Richard Sörman: Molière var skeptisk mot idealister

Richard Sörman

IDE OCH KULTUR Det franska 1600-talet hyste ett stort intresse för falsk idealism. I kyrkofadern Augustinus efterföljd tänkte man sig att människan styrs av en kärlek till det egna jaget. Egenkärleken, eller egenintresset förklarar till och med människors idealism och påstådda altruism. Allt handlar om självbild och fåfänglighet. Molière var en av de författare som skrev om ämnet. Huvudpersonen i hans pjäs Misantropen är urtypen för en falsk idealist som skäller på världen för att framhäva sin egen perfektion.

En anledning till att man med åren kan bli mer konservativ är att man inte längre tror på världsförbättrarna. Man tror inte på deras jämlika, klasslösa eller kanske ”fria” värld längre. Man börjar också tvivla på deras påstått idealistiska motiv. Det handlar nog mer om dem själva än om den där fantastiska världen de kämpar för. För visst måste det vara behagligt för egot att vara den som visar vägen mot det förlovade landet?

Det talas sällan om fransk 1600-talslitteratur i dag i Sverige. Det är synd. 1600-talets fransmän hyste nämligen ett stort intresse för det här med falsk idealism. Komediförfattaren Molière (1622-1673) skrev 1666 en pjäs som heter Misantropen, det vill säga människohataren. Misantropen går omkring i Paris salonger och är arg på alla eftersom de är så falska och förljugna. Allt är ett spel, säger misantropen, alla tänker på sig själva, och den som är sann och hederlig får alltid betala för det.

Det låter väl sympatiskt? Egoism och hyckleri tycker vi inte om. Men så enkelt är det aldrig hos Molière. Molière gillar inte människor som förkastar världen såsom den en gång för alla verkar ha skapats. För visst är det fel på världen, den är inte perfekt. Men det är fel på misantropen också för han klarar inte av att kompromissa med sina krav på absolut sanning och ärlighet och kommer därför aldrig kunna försonas med vår ganska så bristfälliga mänskliga tillvaro. Det finns inget samhälle där sociala relationer fungerar i total transparens. Man kommer alltid kunna klaga över halvsanningar, anpasslighet och hyckleri. Vad man kan göra är att försöka praktisera en anständig och för varje situation väl avpassad ärlighet i sina sociala relationer, men sanning och total uppriktighet är inte ens önskvärt. Det vore fruktansvärt om vi människor aldrig kunde eller ville förställa oss.

Molière (1622-1673)

Men misantropen säger sig avsky mänskligheten för att den är lögnaktig och egoistisk. Han får en rad chanser i pjäsen att försonas med både verklighet och medmänniskor men han vägrar. Idag skulle vi kanske säga att han ”brinner för sanningen”. Men varför gör han det? Vad tjänar han på att hålla fast vid de omöjliga idealen om sanning och autenticitet? Och vad tjänar vår tids idealister på att fortsätta kämpa för en värld utan egoism och ojämlikhet som alltid visar sig omöjlig att förverkliga?

Ordet finns inte hos Molière, men idag skulle vi säga att misantropen är en narcissist. Han tjatar nämligen inte bara om omvärldens allmänna förfall utan även om att han själv inte är en del av det. Misantropen står ensam opåverkad kvar på sin ö av rättfärdighet i ett hav av moralisk degeneration. Och han tycks på flera sätt vilja provocera fram situationer där hans rättskaffenhet, hans oförvitlighet får framträda öppen dager. Han är indragen i en rättsprocess där han med hjälp av likvida medel skulle kunna göra rättens ledamöter lite mer välvilligt inställda till honom, men han vägrar. Han förklarar sin kärlek till den mest koketta och lättfotade av alla Paris vackra markisinnor, men tackar nej till den kärlek han erbjuds av den enda kvinna som skulle kunna leva upp till hans krav på trohet och exklusivitet. Hans triumf är total när han får paradera som den trogne älskaren som ger sin kvinna hela sitt hjärta men bara får brutna löften tillbaka.

Molière och hans trupp spelar teater i Versailles

Min poäng är här att ett idealistiskt engagemang ibland kan blåsas till liv av motiv som har mycket lite med en bättre värld att göra. Det kan handla om den egna självbilden. Det är detta vi menar när vi lite nedlåtande kallar flyktingaktivister för ”godhetsknarkare”: det är deras eget välmående det handlar om. Men välmåendet kommer inte bara av känslan att göra något gott för någon annan, utan även av att man känner sig förmer än andra. Man har höjt sig över mängden. Man står fast vid eviga värden när andra ger efter för egoism och likgiltighet.

Men ilskan då? Misantropen är ju en människohatare. Ilskan är en reaktion på en skymf, på ett svek. Människor har svikit det rätta, det eviga, det sanna. Man drabbas av en helig vrede, en rättmätig vrede. Ilskan blottlägger allvaret i brottet, men också rättfärdigheten hos den som reagerar. Vi måste reagera! Det här är oacceptabelt!

Så hur går det för misantropen? En komedi ska som bekant ha ett lyckligt slut. Man gör sig av med honom helt enkelt. Han får fly Paris och isolera sig på något slott ute i landsorten. Molières värld är en värld av pragmatik, av sunt förnuft och god vilja. Det verkar inte finnas någon plats för kompromisslösa revolutionärer i en sådan värld.

24 reaktioner på ”Richard Sörman: Molière var skeptisk mot idealister

  1. Martin A skriver:

    Jag tror jag tvingades se Misantropen när jag gick på skola utomlands nån gång. Eller möjligen bara läsa den. Jag fick ett väldigt gott intryck, även om jag nog inte förstod allt eller kom ihåg detaljerna. Tack till Sörman för att ha uppmärksammat den här.

    Gillad av 2 personer

  2. p kohlin skriver:

    Mycket bra Richard ! Misantropen blev en dissident (som flera här tydligenser sig som). Även de som ser sig som konservativa behöver rannsaka sig själva för att ha kvar sin mänskliga värdighet, sans och måtta, empatiförmåga. Hur lätt som helst att vara mot något, att vara för något icke-utopiskt kräver mycket. All heder till många som skriver här men det finns inga absoluta sanningar vilket flera förfäktar med eleganta intellektuella piruetter.
    För att komma till nuet, ett exempel: hur realistisk är Östmans miljonprogram t ex?? Genomförandemöjlighet = 0 men hur är denna idé beskaffad? En utopi? Misantropisk? Human?

    Gillad av 1 person

    • Richard IV skriver:

      Östmans miljonprogram är synnerligen genomförbart. Så här gör man (sekventiellt):

      1. Skapar en tillräckligt stor svensk majoritet som vill genomföra det. Denna majoritet skapas antagligen närmast av sig själv så länge denna galenskap fortgår. Tyvärr är det ganska långt kvar än så länge men utvecklingen går iallafall snabbt och accelererande.
      2. Stänger gränserna för asyl- och anhöriginvandring. Med stark fungerande gränsbevakning.
      3. Förstärker polis och militär för att kunna parera missnöjesyttringar mot följande programpunkter.
      4. Trappar gradvis ned på bidrag, stärker rättsväsen, motverkar islam, drar in PUT, TUT odyl., osv.
      5. När bidragen nått noll och möjligheter för brottslighet, islam och andra problematiska kulturyttringar stävjats och detta fått många att lämna Sverige dras medborgarskap in retroaktivt för alla där minsta tveksamhet finns (t.ex. om man ljugit, passerat andra säkra länder, slängt sitt pass odyl).
      6. Låt polis och militär slänga ut alla som saknar rätt att vistas i landet.
      7. Erbjud återvandringsbidrag till de få som lyckats undkomma utslängnings-insatserna.

      Miljonprogram genomfört!

      Programmet kan delvis finansieras genom att vi beslagtar medel av sådana som bidragit till att skapa massinvandringen.

      Gillad av 2 personer

  3. Rikard skriver:

    Hej.

    Misantropen är läsvärd och ständigt aktuell, men den är roligare som pjäs, och Molle (som en lärare kallade honom) hade ett gott öga för hur vi är.

    Fenomenet springer ur den som har en viss klarsyn men ingen makt att tillämpa sin insikt via. Det är lätt att känna igen hos sig själv, när man går balansgången mellan vaga order som du aldrig riktigt vet om du följer på rätt sätt, den egna moralen, maktlöshetens vanmakt, och den fysiska verklighetens envisa ovilja att låta sig omformas av ord. (Jag syftar förstås på skolan, vad annars, men det gäller nog universellt?)

    Sen är misantropen särskilt vanlig hos de mest ideologiserade personerna, de sant troende, då de hela tiden opererar efter ett slags +1 mentalitet. De är lite mer rätt än alla andra, de är lite smartare än alla andra, och skulle någon kunna påvisa något där de inte är det, så är de snabba med att förklara varför det inte räknas. Är den sant troende usel på bollsport ägnas många ord åt att förklara varför skolan inte skall ägna sig åt sådant. Är den sant troende fysiskt klen framhålls intellektet. Och har den sant troende möjlighet att agera, men med risk för personlig kostnad och förlust, så sitter den istället på sin ideologiska gärdesgård med stören rejält planterad i origo.

    Därför att den sant troende väljer aldrig sida förrän den vet hur det slutar. Liksom Misantropen, som observerar, analyserar, betraktar, och utspyr tirader.

    Misantropen och hans moderna motsvarigheter har just det faktum gemensamt att de inte agerar, eftersom det kostar. De högre klasserna med makt köper andra att agera via; de lägre klasserna säljer sig. Misantropen, som inte vill betala priset för att få något gjort, inte törs agera själv, och inte behöver sälja sig har bara sin egen bitterhet kvar. Likt Sigyn tömmer han en kalk med etter, och likt Loke rister han sina fjättrar, skapade av honom själv, och likt ormen dryper han ånyo sitt etter.

    Alternativet är nämligen att göra, och betala priset. Paralleller till nutid får man göra själv.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gilla

  4. Göran Holmström skriver:

    Om Moliere vet jag inget.
    Den andres diagram lite mer.
    Entalpi , och annat, vattens kritiska fas.
    Enligt diagrammet så finns det ett tillstånd då vatten varken är fast, flytande eller ånga.
    Vad är då vattnet?

    Gilla

  5. Törnrosa skriver:

    Första tanken: Här har Richard överträffat sig själv. Tre kommentarer när klockan är 14. Ha vilka tår har han nu trampat på?

    Andra tanken: Ska inte Rikard gå igång så jag kan komma vidare i mina tankar.

    Min första riktiga kontakt med Molière var i skolteatern som den vackra dottern Angélique till den inbillade sjuke. Sådär upplevelse för mig. Inte ens min bror ville se mig. Men hans kompisar meddelade att jag var OK, liksom min latinlärarinna.

    Var mycket roligare att vara inspicient i en Shakespearepjäs. Jisses det är ett nästan helt liv sedan. mvh

    Gilla

  6. olle holmqvist skriver:

    Läste Stanislavskij för att bli lite allmänbildad och förstod att jag måste läsa Diderot som säger tvärtom betr skådisar: De bästa har ingen egen personlighet – dom är blåsta i pallet – blaisé dans la palle – eller nåt sånt. Där finns ingen egen personlighet som konkurrerar om utrymme i hjärnskålen med rollfiguren. ”Jag menar att eftersom hans blick aldrig behöver falla
    tillbaka på hans egna lilla jag som förebild, så kommer han att vara lika stor, lika förvånande, lika fullkomlig som efterbildare av känsligheten som snålheten, hyckleriet, falskheten och av varje annat karaktärsdrag som inte är hans, av varje annan känsla som han inte äger…”(Diderot:Skådespelaren och hans roll” p 69 ). Diderot exemplifierar förstås med Molière, så fann jag fyra pjäser på TV och såg två: Tartuffe & Den inbillade. Dock inte Misantropen.

    Stanislavskilj lär ut det motsatta. På scen skall skådisen hitta just det där i den egna personligheten, den där känslan som – själv – hade en gång, misstänksamt svartsjuk, t ex
    och kalla fram den där dämonen på scenen.

    En del av våra politiker…stackars Jonas S. som är stanislavskijan och tror att han måste bli förbannad på riktigt varje gång i talarstolen mot Jimpa.

    Gillad av 1 person

  7. Jaxel skriver:

    Från krönikan: ”Man börjar också tvivla på deras påstått idealistiska motiv. Det handlar nog mer om dem själva än om den där fantastiska världen de kämpar för.

    Men välmåendet kommer inte bara av känslan att göra något gott för någon annan, utan även av att man känner sig förmer än andra.”

    Precis! Idealismen i flyktingfrågan handlar till mycket stor del om detta. Att inför sig själv och andra framställa sig själv som god. Som mycket bättre än alla dessa (onda) människor som är motståndare till en mer eller mindre gränslös flyktingpolitik.

    Och man behöver inte ens ”göra något gott för någon annan”. I Sverige av idag räcker det med att kräva att andra skall göra gott.

    Just detta, att framställa och känna sig god, har jag ett antal gånger framhållit som en av de viktigaste drivkrafterna för dagens flyktingpolitik.

    Gilla

  8. Lars skriver:

    Jag har länge funderat på om det är idealistiskt (till skillnad från materialistiskt) seende på världen som tagit över både vänster och höger i Sverige. Teserna har avlägsnat sig från verkligheten. Visserligen störs man kanske lite till mans mer av de uppenbart ekonomiskt orealistiska V + P + S (Tro o Solidaritet) perspektivet med sin post-moderna frihetssyn på individualistisk bas, men på högersidan har vi M + C som tycks ha en väldigt utopisk bild av frihet och människors villkor som också är fullständigt individorienterad och tycks förutsätta att alla utfall har man sig själv att skylla, riskerna i världen finns egentligen inte, den rationella individen kan fullt ut förutsäga framtiden (som i de ekonomiska modellerna).

    Absoluta principer, absolut moral på individbasis (inte de som utformas i ett samhälle utan de som individen hittar på).

    Gilla

  9. olle reimers skriver:

    Misantropen är socialismens ansikte. Han låtsas att av kärlek till människosläktet önska sig den perfekta varelsen. I själva verket föraktar han människan för att den inte är perfekt. Helst vill han därför utrota människosläktet, som straff. Om man brister i den önskade perfektionismen är man endast värd förakt och döden ska betraktas som en gåva.

    Misantropens credo togs upp av Josef Stalin, som inom ramen för sitt perfekta sovjetbygge uppfann Homo Sovieticus. Denne HS är nu också en förebild för den potenta värdegrund som det svenska samhället ska vila på.

    Perfektionism är mer glädje- och inspirationsdödande än något annat. Ironiskt nog ser vi tydligt att det misantropiska begäret efter perfektionism leder i rakt motsatt riktning.

    Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.