INTERVJU När en enig riksdag 1975 gjorde mångkulturen till lag innebar det en förändring som skulle prägla Sverige i årtionden framöver. Propositionen från Socialdemokraterna löd:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

Integration blev uttryckligen ett fritt val för invandraren. Att lära sig svenska är fortfarande frivilligt och är inget krav för medborgarskap. Dåliga kulturella sedvänjor, såsom hedersförtryck och barngifte, ifrågasattes inte. Tvärtom, frikostiga bidrag till etniska, starkt patriarkala och religiösa föreningar samt hemspråksundervisning bidrog till att avskilja invandrargrupper från det traditionellt homogena svenska samhället. Därtill kom ekonomiska incitament för bosättning i etniska enklaver (EBO-lagen), vilket lade grunden för parallellsamhällen att växa fram.

För statsminister Olof Palme var det en positiv, genomgripande samhällsomvandling: “Naturligtvis är det mångkulturella samhället en revolution. Den är oundviklig. Men eftersom jag är reformist vill jag att denna revolution skall ske gradvis”. Intressant i sammanhanget är att LO var motståndare till fri arbetskraftsinvandring då man ansåg att detta skulle leda till sänkta löner för arbetare. En annan tidig kritiker var författaren Jan Myrdal som 1982 kritiserade invandringspolitiken för medveten ”ghettoisering”, vilken möjliggjorde för överheten att söndra och härska.

Idag höjs allt fler oppositionella röster. Från vänster märks sådana som Lars Åberg och Amineh Kakabaveh. En av de skarpaste vidräkningarna med den mångkulturella ideologin kommer från docenten i socialt arbete Göran Adamson. I boken Svensk mångfaldspolitik – En kritik från vänster argumenterar han för att vänstern har fört en trojansk häst över tröskeln.

”Mångfaldspolitiken läggs som en våt filt över debatten och ingen får kritisera. Det gör den svenska diskussionen ganska inskränkt. Kritiserar man så tas man för höger eller SD-kille. Men internationellt finns flera tunga vänsternamn som kritiserar multikulturalismen: Perry Anderson, Nancy Frazer, Mabel Berezin, och Slavoj Zizek för att bara nämna några”, förklarar Göran Adamson när vi träffas över en pizza och öl efter ett föredrag om hedersvåld i Malmö. ”Bakom multikulturens vackra färger döljer sig en anti-intellektuell, reaktionär ideologi som saknar vetenskaplig grund. Paradoxalt nog är det just på högskolan och universiteten som den varit som starkast.”

När Adamsons kritik av svensk mångfald publicerades 2014 var han docent på Malmö högskola, som enligt sin mångfaldsplan ska bedriva ett ”aktivt och målinriktat… mångfaldsarbete”. Ingen sa ett ord och det var inget gott tecken. Två veckor senare fick han sparken av professor Tapio Salonen, med en förevändning om personalnedskärningar.

”Jag hade ändå tänkt sluta, men att det gick till såhär var ju inte rätt”, säger Adamson som numera är docent vid Högskolan Väst.

NL: Vad är mångkultur?  

GA: Att vi lever sida vid sida med människor från andra länder och njuter av utländsk mat och kultur är inget konstigt. Att behandla invandrare som jämlikar är en självklarhet, men multikulturalism som politiskt projekt är något annat. Vi pratar om en politik som ger människor tillhörande minoriteter en gruppidentitet som tillmäts större betydelse än individer och deras val. Invandrare ses som en ”resurs”, och en hög representation bland exempelvis högskolans anställda ses per automatik som något bra. Invandrare blir den glorifierade ”andre” med alla möjliga egenskaper vi fattiga svenskar inte har. Ju större etnisk blandning, sägs det, desto bättre är det.

NL: Men är inte mångfald bättre än enfald? 

GA: Det beror på vad du menar. Är polygami bättre än monogami? Är sharialagar bättre än Sveriges rikes lag? Att stå upp för en modern rättsstat, jämlikhet och arbetarrörelsens ideal blir problematiskt för mångfaldspolitikerna när de möter bakåtsträvande imamer eller fascism inom invandrargrupper. Tydligast blir det kanske med minoriteter inom minoriteter. Synen på homosexuella inom vissa invandrargrupper är ett tydligt exempel. Förtrycket av kvinnor som vill slå sig fria från hederskulturen är ett annat. Allt det här har sopats under mattan, för inom etniska gruppen är allting bra.

NL: Menar du att mångfaldspolitiken gör skillnad på folk och folk? 

GA: Exakt. Medan fascismen hetsar mot det obekanta och främmande och samtidigt idealiserar den egna kulturen så gör mångfaldsförespråkaren tvärtom. Främlingen idealiseras och romantiseras, som i en spegelbild av fascismen. Andra kulturer och religioner är lite finare, och mer värda än den svenska. Å ena sidan är främmande kulturer ursprungliga och heliga så vi får inte röra dem. Å andra sidan påstås människor därifrån bli svenskar så fort de kommer hit. Hur går det ihop?

NL: Vad har den politiska eliten för nytta av multikulturalismen?  

GA: Ta Reinfeldt för ett antal år sedan som sa att ”ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Han vet naturligtvis att det inte är sant utan vill plocka billiga poäng på en självkritik eller självförakt som är populär i västvärlden. På 1920-talet hette det ”colonial craze”- man gick igång på allt som var långt borta. Inte mycket har hänt sedan dess. Att Sverige är ett relativt bra samhälle som många vill komma till är liksom tabu, det får man inte säga för då kränker man kanske andra kulturer. Multikulturalisterna tycker det är positivt när invandrare är stolta över sin kultur. Men om svenskar visar stolthet så är det politiskt misstänkt. När vänstern stämplar en allmän kärlek till hemland och hembygd som SD så lämnar man över hela detta politiska fält till högern, som såklart lägger beslag på det. Det har under lång tid förekommit en oerhörd sekterism inom vänstern. Man skapar en sekt av renläriga och alla andra är fascister.

NL: Finns det dåliga kulturer? 

GA: Ibland säger jag till studenter med tendens till att relativisera kulturer: Om vi tar nazismen som exempel. Den kultur och politik som fanns i Tyskland, var den bättre eller sämre än dagens svenska? Och då trillar poletten ner för man vet att Sverige är bättre än nazismen. Visst finns det fall där man måste säga att den ena kulturen är bättre än den andra. Men multikulturell nyvänster har svårt att förstå att det inte nödvändigtvis innebär att människorna som bor i den kulturen är sämre. Här har vänstern gått vilse igen.

NL: Är det risk att en kritik av andra kulturer tolkas som rasism? 

GA: Ta Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England från 1844. Han undersöker hur arbetarna har det i olika delar av landet och ser att gruvarbetarna lever under eländiga och djuriska förhållanden. Men det betyder inte att gruvarbetarna var djuriska och eländiga. Människor levde som djur, alltså, men så ska de inte leva, för de är människor, menade Marx och Engels som ville förändra världen. Skulle man säga så idag om en annan kultur så får man i ansiktet att man ser ner på andra kulturer. Om klassiska socialister levt med sådana anklagelser hade vi kanske inte haft några sociala förändringar eller någon rättvisa. Tänk på det.

NL: Vad blir det konkreta resultatet av mångfald för vanligt folk?  

GA: Brist på sammanhållning och en skadad tillit. Mångfald är i Sverige starkt förknippat med sämre tillit mellan människor. Malmö som har en hög grad av mångfald har också en låg grad av tillit. Ta sharialagar till exempel. Ett alternativt rättssystem växer fram i vissa delar av våra städer. Vad innebär det för möjligheterna att förenas för arbetarrörelsens ideal?

Nils Littorin, bor i Malmö och har varit politiskt aktiv i Kommunistiska partiet (tidigare KPMLr) i 20 år. Han skriver: ”De senaste åren har jag suttit i partistyrelsen och har inifrån sett hur vänstern förändrats. Från början var vi folkets röst mot eliten. Men idag är vänstern en megafon för en elitistisk, liberal syn där arbetarklassens åsikter ses som problematiska. De senaste 10 åren har jag försökt öppna ögonen på folk i och utanför mitt parti om problemen med invandringspolitiken. Men problemförnekelsen sitter djupt. Jag blev ändå besviken när tidskriften Proletären vägrade lägga ut denna intervju med docent Göran Adamsson på webben. Redaktionen var rädd för reaktionerna från identitetsvänstern. Att kritisera den multikulturella ideologin är i deras kyrka förbjudet.”