PATRIK ENGELLAU: Utfrysning

 

På juldagen skrev Katarina Barrling en fin krönika i Svenska Dagbladet med flera viktiga observationer kring fenomenet ”cancel culture” (som innan det fick ett modernt amerikanskt namn på svenska kallades utfrysning eller ostracism). Hon åberopar flera stora tänkare. En av dem menar exempelvis att:

Cancelkulturens grundläggande idé är att man inte skall argumentera mot åsikter man inte delar. I stället skall icke önskvärda åsikter stängas ute från offentligheten, till exempel genom att man uppmanar arbetsgivare och uppdragsgivare att upphöra med att ge arbete och uppdrag åt dem som företräder dessa åsikter. [Med ”man”, ett lurigt ord, menas alltså de som reglerar tillträdet till offentligheten; PE:s anmärkning.] Isolera åsikter genom att isolera människor, alltså. Och dessa tankens renhållningsarbetare tar för säkerhets skull ett steg till: även den som talar med människor som hyser misshagliga åsikter bör utestängas. Mot icke önskvärda åsikter räcker det inte med mindre än dubbla skyddslager.

Visst. Så är det. Men varifrån kommer cancelkulturen? Vad är dess drivkraft? Barrlings sagesperson hävdar att:

den flyktiga cancelkulturen bottnar i något som är ännu mer flyktigt, nämligen den allmänna meningen. Den allmänna meningen är inte flertalets åsikt. Den behöver inte ens vara någons åsikt. Den allmänna meningen är ett metafenomen, nämligen ”vad alla tror att de andra tycker”. Som en sorts ”spökåsikter”.

Det där är lite för högtravande och intellektuellt för mig. Jag säger inte att det är fel. Den allmänna meningen finns och den är flyktig men den har också en annan egenskap som man aldrig bör glömma, nämligen den som följer av Karl Marx observation att ”samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”. Vad folk i allmänhet tycker – eller i varje fall säger att de tycker för att slippa utsättas för små vardagsrepressalier av politiskt korrekta människor – är enligt Marx inga tillfälligheter utan en avspegling av de allmänna maktförhållandena i samhället.

Om man inte betraktar de i samhället ständigt pågående mer eller mindre stränga utfrysningarna med vetenskapens känsloneutrala blickar utan i stället wallraffar sig in i de utfrystas egna erfarenheter och känsloliv så upptäcker man, tror jag, att det normalt inte är metafenomen och spökåsikter som i sista hand drabbar en utfrusen utan väldigt tydliga och målmedvetna fiender.

Jag kan inte skryta med att ha varit seriöst och långsiktigt cancellerad under mitt liv men jag fick en ordentlig snyting i början av 90-talet när jag drog runt i landets kommuner och predikade om systemskifte och om ”kundvalsmodellen”, till exempel ett skolpengssystem. Det var ingen tvekan om vem som ville täppa igen truten på mig. Lärarfacken var rasande. Statstelevisionen förtalade mig minst en gång i veckan när trycket var som starkast. Det var då jag anade att Sverige har ett välfärdsindustriellt komplex vars främsta mål är att växa utan att ändra sig och vars effektivaste metod är just att cancellera folk med åsikter som komplexet inte gillar. I en skola arrangerade lärarna ett hatmöte mot mig personligen innan de ens fattat vad skolpeng betydde.

Men mitt öde är småpotatis om man jämför med de verkligt drabbades olyckor och fördärv och då menar jag inte bara Sokrates, Jesus och Giordano Bruno utan även sådana som Gunnar Sandelin, journalisten som tillsammans med den vänlige Baloo-kopian och etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg fick löpa oräkneliga gatlopp i den svenska offentligheten för att de publicerat sanna siffror om invandringen. På så vis fick de sina liv åtminstone delvis förstörda. Det är inga ”spökåsikter” som jagar sådana ideologiska oliktänkande när de förlorar sina vänner, kanske rentav familjen och framför allt uppdrag, jobb och socialt erkännande. Det är makthavare, i det här fallet det välfärdsindustriella komplexets avdelning för invandring och invandringspolitik, som inte vill bli granskade och har tillräckligt med inflytande för att Sandelin ska berövas alla skrivuppdrag. Det behövs inte ens att komplexet drar i några trådar ty samhällets dominerande ideologi sipprar ner i samhällets håligheter och fyller dem med odörer som alla samhällsmedlemmar känner igen, begriper och tar varning av.

Patrik Engellau