Betänk följande ord:

Men nu är pengarna slut. Nu måste vi snabbt tänka om, rekonstruera folkhemsbygget efter andra och mindre kostsamma principer. Ju längre vi dröjer, desto fler och desto smärtsammare blir, desto hårdare ingreppen i förmånerna och bidragen. Krisen idag är ingen vanlig ekonomisk kris, ingen lågkonjunktur som snart övergår i högkonjunktur så att allt blir som vanligt igen. Det är i första hand en systemkris, så djup att den faktiskt hotar att leda till en systemkollaps om ingenting görs.

Författaren och opinionspersonen m m Janerik Larsson erbjuder en gratistjänst som jag gärna rekommenderar. Han har alltid varit en fanatisk tidningsläsare och bjuder på artikeltips till alla intresserade. Du kan prenumerera här (Begreppet woke har aldrig kommit till Sverige (mailchi.mp)). Länken går till en tipsartikel av amerikanen Ruy Teixeira. Jag skulle kunna säga att artikeln är värd uppmärksamhet för att den är så friskt nydanande och knivskarpt logisk. I själva verket gillar jag den för att den ger mig vatten på min kvarn.

Lotta Gröning (bilden) är historiker och i egenskap av journalist troligen en av landets mest uppskattade författare. Nu har hon skrivit en bok om socialdemokratins historia som heter Från folkhem till Facebook. Jag hinner inte läsa mer än tjugosju sidor förrän det levereras information som är så uppseendeväckande att jag lämnar övriga sysslor åt sidan för att genast berätta för dig vad hon säger.

Många tycker säkert att jag är perverst intresserad av PK-ismen, till exempel vad den är, hur den uppstod, hur den sprider sig, vem som artikulerar den, om det lurar några ekonomiska incitament i bakgrunden, om den har framtiden för sig och så vidare. Till dem som eventuellt tycker så vill jag säga att idéer styr världen och att det är oförsiktigt att inte ägna sig åt att begripa idéer som periodvis vuxit sig starka, exempelvis doktriner som kristendomen, kommunismen och nu senast PK-ismen eller, som läran heter i USA, wokismen.

Det har, åtminstone för mig, blivit allt svårare att ta ställning i kampen mellan Ukraina och Ryssland. När Ryssland i februari anföll var det lätt.  Som representant för en moralisk stormakt kunde jag inte annat än känna vedervilja mot den otäcka och odemokratiska björnen som utan godtagbara skäl gav sig på det svaga och hedervärda Ukraina som enligt allas bedömning skulle krossas på några dagar.

En vän som kanske är ännu mer nördigt marxistisk än jag själv ställde en fråga på vilken jag inte hade något omedelbart svar. Men vi stötte och blötte saken en stund och kom fram till ett synsätt som känns åtminstone preliminärt hållbart. Frågan var om PK-ismen är ett produktionssätt eller bara en ideologi. Vi kom fram till att den faktiskt kan betraktas om ett produktionssätt, om än rätt dåligt, vilket faktiskt är ett fantasieggande perspektiv för en nörd.

Såväl Jimmie Åkesson som Ulf Kristersson har lovat – eller åtminstone ställt i utsikt – att regeringen ska åstadkomma ett paradigmskifte. Senast en likartad utfästelse gjordes var av Bildt-regeringen i början av nittiotalet fast det då hette ”systemskifte”. Systemskiftet var nog ungefär lika efterlängtat som dagens paradigmskifte, det vill säga starkt av några men inte alls av andra.

I vid pass tio år har jag utan påtaglig framgång – jag får säga som Martin Ljung: jag räknar inte med att bli berömd i min livstid, men det kommer väl andra tider – försökt presentera en ny tolkning av de grundläggande sociologiska förändringar som pågår i Sverige (och i de flesta andra västländer). Det handlar om att den gamla förkastningslinje – ”huvudmotsättning” för att tala med Marx – som skiljer de politiskt avgörande samhällsgrupperna åt inte längre går mellan socialistiska arbetare och liberala eller konservativa borgare. I stället går den viktigaste samhälleliga skiljelinjen mellan å ena sidan politikerväldet och välfärdsapparatens anställda med tillhörande klienter, å den andra de som med sina skatter försörjer det dominerande skiktet. De förras ideologi är PK-ismen, de senares det sunda förnuftet. Jag kallar den förra gruppen för systemtjänarna (hjälp mig gärna att hitta på ett bättre ord!) och den senare för medelklassen.