Anders Leion: När folket har fel

Anders Leion

OPINION I min förra text visade jag hur den alltmer spridda önskan att färdas genom tillvaron som fripassagerare omöjliggjort gemensamt, rationellt beteende. 

Första gången jag stötte på detta beteende, öppet utövat inför andra, var vid ett föräldramöte för ett av mina yngsta barn. Jag har två kullar. Mellan äldsta och yngsta barn är det femton år. På denna korta tid förändrades föräldrarnas beteende avgjort till det sämre. Föräldrarna uppträdde själva som bortskämda barn i sina oresonliga krav på skolskjutsar och särskilda insatser för sina ack så missgynnade telningar. De var däremot mindre intresserade av hur klassen eller hela skolan fungerade. Det var så obehagligt att jag slutade gå på föräldramöten. (Till detta beslut hörde också att skolan på dessa femton år blivit svårt förslummad. Väggarna var nedklottrade. Ingen verkade bry sig. Redan då, i början på nittiotalet, tänkte jag: ”Hur kan lärarna vänta sig att de skall bli respekterade när de stillatigande accepterar den här förslumningen?)  

Finns det något som kan förklarare detta själviska beteende? Kanske har något förändrats i den samhälleliga miljön som gör denna alltmer spridda egoism förklarlig?   

En anledning är kommunaliseringen av skolan 1991. Det ledde till att studieresultat, likvärdighet och lärarnas ställning försämrades. Det ledde också till en ökad misstro från lärarnas och föräldrarnas sida gentemot politikerna, som inte ville lyssna på sakliga argument. De ville, tvingade av krisen på nittiotalet, främst skära kostnader. 

Detta såg föräldrarna samtidigt om de såg hur den snabbt ökande invandringen försämrade skolorna och ledde till sämre studieresultat. 

Allt detta ledde till misstro från väljare – lärare och föräldrar – gentemot politiker.  

I SvD 13/12 uttalar sig ett finländskt undervisningsråd, Leena Nissilä, om tillståndet i den svenska och den finländska skolan. Hon förklarar den svenska skolans sämre prestationer och dess andra problem såsom varande en följd av privatiseringen. Också jag tror att privatiseringen inte enbart är av godo. Den var och är däremot nödvändig. 

Privatiseringen har inte drivit utvecklingen. Den är istället ett resultat av den misshandel som regeringen och kommunerna utsatt skolan för. Och den är framförallt ett resultat av en samhällsutveckling som försämrat skolan och fått den att prestera så dåligt, och i många fall så uselt, att föräldrarna med alla medel söker sig bort från illa fungerande kommunala skolor. 

Vanvården av skolan har fått elever och lärare att tvivla på politikernas avsikter. Tilliten mellan valda och väljare har fått sig en knäck. 

Utvecklingen inom rättsväsendet visar upp ett liknande mönster. Vem kan ha förtroende för en polisledning som gång på gång – men förgäves – försöker sätta åt en frispråkig medarbetare, Peter Springare, därför att de känner sig besvärade av de fakta han avslöjar – i stället för att tacka för denna information som, rätt använd, skulle kunna komma arbetet till nytta. Dessa chefer leder en organisation som i allt mindre utsträckning fullföljer sitt uppdrag – att skydda medborgarna. Ingen vågar längre lita på att polisen kommer när den måste komma. 

Också inom sjukvården har utvecklingen varit lika deprimerande. För många har det blivit ett lotteri i vilket endast de med vinstlott blir behandlade i tid. De andra dör i kön, medan politikerna ivrigt bygger om och förstör befintliga strukturer. 

Det är inte undra på om den medborgare som ständigt känner sig sviken av myndigheterna också känner sig tvungen att ta saken i egna händer. Han får allt mindre anledning att lita till de offentliga institutionerna. Det känns naturligt för honom att vara en fripassagerare. Han skäms nog inte ens. 

De föräldrar som uppträdde som bortskämda barn för att tilltvinga sig förmåner åt sina säkert också mycket bortskämda barn hade kanske sina skäl. De litade inte på politikerna och deras tjänstemän. De hade lärt sig att det enda som fungerade var att slåss för egna intressen och strunta i helheten.