Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

.

Den här bloggen har den pretentiösa underrubriken ”här skapas samtidens självförståelse”. Att skapa självförståelse är ingen barnlek, kan jag tala om, särskilt som samtiden ofta inte vill ha någon självförståelse (plus att man förstås kan tolka samtiden fel och därmed skapa mer förvirring än förståelse).

Häromdagen besökte jag ett seminarium om elkrisen hos organisationen Svenskt Näringsliv. Man fick kaffe och toscamazarin. Budskapet var att panikstämning sprider sig bland många svenska företagare. På organisationens hemsida tar en medlemsföretagare bladet från munnen:

.

Tocqueville var en nyfiken fransk ädling som i början av 1800-talet reste till USA för att se om, och i så fall hur, demokratin kunde fungera. Han var cynisk eller välutbildad nog för att räkna med att alla statsskick hade inneboende tendenser att utvecklas till despotier när makthavarna väl blivit varma i kläderna. Men den första demokratin i världen? Där makthavarna var kringgärdade av långtgående förbud mot att kränka folkets privata friheter? Där makthavarna till och med tillsattes av folket i fria val? Vad slags despotisk makt skulle de amerikanska makthavarna ha möjligheter att tillvälla sig? Kunde man tänka sig att en ny sorts despoti utvecklades i sådana länder, en despoti som inte i första hand ägnade sig åt att förtrycka folket?

Rubrikens fråga kan verka nördig. Vem bryr sig? Lite generat erkänner jag att jag bryr mig. Jag har frågat auktoriteter efter svar sedan jag gick i gymnasiet. Det bästa försöket gjorde en mattelärare som sa att ”dom bara finns” och sedan tog sin käpp och gick.

.

För uppemot tio år sedan greps jag av en obehaglig känsla som jag aldrig tidigare upplevt men som sedermera har blivit standard. Jag hade hittat på ett projekt som skulle ha räddat den svenska skolan om den svenska skolan varit mer samarbetsvillig vilket den svenska skolan inte var. Jag menar allvar. Det handlade om att göra det självklara som lärarkåren i alla tider gjort av sig själv för att förkovra sig men nu för det mesta slutat att göra, nämligen att förmå skickliga lärare i varje skola att hjälpa sina mindre kompetenta kollegor. Det kan låta som en tulipanaros men jag lovar att det var rätt tänkt, löftesrikt lågteknologiskt och noga förberett.

Tillsammans med en vän som är en erfaren läkare prövade jag den inopportuna tanken att sjukvårdens problem inte alls, som det påstås, är resurs- och personalbrist utan tvärtom att det finns för mycket resurser. Jag har inga bevis annat än, i bästa fall, enstaka observationer. Häromdagen var det propp i trafiken på Karlavägen för att en ambulans med tre personal skulle hantera en pigg sjuttioåring som tydligen blivit touchad av en bil och nu stod och log urskuldande mot trafikanterna som han besvärade genom att i onödan stå mitt i gatan. Ambulanspersonalen ägnade sig åt att ömsom köra fram personkärror till sjuttioåringen, ömsom att dirigera trafikproppen. Om de bara hade åkt därifrån och lämnat det generade trafikoffret till de vänliga pensionerade damer som ansamlats så hade Region Stockholm frigjort personal och åstadkommit en besparing för skattebetalarna.

.

Jag är hund. När jag hade nått den åldern att det var dags att välja ett yrke sökte jag in på HHS (Hundhögskolan). Det fanns många linjer att välja på, till exempel lavinhundslinjen, knarkhundslinjen och blindhundslinjen. Men jag valde att utbilda mig till bidragshund.

.

Jag hoppas att andra förstår miljöpolitiken bättre än jag gör. Precis när jag tror att jag begripit kommer det ny auktoritativ information som återför mig till töcknet och förvirringen. Till exempel tyckte jag för några månader sedan att jag äntligen fattat det där med reduktionsplikt, inte, nota bene, för att jag gillade konceptet, som jag fruktade skulle skada motorn, utan för att den bakomliggande logiken föreföll ovedersäglig. Om man bränner fossiler lyfter man upp lagrad koldioxid ur jordens innandömen och släpper ut den i atmosfären medan naturligt växande bränsle visserligen först ökar koldioxidhalten i luften men sedan strax genom fotosyntesen förvandlas till nya växter. Jag tyckte det var glasklart.

Många människor, även jag, har bekymrat funderat över varför det vinstmaximerande näringslivet har blivit så hållbarhetsorienterat. Hållbarhetsinriktning ökar normalt kostnaderna i produktionen och borde därför skys som virusepidemier av vinstmaximerande företag. Men företagen handlar inte som de borde enligt de företagsekonomiska riktlinjerna. De skryter med sin hållbarhet och miljöanpassning trots ökade kostnader.

Morgan Johansson är visserligen inte kvar som svensk styresman men som människotyp framstår han som så representativ för den inbilska svenska självbelåtenheten att jag ändå låter honom i kraft av förstefarisé med sitt konterfej inleda denna krönika. Han representerar, som jag ser det, den svenska makten när makten är som mest arrogant i bemärkelsen nonchalant inför rättsstatens och därmed demokratins regelverk.