskriva den saknad han upplever av nationell och kulturell enhetligt. Så här säger han 09.45 in i diskussionen:

Sverker Sörlin: Man kan väl egentligen se det så här att vi under ett par århundraden, från 1700-talet fram till slutet av 1900-talet, successivt byggde upp medvetandegemenskaper genom medier och genom nationsbyggen […]. Och jag måste ju medge för egen del att jag är ju uppvuxen i en väldigt mogen och ortodox och homogen nationalstat, Sverige, som hade också stora framgångar under 1900-talet. Så att identifikationen med ett land som hade en riktning och en mening och en självförståelse som var stark, det är klart att det präglar min bild [av ett gemensamt bildningsideal] och det tomrum jag upplever nu, det är klart att det är ett tomrum som står i kontrast till den här delvis lite nostalgiska bilden kan jag medge. Men jag är beredd att försvara det. Jag har alltid varit väldigt skeptisk till nationalism kan jag säga. Men till min egen förvåning: på de senaste tio-femton åren sådär har jag upptäckt att en del av de egenskaper som nationen bar på saknar jag när de försvinner, eller tunnas ut. Och det här är en del av det skulle jag vilja säga.

Åsa Wikforss: Jag håller med om det faktiskt. Den här mellanmänskliga tilliten, det gemensamma som du pratar om: att veta tillsammans, att känna att man har referensramar som man delar. Allt det där är ju väldigt centralt för nationalstaten… och demokratin… Så att jag tror också att där är någonting som gått förlorat […].

Kan det sägas så mycket bättre? De lärde har alltså upptäckt att nedmonteringen av nationen också innebär en nedmontering av mycket av det som nationen och den nationella identiteten bär upp. I mina ögon framstår det som självklart att detta skulle ske, risken var i alla fall överhängande. Det enda anmärkningsvärda är väl att akademikerna inte velat se detta tidigare.

Men var är det skon klämmer här egentligen? Hur kommer det sig att liberalt sinnade humanister börjar beklaga sig över mångkulturens och mångfaldens mindre lyckosamma effekter? Jag tror det handlar om något mycket konkret. Medvetet eller medvetet har de nämligen börjat ana hur mycket de själva har att förlora på nationalstatens och den nationella identitetens försvagning.

För vad blir det värt att vara professor i teoretisk filosofi (och då pratar vi om västerländsk filosofi) i ett land där västerländsk kunskapskanon inte längre ska ha någon obestridd auktoritet? Varför ska en medelålders vit man tjäna 40-50 000 kronor i månaden på att undervisa om Platon och Freud i ett land där det intellektuella livet ska genomsyras av normkritik och mångfald? Hur blir det med västerländsk och svensk kultur vid universiteten om Sverige ska präglas av mångkultur?

Det var samma sak när Sveriges alla lärare och kulturdebattörer till sin förfäran fick höra att Skolverket skulle ta bort Antiken från grundskolans historieundervisning. Då var det inte lika kul med normkritik längre. Då förstod lärare och forskare (omedvetet i alla fall) att det är värdet av deras egen kunskap som står på spel (vilket jag skrev om i en artikel). Hur kul blir det att vara professor i latin om inte Antiken ens bevärdigas ett omnämnande i skolan?

Det är nog många inom svenskt universitets- och skolväsende som har anledning att vara lite mer försiktiga med ropen efter mångkultur.