År 1936 publicerade den amerikanske journalisten Marquis Childs, efter att ha studerat några års socialdemokratisk politik, en internationell bestseller om Sverige som hette Sweden: The Middle Way. Childs menade att Sverige representerade ett slags lagom maktdelning mellan den tidens politiska huvudmotståndare som hade olika benämningar – höger och vänster, kapital och arbete, borgare och socialister – vilket egentligen bara var alternativa beteckningar för samma underliggande sociala konflikt. På så vis lyckades Childs långsiktigt definiera Sverige i världens ögon. Vi var landet som förde en respektabel socialpolitik och tog god hand om de fattiga – sedermera kallade socialgrupp tre och därefter de utsatta – utan att för den skull skada hönan som la guldäggen, det vill säga företagsamheten.

Som alla veta låter ödet alltsomoftast ovanliga händelser, som ändå har en inre förbindelse, av tillfällighet inträffa ungefär samtidigt. För två veckor sedan hittade jag Selma Lagerlöfs samlade verk i bokhyllan och började läsa eftersom detta uppenbarligen var en vink från försynen, något som bevisades av att det på Sveriges Television strax efteråt kommo två dokumentärer om författarinnan.

Då och då blir jag intervjuad av någon som vill berätta historien om min stora omvändelse för några decennier sedan från starkt troende till skeptiker. Sådana pånyttfödelser är välkända från historien. Berättelsen är ungefär densamma oavsett vilket själstillstånd konvertiten lämnar och vilken ny sinnesbeskaffenhet han intar.

Bland det otrevligaste jag vet är managementkonsulter som håller personalpeppningsföredrag om modernt ledarskap för ett gäng kontorsråttor och uppmanar råttorna att tänka utanför lådan. Det är en björntjänst mot råttorna ty om de mot förmodan skulle förstå vad okonventionellt tänkande betyder och därtill hade det dåliga omdömet att presentera några okonventionella idéer för sina chefer så skulle de troligtvis direkt avskrivas som olämpliga för varje slags avancemang inom bolaget.

Yttrandefriheten är bland det heligaste västerlandet har hittat på. Tillsammans med de övriga demokratiska fri- och rättigheterna, till exempel äganderätten, näringsfriheten, slaveriförbudet och tryckfriheten utgör de rättsstatens fundament. Om man kröner alla dessa oskattbara institutioner med rösträtten, marsipanrosen på prinsesstårtan, så får man demokratin. (Vad barnen än får lära sig i skolan kan rosen ensam aldrig bilda någon prinsesstårta.)

Kanadensaren Jordan B. Peterson blev världsberömd när han motsatte sig en kanadensisk lag enligt vilken, ungefär, varje medborgare skulle ha rätt att bli till- och omtalat med ett självvalt pronomen, alltså inte de traditionella ”han” och ”hon” utan exempelvis ”zi” eller ”xim” eller ”hen” eller något annat som medborgaren själv hade hittat på. Det här var några år sedan och sedan dess har Peterson blivit alltmer världsberömd framför allt, påstås det, bland unga män. Hur kan all denna berömmelse komma sig?

På juldagen skrev Katarina Barrling en fin krönika i Svenska Dagbladet med flera viktiga observationer kring fenomenet ”cancel culture” (som innan det fick ett modernt amerikanskt namn på svenska kallades utfrysning eller ostracism). Hon åberopar flera stora tänkare. En av dem menar exempelvis att:

Bara för att du ska förstå mitt stämningsläge så kan jag informera om att jag till julklapp åt mig själv beställde en gasolvärmare på fyra kilowatt, vilket påstås kunna värma upp ett rum på trettio kvadratmeter. Den kostade över femtusen kronor så jag drog in presenterna till fru och barn. Å andra sidan tänker jag bjuda dem på gasolvärme om det behövs. Då kommer de att tacka mig för mitt förutseende.

Känner du bonden Paavo? Han förekommer i en dikt av Runeberg som heter Högt bland Saarijärvis moar och har mycket att lära nationalekonomer. Saarijärvi ligger på samma breddgrad som Östersund så man fattar att bondelivet för Paavo inte var någon dans på rosor. Mycket riktigt flöt hälften av sådden bort när våren kom varpå sommarens hagelskur och höstens köld tog resten. Detta inträffade två år på raken.

Eftersom jag normalt bara gnäller och klagar på saker så tänkte jag ägna en av årets dagar åt att vara tacksam, nämligen denna julafton. Jag kastar mig nu hejdlöst ut i tacksamheten.

Jag lever ett enastående behagligt liv fast jag vet inte riktigt vem jag ska vara tacksam emot.