PATRIK ENGELLAU: Utanför lådan

Bland det otrevligaste jag vet är managementkonsulter som håller personalpeppningsföredrag om modernt ledarskap för ett gäng kontorsråttor och uppmanar råttorna att tänka utanför lådan. Det är en björntjänst mot råttorna ty om de mot förmodan skulle förstå vad okonventionellt tänkande betyder och därtill hade det dåliga omdömet att presentera några okonventionella idéer för sina chefer så skulle de troligtvis direkt avskrivas som olämpliga för varje slags avancemang inom bolaget.

Jag vet vad jag talar om. En gång när jag jobbade i Afrika kom riksdagens talman fru Dahl på besök. Jag erbjöd henne en tur utanför lådan. Efter tio minuter såg hon alldeles förfärad ut och sa att jag lät som en CIA-agent. Det är delvis därför det egentligen aldrig blivit något av mig (vilket inte är talmannens fel; jag visst vad jag gjorde även om jag kanske felbedömde henne något litet).

En som har förmågan att tänka utanför lådan utan att för den sakens skull sätta plumpar i sitt livsprotokoll är Henry Kissinger. Hans senaste (vad jag vet) utomlådsupplevelse presenteras i en nyutkommen bok som i vanlig ordning heter något om Ledarskap och handlar om att västerlandet inte längre har några riktiga ledare som Adenauer, de Gaulle, Nixon, Sadat och Thatcher. Men – och detta verkar vara Kissingers trick för att slippa göra bort sig – han skyller inte dagens globala politiska ledare för detta. Felet är inte, rapporteras Kissingers uppfattning av The Wall Street Journal som har läst boken (Kissinger Sees a Global Leadership Vacuum – WSJ), Bidens och Scholtz utan ”de unika historiska förhållanden som gav utrymme till giganterna inte längre är för handen”.

Jag tycker att detta är förståeligt men fegt av Kissinger. Det är sant att västerlandet är på deken i bemärkelsen att vår, framför allt USA:s, en gång så överlägsna och angenäma kulturimperialism, som gjorde att personer som jag i internationella sammanhang kunde få fördelar bara för att jag var svensk och därmed född överlägsen, har förlorat sin självklara dominans. Resten av världen gör inte som vi vill bara för att vi vill det.

Men Kissinger borde också ha skyllt på ledarna. Det kanske mest patetiska men samtidigt underhållande exemplet på den globala metamorfosen inträffade i somras när USA:s president Joe Biden skulle hälsa på Saudiarabiens härskare Mohammed bin Salman. Biden hade två ärenden. För det första skulle han skälla ut bin Salman för att bin Salman hade mördat sin landsman journalisten Khashoggi. (Som om prins bin Salman inte får slå ihjäl vem han vill!) För det andra skulle Biden be bin Salman att vara lite hygglig och pumpa mer olja eftersom Biden visserligen kunde göra det själv hemmavid men inte riktigt tordes eftersom det skulle reta upp hans amerikanska miljöopinion. Det blev förstås dubbelfel för Biden.

Vi står i en ny verklighet där den västerländska arrogansen inför de underutvecklade och fattiga men hyggligt lydiga – i varje fall så länge vi mutade dem med bistånd och andra fördelar – folken inte längre får dominera. I stället driver dessa folk med oss. Ett uppenbart och aktuellt exempel är Turkiets för Sverige förödmjukande Natospel där svenska makthavare tvingas krypa för Erdogan som roar sig med att hela tiden revidera regelverket. Våra svenska politiska ledare borde deklarera att om det ska vara på det här viset så struntar vi i hela Natoprojektet. Om Finland går med i försvarsorganisationen så kan Putin i alla fall inte komma till Gotland utan att passera något Natoland. Det kan väl räcka om alternativet är att vi blir ett lydland till Turkiet?

Min poäng är att västerlandet, kanske särskilt Sverige, bör sluta låta andra, som vi bakom den politiskt korrekta masken egentligen ser ned på, hunsa oss. Den svenska modellen (se bilden) har förlorat sin attraktionskraft. Vi måste inse detta och ta konsekvenserna. Två exempel ur dagens tidning:

Sida ger bistånd till afrikanska länder i syfte att motverka den allmänt grasserande homofobin och förmå afrikanerna, kan man tänka, att i stället anordna stolta Prideparader. Men så tänker inte de biståndsmottagande myndigheterna utan satsar i stället pengarna på att skicka bögar på omvändelsekurser för att de ska bli fria från vad afrikanerna betraktar som homosexuella griller.

Varför ska Sverige ge bistånd till sådana länder? Vi kan inte muta dem att acceptera hbtqi. Liksom poeten Almquist noterade att ”blott Sverige svenska krusbär har” så får vi acceptera att den svenska värdegrunden inte är någon internationell vinnare. Vi har inte längre självklart rätt bara för att vi är svenskar. Detta är plågsamt att behöva erkänna, men så är det. Den tiden är förbi. Vi tvekar ju själva.

Till och med på det svenska systemets stolthet och krona, välfärdsstaten, spottas det numera. Nu kräver det välfärdsindustriella komplexet att regeringen ska gå in med ”krafttag och lagskärpningar” för att komplexet ska kunna freda sig mot bidragstagarnas aggressioner. Man behöver sätta in våld mot klienterna för att få ge dem pengar enligt det svenska regelverket. ”Hot, hat och att bli uthängd med namn och bild i sociala medier är något som personer inom kommunal och regional verksamhet utsätts för allt oftare i sitt yrkesutövande”. Om det fortsätter så här, varnar organisationen Sveriges Kommuner och Regioner, är det ”systemhotande”. Det hotade systemet är alltså Sveriges stolthet, det som under några årtionden gjorde oss till det kanske mest beundrade landet i världen, en förebild för andra nationer.

Skulle något land välja den svenska modellen idag? Fundera på det du, generaldirektör eller regeringsledamot eller TV-chef eller ledarredaktör eller vad du är!

Därmed har jag visat hur man gör sig impopulär genom att tänka utanför lådan.

Patrik Engellau