Covidpandemin är slut. Ett virus som under en kort karriär på några år fyllde världen med ångest och skräck har nu fått dra sig tillbaka till det träsk av avdankade storheter som Spanska sjukan och smittkopporna där de liksom pensionerade världsmästare i tungviktsboxning kan käbbla om vem som hade de största framgångarna. Hur många fick du död på, Spanska sjukan? Och vi som överlevt coronat kan börja betrakta erfarenheten mer sansat än under panikens månader. Vi har någon sorts facit.

I regeringsförklaringen sa statsministern att Sverige befinner sig i ett mycket tufft läge. Och det kan mycket väl bli betydligt sämre, la han till.

Detta är en ansvarslös artikel i bemärkelsen att den inte bygger på några vetenskapliga undersökningar och ej heller artikulerar en allmän mening – bara det är ansvarslöst! – utan grundas i mina återkommande känslor.

Den här bloggens motto är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Syftet är att i realtid betrakta och försöka begripa det skeende som i historiens egen takt utspelar sig inför våra ögon. En metod att bedriva denna samtidsforskning är att läsa Dagens Nyheters ledarsida, en verksamhet som många anser vara slöseri med tid, men som enligt min uppfattning är nyttig eftersom den varje dag avslöjar nya skärvor av det felaktiga byråkratiska myndighetstänkande som hotar landets framtid. Det spelar ingen roll vilka ämnen som ledarsidan behandlar; systemfelet i dess tankevärld uppenbarar sig alltid.

En för mig okänd och fientligt sinnad man ringde mig häromdagen. Ha sa att han inte trodde på min teori om att det välfärdsindustriella komplexet vill att folk ska vara svaga så att komplexet självt blir alltmer oumbärligt och får allt större anslag av nettoskattebetalarnas pengar. Jag har tamejfan aldrig träffat en socionom som tänkt den tanken, sa han.

Det har inte jag heller, sa jag.

Jag gillar inte att hälla smolk i den glädjebägare kring vilken många av den nya regeringens anhängare har samlat sig för att högläsa det sextiotvåsidiga Tidöavtalet där de fyra partierna presenterar sin gemensamma plan. Så låt mig börja med att framhålla att dokumentet innehåller många löftesrika ansatser. Till exempel ska kunskapsresultaten i den svenska skolan ”lyftas” och lärarnas befogenheter stärkas. Det energipolitiska målet för ändras från 100 procent ”förnybart” till 100 procent ”fossilfritt” (för att bereda utrymme åt kärnkraften). Den kanske mest sensationella punkten är kanske att en ”kravbaserad integrationspolitik” ska införas ”där den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska” vilket i mina öron låter som att strävandena efter mångkultur ska ersättas av assimilationspolitik.

När jag numera betraktar fosterlandet blir jag nedstämd ty nästan ingenting tycks fungera så som vi trodde att ett av världens mest högt utvecklade länder skulle fungera och som vi vill minnas att det faktiskt också fungerade (om vi bortser från att det gjorde väldigt ont att gå till tandläkaren). Antingen har jag fel eller också är detta något att fundera över och försöka förstå i syfte att vidta korrigerande åtgärder (om det går, något som jag blir allt mindre säker på). Om någon annan har lust att förklara på vilket sätt jag har fel så kan jag åta mig att fundera och försöka förstå.

På 1500-talet eller däromkring inleddes vad som i en del historieböcker kallas ”den nya tiden”. Det var faktiskt mycket nytt som inträffade (jag talar förstås bara om västerlandet som på den tiden begränsades till delar av Europa). Den protestantiska revolten mot påvedömet tog gestalt och blev en social kraft att räkna med. Den europeiska kolonialismen inleddes med de iberiska ländernas upptäcktsresor över haven. Men det viktigaste, tror jag, var maktens centralisering till ett nationellt huvud, den absoluta kungamakten, och uppkomsten av nationella institutioner, till exempel ett nationellt våldsmonopol under ledning av den absoluta kungamakten, kort sagt bildandet av den moderna nationen.