ANDERS LEION: De fredlösa 

Männen har blivit fredlösa. Det står varje kvinna fritt att förtala och därmed förgöra och, i vissa fall, driva den fredlöse i döden. 

Nu senast gjorde Sara Skyttedal det. Med en uppenbart fabricerad anklagelse om ett brott som skulle ha begåtts för åtta år sedan fick hon Johan Ingerö avsatt som partisekreterare – även om Ebba Busch är så feg att hon påstår att så ändå skulle ha skett. Skyttedal själv låter förstå att hon måste reagera på det sätt hon gjort därför att Ingerö velat få henne att offentligt sluta plädera för drogmissbruk.  

Ingen, så vitt jag funnit, har kritiserat Skyttedal. Ingen, så vitt jag funnit, har försvarat Ingerö. (Rättelse: Till slut kom en försiktig erinran från Ebba Busch). 

Denna hänsynslösa social utstötning är ändå bara en liten påminnelse om det som skedde under Metoo-rörelsen i Sverige. Den ledde till flera dödsoffer, även om det var främst Benny Fredrikssons död som uppmärksammades.  

SVT-journalisten Lina Makboul (bilden) har gjort en fyllig genomgång av Metoo-rörelsen i sin för några veckor sedan utkomna bok Revolutionens första offer – En berättelse om en granskning. Den är, som förväntat, beslutsamt förtigen, utöver några recensioner som gör sitt bästa för att förminska den, samtidigt som de försvarar skråets, journalisternas, handlande under Metoo. 

Makboul visar hur det offentliga Sverige, främst journalisterna, i flock jagade dem som de bestämt sig för att vara skyldiga. Hon går främst igenom hur Fredrik Virtanen, utan något som helst annat belägg utöver Cissi Wallins påstående, anklagas för att ha våldtagit Wallin 13 år tidigare.   

Lina Makbouls bok är mycket övertygande. Hon har inte försökt göra någon abstraherande sammanfattning som sedan analyserats. Hon har helt enkelt redogjort för vad som hände, dag för dag, när hon för SVT:s räkning, inför ett Uppdrag Granskning-program om Metoo-rörelsen, ringde runt till, besökte eller på annat sätt granskade dem som varit aktiva i jakten på Fredrik Virtanen. 

Det är en plågsam läsning. Med undantag av hennes chefer, och någon annan, enstaka journalist, försvarade alla behandlingen av Virtanen. Nästan alla aktiva i jakten på Virtanen är journalister.  Och de flesta är kvinnor. 

Den kår som avslöjas i boken är alltså journalisterna. Också nu, efter att Revolutionens offer har publicerats skyddar de varandra. Utöver några pliktskyldiga recensioner tiger de ihjäl boken. 

Lina Makbouls bok är mycket viktig. Nu vet vi vad vi har att vänta av detta skrivande skrå. Journalisterna är inte främst drivna av sanningen, av att beskriva vad som faktiskt hänt, än mindre av att förklara varför skeendet blivit som det blivit. De är främst drivna av sin ängslan att förlora sitt monopol, sin ensamrätt att beskriva samhället och dess olika skikt på det sätt som gynnar dem. De utgör vår tids heliga kyrka – med anspråk på att vara ofelbara. 

Krossa den skändliga

Det håller redan på att ske. Alternativmedierna på nätet och allmänhetens tillgång till nätet har redan spräckt det gamla skråets monopol. Jag litar mer på dessa medier än på de gamla, etablerade medierna. De nya är dessutom lätta att kontrollera. Deras uppgifter förses ofta med länkar till de källor de använt. De vet också att de ständigt är granskade av andra som använder nätet – och som lätt kan kontrollera och kommentera uppgifterna. (Man måste beklaga de äldre som ännu inte vant sig vid att använda dator. Jag är 83 år). 

Det är journalister som svartsjukt bevakar sin maktställning, men det är främst kvinnliga journalister som utövar skråets makt – mot män. Helt uppenbart var det under tiden för Metoo, men det sker ofta också i andra sammanhang. Angreppspunkten är allt som har med kön att göra, och man stödjer sig på den gamla föreställningen om männens maktställning; hemma, på arbetet och i samhället i övrigt – trots att rollerna numera är ombytta. Det lär vi män få leva med, även om vissa, som Virtanen och Fredriksson, antagligen känt sig som de jagade i Vysotskijs visa.  Den handlar ju om att de som inte rättar in sig i ledet måste förföljas och utplånas. Och jägarna, de som nu verkställer domen, är alla kvinnor. 

Anders Leion